Tillbaka

 

Varifrån får vi vår världsbild?

 

"Enligt obekräftade uppgifter skall monsterstormen även ha drabbat USA:s östkust"

(Slutklämmen i Proletärens rapport i om orkanen Sandys härjningar på Kuba och Haiti)

 

Att döma av vår fylliga mediatäckning av dess presidentval betraktar vi numera USA  som "hemma". Även vi som inte precis älskar landet i fråga förväntas göra det. Hur gick det till när vi adopterade USA, eller snarare tvärtom? Det är sannolikt en lång historia, men ett självbiografiskt bidrag till densamma kan jag bjuda på:

1947, två år efter Kriget, fick vi elektricitet härhemma. En av de första åtgärderna var inköpet av en Centrumradio. Inför en stor del av den samlade familjen ställde far in långvågssändaren i Motala. Det första jag fick höra i radion var "När rosorna blommar i Picardie" (Roses of Picardy), en smäktande sång, vars text var skriven 1916 av den brittiske officeren Frederick E. Weatherley till musik av  Haydn Wood.

Weatherleys text var tydligt inspirerad av Kiplings mera elakartade imperiedikt från 1890 om Mandalay (Burma), där en exotisk skönhet troget stod under palmerna och trånade efter sin brittiske soldat. Denna proveniens hos picardietexten insåg jag inte förrän många år efteråt.  1916 var samma år som slaget vid Somme höll på att ta slut, sedan en miljon tyskar, fransmän och engelsmän redan hade dräpt varandra. Picardie var det område  i Flandern där slakten till stor del hade försiggått.

Sången handlar om en blåögd liten Colinette: "Hon väntar under popplarna, Colinette med ögon så blå som havet, Hon spanar, längtar och väntar.."...och står kvar i Flandern och väntar på att hennes (för lyssnaren) okände soldat skulle återvända västerifrån, vilket, inom parentes sagt, var något av en högoddsare. Fast när jag hörde sången 1947 hade Picardie ytterligare två gånger varit krigsscen, och dess rosor trampats ner igen - vid nazisternas anfall 1940 och reträtt 1944. Poängen förstod jag inte ens nu, förstås.

Året förut (1915) hade Hamburgläraren Hans Leib  skrivit "Das Lied eines jungen Soldaten auf der Wacht", som först strax före och under Andra världskriget blev en världsschlager, bl a under namnet "Lili Marlene". Hon i stod i stället troget under en gatlykta och väntade på en soldat utanför en militärförläggning - först långt senare insåg jag att hennes ärende och strategiska placering kunde tolkas på olika sätt.

Lili Marlene och Rosorna i Picardie  var till skillnad från Mandalaytexten så allmänt hållna att de, likt de kristna psalmerna och bönerna, kunde användas av  båda sidor i krigen. Vilket som bekant också skedde. Fred vill de flesta ha, och vad kan bättre gestalta detta åtråvärda tillstånd än återföreningen med en kär vän mitt bland de rosor som på nytt spirar i den jord som götts av i förtid döda människors kött, blod och ben?

I Sången om Warszawa (Albert Harris), som på svenska lanserats året förut  av Bertil Boo, fanns däremot inga rosor, inga väntande flickor, inget susande i popplar eller palmer, bara lidande, landsflykt och ruiner. Nog ville man hellre fara i västerled, till rosorna och Colinette etc!

Rosorna i Picardie träffade mig i precis rätt läge: Elektriskt lyse, kriget var över, folk från vår klass hade makten i Sverige, ansåg vi. Bananer och kaffe fanns åter liksom Marshalldollar. En nästan trettioårig högkonjunktur (och det kalla kriget) tog sin början, fast ingetdera visste jag förstås då. Men rosendrömmen flyttade snart västerut och förblev där mycket länge: Tage Danielsson skaldade om denna tid, att: "Amerika var snällt". Och mina storasystrar hittade raskt på mellanvåg American Forces Network och Radio Luxemburg  - här slapp vi höra om krig, ruiner, hungersnöd - bara synkoperade melodier med amerikanskt mellansnack och dito sång dygnet runt. Innan jag ens börjat skolan kunde jag härma engelska texter - utan att begripa många ord.

Det första presidentval jag upplevde genom Centrumradion var Truman vs. Dewey 1948. Det vittnar om nivån av mina dåvarande insikter i engelska språket och internationell politik, att jag försökte övertyga mor att man borde hålla på Dewey, uppenbarligen emedan jag trodde att republikanen var identisk med min idol, boxaren Joe Louis. Sedan dess  har jag något förkovrat mig i båda dessa ämnen, men  episoden bör ändå, androm till varnagel, stämma till försiktighet när man baserar politiska ställningstaganden enbart på det man tror sig snappa i etermedia.

När jag börjat läsa kom Fickjournalen, en tjock tidskrift i knappt A5-format som riktade sig till s k tonåringar, ett nytt begrepp som man på 50-talet  lånade in från USA. Ordet kom nog av målbrottet, gissade far? Tidningen var uppenbarligen direkt och uselt översatt från amerikanska, fast det förstod jag inte då. De s k tonåringarna var vita,  och sysslade med "dejting" och fram allt  "petting" - vilket lät mycket finare än det svenska grovhånglet - och de gick ibland i kyrkan. När vi härhemma fick köpa moped hade de redan egen bil. De gick  i "college", hade crew-cut om de var pojkar, mjuka "collegeröjor" och nitade blåbyxor av jinghamväv, så det tjatade jag mig till.

I Fickjournalen stod inget om Koreakriget, men via vår Centrumradio och Björn Ahlander i Washington (och Det Bästa) fick vi reda på att de omänskliga kommunisterna hade angripit FN och därmed USA, dvs oss. Det sa man i radion, och allt som sas där var par définition sant. Då hade redan, fast det visste jag inte då, överklassonen Palme varit över och liftat runt i USA. Enligt egen utsago (långt efteråt)  hade han sånär blivit socialist av chocken. Fast hemkommen sa han då inte så mycket om vad han hade upplevt. Han valde i stället att som pamp inom den internationella studentrörelsen i enlighet med Trumandoktrinen frysa ut socialisterna och vid behov bilda nya USA-vänliga organisationer.

Vi andra hade inte råd att själva åka över och chockeras på många år ännu, utan fick nöja oss med rapporter från Björn Ahlander, Claes Dahlgren från New Orleans och Det Bästa. Och fr a Hollywoodfilmerna, som från 40-talet nästan uteslutande var i färg, varvid man kunde se att vädret nästan alltid var vackert däröver - till skillnad från det gråskaliga Europa och ännu gråare Östeuropa.

Historien om hur denna efterkrigsvärldsbild under sextiotalet för minst en generation solkades och för många av oss oåterkalleligen raserades är relativt bekant. Öppet chauvinistiska sångtexter som hos Mandalay blev ett tag inte gångbara längre. "The Ballad Of the Green Beretts" som hyllade USA:s elitsoldater i Vietnam blev kortvarigt en  succé, som dock tynade bort med framgångarna på marken.

Den fredslängtan som med en välvillig bedömning kunde ha ansetts prägla sångerna från världskrigen och 50-60-talens rörelse mot atomvapnen,  fick ännu en kort renässans med 80-talets fredsrörelse för nedrustning och mot hotande atomkrig i Europa. Ännu 1982 vann Nicole Seibert Eurovisionschlagertävlingen med "En bißshen Frieden" som under den ironiska generationen och det hotande socialistlägrets sönderfall dock snabbt glömdes bort. Nu är den försvunnen. Till angreppen på Balkan, mot Irak, Afghanistan och Libyen diktas inte längre några musikaliska hyllningar, varken till soldater, troget väntande kvinnor eller till freden. Om detta beror på minskad eller ökad medvetenhet tål att fundera på.

USA sägs nu vara på dekis - även Svenska Dagbladet och Dagens Industri anser det. Liksom Financial Times, New York Times  och t o m Wall Street Journal, som våra tidningar skriver av. USA:s nedgång har dock inte gått ut över dess militära resurser - tvärtom, det man inte har i huvudet måste man ha i musklerna. De illusioner som min generation grundlade under 40-50-talet spelar alltjämt mycket stor roll, om man släpper garden.

I många globala opinionsundersökningar anser folk på goda grunder att USA - inte den "terrorism" man anser sig bekämpa - nu är det största hotet mot världsfreden. Att dela denna världsmajoritets ståndpunkt anses i Sverige för extremism. DN skrev nyss tvärtom att drönarpiloten Barack Obama är en värdig och självskriven ledare, inte bara för USA utan för hela världen, samtidigt som man tvivlar på att presidenten efter nyår ens kommer att kunna styra sitt eget folk .

Vid varje val - i USA eller i Sverige besannas det som USA:s tredje president, Thomas Jefferson insåg redan vid 1800-talets början: "Den som inte läser något alls är mera upplyst än den som hämtar all sin information från dagstidningar." Tillkomsten av Centrumradio, film och TV skulle nog inte ha givit honom någon anledning att revidera denna medieskeptiska hållning.