Tillbaka

 

Vargarnas dal

 

Det finns en massa okunniga människor som hatar allt vi gör, oavsett vad, och som är totalt oförmögna till måtta, eller till att tänka för varför vi gjort det…

... För dem ligger vi bakom allt ont i världen, som vi inte stoppar. Och vi har fel, eftersom när vi försöker göra gott, så gör vi inte det just på det sätt de skulle ha önskat. Denna grad av bigotteri och självcentrering är något skrämmande.

David K. Every

 

En äktamerikansk författare har fått äran att inleda denna krönika. Det är inte för att David Everys synpunkter på USA-kritiker vore originella – tusentals ledarstick i svensk dagspress författas, som med fördel kunde komprimeras till detta format, utan att något väsentligt innehåll skulle ha gått förlorat. Inte för att han skulle ha rätt i mycket av vad han skriver om det s.k. USA-hatet och de 80-90% av jordens människor som han talar om.

Utan för att Every är representativ. Vid närmare betraktande säger han nämligen, liksom bemälda ledarskribenter, egentligen inget alls: Människor som är motståndare till USA:s politik är ”okunniga, bigotta och fanatiska”. USA:s kristne president, vars talskrivare ju dessutom har svårt med långa ord, tankegångar och meningar brukar säga ”onda”. Beviset för vår ignorans, bigotteri och fanaticism (ondska) är just - vår fientlighet mot USA:s politik.  Större krav på substans och logik ställs inte på den som har makten.

Det som denna gång inspirerat vår författare till ingressens betraktelse var den turkiska filmen ”Kurtlar Vadisi – Irak” (Irak- Vargarnas dal”) i regi av Serdar Akar. Utan att i flertalet USA-allierade länder, inklusive Sverige, knappt ha visats på biograferna är detta det senaste årets hittills av västmedia mest utskällda film. Merparten av de uppsatta ”recensenterna” har uppenbarligen inte ens sett den.

Enligt vissa, ännu obekräftade uppgifter, passerade filmen eventuellt, efter att ha haft avsevärda problem att finna en svensk distributör, som hastigast i mars i Stockholm och Göteborg. Men bortsett från några korta notiser i P1:s Kulturradio och på några översatta blänkare på ett par kultursidor har några regelrätta recensioner veterligen inte gjorts.

I Tyskland har filmen under förra halvan av året däremot legat bland de främsta på listorna, uteslutande på grund av den starka kontingenten av turkiska sk gästarbetare. Detta trots att Bayerns regeringschef Edmund Stoiber och tyska Judiska centralrådet gått i spetsen för kritiken mot filmen och försökt få denna  rasistiska och antivästliga hatfilm stoppad.  Stoibers säkerhetsminister Beckstein rapporterar upprört att ”Många applåderar när amerikanerna förödmjukas”.
Ironiskt nog bedrevs kampanjen för att stoppa filmen strax efter det västliberala etablissemangets kampanj för att i yttrandefrihetens namn sprida kränkande karikatyrer av Profeten.

I Frankrike tycks självcensuren ha fungerat. Endast någon enstaka salong har visat Kurtlar Vadisi - Irak .

Vad är det då med filmen, som fått såväl Bayers regeringschef, såväl som Carl Bildt och Condoleezza Rice att gå i taket och västliberaler att glömma sin liberalism och endast erinra sig att de är ”väst”? Eftersom ovannämnda recensenter veterligen inte brukar uppröras av, eller ens låta sig exponeras för, det konstnärliga innehållet i actionfilmer av högst B-klass, får man utgå ifrån att det för oss alla handlar om det politiska kriterium som Mao brukade tala om i ”Samtal vid Forum om litteratur och konst i Jenan”

Filmen börjar med en verklig händelse. I juli 2003, i början av USA-ockupationen, angriper amerikanska trupper en turkisk förläggning i norra Irak. Soldaterna förs bort med säckar över huvudena, en skymf som många i Turkiet ännu inte har förmått glömma.

Hjälten i Vargarnas dal är den turkiske agenten Polat Alemdar, som nyss var huvudpersonen även en i Turkiet mycket uppskattad TV-serie, där han hade bekämpade maffian. Han är bror till den officer som utsattes för skymfen mot det turkiska förbandet, och som i filmens upptakt i sin vanära skjuter sig. Polat utkräver hämnd mot amerikanerna. .Han agerar som en turkisk  Carl Hamilton, eller ett slags muslimsk Rambo, som har lovat att hämnas och återupprätta den turkiska nationens ära.
Hämnden riktas framför allt mot förtryckets arkitekt Sam Marshall, en USA-kontrakterad, dogmatisk, protestantisk legoknekt (eller olje/krigsentreprenör av Halliburtonsnitt). I filmen visas hur han faller på knä framför ett kors och svär att inte vila en sekund förrän kristendomen segrat i Mellanöstern. I detta syfte spelar han ut alla fraktioner och regioner i Irak mot varandra.

Ockupanterna anställer under Marshalls ledning ett blodbad på en bröllopsfest, under förevändning av att gästerna enligt lokal sed skjutit gevärssalvor i luften och alltså kunde betraktas som ”terrorister”. Överlevande män förs till fängelset Abu Ghraib sedan ännu en inhyrd USA-psykopat reducerat dem genom att skjuta maskingevärssalvor genom fångtranportbilen. En Lynndie Englandkopia  och en schäfer hjälper i fängelset till med att  tortera, skymfa och slakta nakna fångar. En antytt judisk läkare skär upp döda soldater och skickar deras ännu användbara kroppsdelar till Tel Aviv och London.

Den tilltänkta bruden, Leyla, blir änka redan innan hon blivit gift och sällar sig till hämnarna tillsammans med Polat.  En ganska utdragen katt-och-råttalek följer, där irakierna enligt actionmanér i stort sett agerar åskådare och där förföljare och förföljda ömsevis byter plats,.  Sam Marshall får till slut sitt straff med hjälp av den fina dolk som Leyla fått av sin framlidne brudgum. Alla dör på slutet, goda, halvgoda och skurkar, precis som i Hamlet.

Samma ”politiska kriterium” som retat gallfeber på proimperialistiska USA-författare, utrikesministrar och svenska s k kulturkommentatorer har gjort filmen till en stor succé i Turkiet. Den har fått muslimska ”gästarbetare” i Tyskland  att när Sam Marshall fått sitt banesår samfällt utbrista  الله أَكْبَر  (”Allahu akbar”)   i salongen sedan premiären i början av februari.

Filmen lär vara typisk för en våg av USA-kritik hos populärkulturen i Turkiet, som sedan 50 år varit en trogen NATO-allierad. USA-kommentatorer har till och med, efter filmens framgångar, börjat funderat på att undandra USA:s stöd för Turkiet som EU-kandidat. Att CSU, liksom vid återbalkaniseringen av Balkan, skulle gå i spetsen för kampanjen var naturligt, eftersom denna rörelse sedan länge verkat för att till varje pris hålla Turkiet utanför EU.

Bortsett från detaljer, som att man ännu inte kunnat belägga att USA använder irakierna som ofrivilliga organdonatorer bygger ”Vargarnas dal” – till skillnad från Rambofilmerna och Blairs eller USA-presidentens tal– på verkliga, belagda händelser.

 Exemplen är många: Det inledande överfallet i vad som för inte så länge sedan var Mosulregionen i Osmanska Riket, som övertygade många turkar om att deras gamla imperiemakt numera av USA behandlas som vilka gurkhas som helst. Massakern på bröllopsfesten, där gästernas salut föranledde ett blodbad på en stor del av byn. Bestialiteterna i Abu Ghraib, som uppenbarligen var beordrade uppifrån. Plundringen av Mesopotamiens kulturskatter. Det faktiska folkmordet på 1-1, 5 miljoner irakier sedan 1991 framstår i filmen dock som ett eftersträvat projekt hos Marshall, ty sådana ämnen kan vara känsliga för en f.d. imperiemakt som Turkiet.  Vargarnas dal är visserligen en långt ifrån politiskt invändningsfri historia. En kurd, en iranier eller en armenier skulle lägga synpunkter på det berättigade i filmens turkiske hjältes kamp för att återupprätta Turkiets ära, och t.o.m. fråga sig vad denna ära skulle bestå i.

 

”Denna film demoniserar USA”, är den typiska ryggmärgsreaktionen i Väst. Ovanstående handfull exempel, jämte ett otal andra, får en dock att undra vad USA ytterligare skall hitta på i Irak för att hos sådana bedömare verkligen anses förtjäna sitt dåliga rykte. Jämfört med 90% av amerikanska krigsfilmer utgör Vargarnas dal, som är producerad av en visserligen motsträvig allierad till ockupationsmakten i Irak, ett under av detaljtrohet mot ett vidrigt imperialistiskt kolonialkrig..

 

 Man bör absolut se Vargarna dal – Irak. Med bl a  engelsk text kan den rekvireras på DVD från www.tulumba.com för 20 USD.