Tillbaka

 

Sex and the City  –  for men


 

Enligt en vedertagen men tankeväckande myt skulle eskimåspråk sakna ord för snö. Beträffande filmer finns det få om den underklass som torde omfatta 60% av folket – ofta med genrenamn som börjar på ”social-” eller ”arbetar-” och slutar t ex på ”-skildring”. Den stora majoritet av filmer som handlar om medel- och överklass anses däremot inte, analogt med snön bland eskimåer, behöva någon särskild social benämning, även om gestalterna i Gustaf Molanders filmer en gång träffande beskrevs som ”folk, boende i lägenheter med vita telefoner”. Vad gäller film och TV-dramatik är den verkligt typiska människan medelklass, likt kreatörerna själva. På varje industriarbetare i en svensk film skapad 2006-2010 går det, enligt en statistik från FLM nr 11, fyra polismän, två journalister och minst en läkare eller advokat.

I den ambitiösa och välspelade SVT-såpan ”Våra vänners liv” (regi: Henrik Georgsson) får vi återigen lära känna ett miniatyrurval av moderna svenskar som skall representera ”verklighetens folk” eller ”verkliga människor”.

Det är dock inget slumpmässigt urval. De fyra vännerna är alla vita yngre medelklassmän (Vad annars?) boende i Stockholm (Var annars?). Och ingen har förnamn som slutar på -y. Vännerna i den i övrigt homogena gruppen skiljer sig mest genom att de, liksom de fyra damerna i Sex and the City I -II, befinner sig i olika skeden i sin samlevnadskarriärer: Singel, nygift, gift, nyskild:

David är singel och driver en antikvitets- eller second handbod i innerstan. Redan i första avsnittet träffar han den gifta, men lyckligen separerade (?), Jenny 50+. Jenny är väl bibehållen, VD och uppåtgående näringslivsstjärna med obegränsade ekonomiska tillgångar, som hon mycket gärna och även i oträngt mål strör över sin nya, helst hemlige toy-boy. Men David upplever det då och då som en ovärdig tillvaro. I avsnitt sex tog det kanske slut. Men det svänger fram och åter, men av en trailer att döma är han snart i halmen igen, antingen hos henne eller hos exet Anja, som också verkar att beredd att stötta honom och affären även ekonomiskt.

Mats har intellektuella ambitioner och är evigt arbetssökande, dock endast till jobb som skulle leva upp till de talanger han anser sig ha, men som omgivningen ännu inte har upptäckt. Han är nygift med Charlotte, som befinner sig i karriären inom näringslivet och vars grisauktoritäre direktörsfar brukar låna ut pengar till paret, i utbyte mot att han ostraffat kan mobba svärsonen. Detta gör av och till Mats smått privatrevoluzzionär. Han gick sålunda i avsnitt sex till sådana extremer som till att, låt vara i beskänkt tillstånd, avbilda sin röv på jobbets nya fotokopiator. Som en tonåring pendlar han mellan övermod och mindrevärdighetskänslor. Han väcker samma bekymmer hos tittaren, som han gör hos hustrun – eller skulle ha gjort, om vi hade varit dumma nog att gifta oss med en så uppenbart omogen karl. Han tycks i avsnitt åtta i alla fall trivas på barndaghem, och där hör han nog hemma.

Olle är lärare och lyckligt gift med kollegan Monica. Han behöver en ny njure, eftersom hans gamla par har skrumpnat. För att inte behöva köa och överleva med hjälp av dialys 3 år – och bli allt sämre – behövde han hjälp av sin far, den akademiske höjdaren och fäktaren, som donator. Detta var inte så lätt, eftersom han under 20 år hade vägrat att tala med fadern. I sjunde avsnittet gav Olles tjurighet vika, eftersom paret nu väntar barn , som vi än så länge bara har sett på ultraljud. Har tar i nåd emot fars njure. Men det är alltför tidigt i serien för att man skall räkna med någon bestående sinnelagsförändring hos den halstarrige Olle och hans återigen försmådde far. Vi och omgivningen får nog dras med deras lynne ännu ett par avsnitt.

Pontus sysslar med förlagsverksamhet och är nyskild från Anna. Han har delad vårdnad över Estelle (8+ år). Han slits mellan sin önskan att å ena sidan sköta sin del av vårdnaden av dottern – å den andra sköta karriären som nytillsatt mellanchef och samtidigt etablera ett nytt förhållande med arbetskamraten Lotta. Den nästan misstänkt förnuftiga exet Anna håller ett falköga på honom. Man tycker sig förstå vad som fick henne att skiljas från honom, en möjlighet som tyvärr ännu inte inte står öppen för oss tittare. Fast just nu verkar han skärpa sig. Fast nu strular Lotta i stället.

Vad kvarterets coffee-shop är för Seinfelds är singeln Davids kombinerade butik/bostad för de fyra vännerna. Här träffas de med regelbundna mellanrum, turas om att laga mat, dricka vin eller latte. Framför allt PRATAR de relativt ohämmat om sina ovannämnda privata bekymmer.

Aldrig har jag i mina kretsar upplevt maken till öppenhjärtighet och intimitet, åtminstone inte mellan vuxna karlar. Här handlar det nämligen aldrig om pengar, motorfordon, värmepannor, ATG, golf, fotboll eller politik, dvs det friska vuxna karlar brukar tala om. Här handlar det i stället mest om mänskliga relationer, dvs vad som med rätt eller fel, brukar anses vara en kvinnlig specialitet – ungefär som i Sex and the City, fast i inhemsk billighetsupplaga och aningen mindre flamsigt. I enlighet med rådande politisk korrekthet bestås i svensk TV-dramatik, liksom här, i stort sett förnuft och sanning av tre kategorier: kvinnor, barn och homosexuella – ungefär som de fordom i svensk film bestods av t ex äldre läkare eller i USA-film av gamla indianer.

Om fiskar kunde tala skulle de säkert inte tala om vattnet de lever i, eftersom detta tas för givet och hur som helst inte av dem kan påverkas. Våra Fyra Vänner verkar definitivt inte intresserade av det urbana medelklassamhälle, eller av den omvärld överhuvudtaget, som de fötts in och lever i. Dessa ting tas också för givna och anses väl därför inte intressanta i berättelsen. Jens Liljestrand påtalar detta i DN och fortsätter:

...den framtida historiker som dammar av datafilerna och genomlever de tio timmarna av lattesörplande, ryggdunkande och empatiskt lyssnande, kommer att undra om Olle, Pontus, David och Mats är en utopi - eller bara en oförarglig spegling av vår tids konsensus.”

Per Albin Hansson skisserade i 1928 års remissdebatt sin vision om hur denna denna ideologiska samsyn borde se ut : ”Folkhemmet”.

Hemmets grundval är gemensamheten och ansvarskänslan. Det goda hemmet känner icke några privilegierade och tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke ,hjälpsamhet.”

I Vännernas lilla, socialt och genusjämställda grupp tycks Per Albins vision förverkligad. Men den måste i samhället ändå förbli en utopi, ty stat/samhälle har aldrig varit en förlängning av vängruppen, familjen och är ingen organism.

Det är lätt att konstatera, att det svenska samhället nu, under fortsatta hyllningstal till ”Folkhemmet”, rätt länge i praktiken har utvecklats i rakt motsatt riktning. PA Hanssons ovanstående fyra meningar om sin utopi skulle motsvara den faktiska samhällsutvecklingen, först om de genomgående negerades. Prova själv, och se efter vad som bäst stämmer på Sverige 2010!

Det finns inget 'samhälle'. Det finns enskilda män och kvinnor, och det finns familjer ” sade Margret Thatcher en gång. Den aktuella såpans skapare verkar, i varje fall hittills, dela denna syn, som dessutom besjälar de flesta västimporterade dramaserier och situationskomedier vi möter i TV. Att döma av dem skulle nutidens värld framför allt präglas av motsättningar mellan män och kvinnor och möjligen mellan generationerna.

Ett skäl för att titta på gamla svenska svartvita filmer är att man omedelbart ser vad dåtidens åskådare tog för givet, eller vad nutidens såpatittare inte förväntas se, och det Per Albin mot bättre vetande valde att i sin vision bortse ifrån: ett faktiskt existerande klassamhälle.