Om Hitler och det ”goda” kriget mot ondskan .

 

Jag antar att om vi hade förlorat kriget så hade jag ställts inför rätta som krigsförbrytare. Till all lycka var vi på den vinnande sidan.

US General Curtis LeMay, befälhavare för brandbombningarna av Tokyo 1945

 

Weißt Du was mit Hitler geschehen ist?

- - - ?

Er ist ja im Nil gefallen und Nasser geworden![1]

Usel tysk vits från den tid då Egyptens president nationaliserat Suezkanalbolaget

 

 

I dagarna har vi firat två krigsslut. Nåväl, i alla fall ett. Att USA på valborgsmässoafton för trettio år sedan fick sticka från Saigon med svansen mellan benen har ju inte väckt samma glada minnen i våra mer eller mindre NATO-länder som förhållandet att Hitlertyskland ytterligare trettio år tidigare tvingats till villkorslös kapitulation sedan Hitler självmördats i sin bunker. Detta innebar för Europas del visserligen inte fred, men slutet på det andra förödande storkriget på ett kvartssekel och på en slakt som krävt åtminstone 55-60 miljoner liv. Fast i andra ändan av Eurasien slogs man fortfarande.  Hiroshima och Nagasaki var fortfarande obombade. Men Tokyo hade överösts med brandbomber ett par månader tidigare, vilket krävt betydligt fler civila dödsoffer än de senare atombomberna. Och minst ett krig har vi ständigt haft på gång alltsedan det (inte) blev fred 1945.

Andra Världskriget var ju, det är vi ju alla på den segrande sidan överens om, ett ”gott krig”. Till och med då det kalla kriget var som hetast var Öst och Västs ledare överens på denna punkt. Allt annat hade ju varit orimligt, med tanke på vilka offer man krävt av sina medborgare för att vinna kriget.

Detta goda krig har aldrig upphört att vara ett tacksamt tema för filmkonsten. Under själva kriget producerades som en del av krigsansträngningarna mängder av sk beredskapsfilm. I det neutrala Sverige främst i form av en rad ganska pinsamma militärfarser, men en försvarsvänlig och patriotisk knorr på slutet, där Sickan Carlsson spelade hemvärnslotta, Håkan Westergren fänrik och Sigurd Wallén major. Fienden representerades av en och annan slem spion, alltid oklart för vem. Att den allvarligaste fienden fanns inom den nazianstuckna officerskåren fick vi söka oss andra källor än filmen för att få reda på.

 

Vad gällde importen dominerades marknaden av anglosachsiska krigsfilmer, producerade för att hålla modet uppe på hemmafronten. Antifascistiska alster som Chaplins om diktatorerna Adenoid[2] Hynkel och Benzini Napaloni, ursprungligen skapad för förmå USA att gå in i kriget mot Hitlertyskland, ansågs däremot svensk publik först långt efter kriget vara mogen för.

Historisk film handlar, som alla vet, alltid i sista hand om den tid vari den skapas. I Marshallplanseuropa, med trycket från ett moraliskt och politiskt stärkt  socialistläger i öst, fick den alltmer dominerande amerikanska krigsfilmen  med motiv från Andra världskriget funktionen att övertyga oss om att det uteslutande var USA:s och i någon mån Storbritanniens insatser som krossade Tredje Riket.  Att det var Sovjetfronten som så sent som i början av 1943 engagerade 179 tyska divisioner medan  fyra (4) satts in för att möta de Västallierade i Nordafrika har vi ännu inte fått gestaltat på film. Först halvtannat år senare, sedan Tyskland förklarat USA krig och då faran blev överhängande för att Sovjet ensamt skulle framtvinga ett tyskt nederlag – och bädda för ett socialistiskt efterkrigseuropa  - blev det dags att invadera vid Normandie. Invasionen krävde 3393 USA-soldaters liv, att jämföra med 7,7 miljoner stupade ryssar på Östfronten.

När jag såg Spielbergs Menige Ryan för första gången hade jag inte en aning om att de USA-soldater man såg stupa under filmens första hektiska kvart, faktiskt var alla som dog  vid invasionen – jag trodde man bara fått se ett stickprov på offren.

Efter Förbundsrepublikens, senare Tysklands, inträde i NATO och dess återupprustning har ett vanligt tema i den USA:s krigsfilmer varit att återupprätta äran hos den besegrade tyska armén, på bekostnad av Ledarens och NSDAP:s.

Efter Sovjetunionens kollaps görs nu i väst äntligen fler filmer från östfronten. Först ut var tysken Joseph Vilsmaier  med Stalingrad 1993. I Jean-Jacques Annauds Hollywoodprodukt Enemy at the gates  (2001) baserar sig manusförfattaren på  Stalingrad av militärhistorikern Antony Beevor. En bok som på svenska sålts med den betecknande undertiteln ”diktatorernas krig” Här är östfronten knappast längre en del av ”det goda kriget”. Här vänds Sovjets stora offer i försvaret mot Tyskland (som det mesta) snarast mot Stalinregimen, genom att visa dess likgiltighet för människoliv.

Att Hitlertyskland sysslade med etnisk och eugenisk rensning i stor skala, som bara den torde ha krävt mer än 20 miljoner människoliv finner man intressant nog föga  spår av i västerländska spelfilmer (eller kulturartiklar) förrän framåt 40 år efter kriget. Först på senare år har ett föregivet antirasistiskt motiv börjat skymta som ytterligare argument för det goda kriget. Ty för att reagera på rasism och antisemitism måste man först lära sig att finna dem onaturliga. Rashygien, rasism och antisemitism var inget nazismen hade monopol på på 30-40-talen. Tystnaden på 40-70-talen var föga förvånande, eftersom de västallierades arméer själva väsentligen var segregerade under Andra Världskriget. De 1,2 miljoner afroamerikaner som tjänstgjorde i USA:s arme slogs t ex i rent svarta kompanier under vitt befäl – det var först långt senare man började låta svarta inneha befälsposter, eftersom fiendens prickskyttar annars hade en alltför lätt uppgift. I USA satt 110000 amerikaner av japansk härkomst under kriget internerade i koncentrationsläger (en ursprungligen brittisk uppfinning från Boerkriget), en åtgärd ungefär lika laglig och human som internerandet av fångar utan rannsakan och dom på Guantanamobasen. Stenkastning i glashus är alltid äventyrligt.

Det skulle dröja långt efter 1945 innan svarta kunde åka på samma buss och gå på samma pissoarer som vita.

Och vad gäller etnisk rensning genomförde segrarmakterna vid krigsslutet i enlighet med Potsdamöverenskommelsen en av tidernas största sådana genom att åtskilliga miljoner invånare av tysk nationalitet förvisades från Tjeckoslovakien, Ungern Polen, Sovjet och Rumänien – i sig ett klart brott mot människorättslagarna, om än klart förståeligt av historiska skäl.

När det antirasistiska och humanitära syftet med kriget således med några decenniers försening börjar skymta i USA:s krigsfilmer från WWII (kombinerat med en tilltagande och ganska ohämmad rasism, först mot asiater, numera i skildringen av fr a arabfolk) så är det uteslutande antisemitismen och förintelsen av 5,9 miljoner judar det handlar om. Likvideringen av romer, homosexuella, Jehovas Vittnen, äldre, förståndshandikappade och sinnessjuka – för att inte tala om kommunister och socialdemokrater -  torde har krävt mellan 16 och 20 miljoner döda. Detta har uppenbarligen inte varit lika filmiskt/politiskt matnyttigt att gestalta. Inte i ett skede då blickarna (och dessvärre även missiler och trupptransporter) vänts mot Mellanöstern och dess oljereserver.

 

Hitlers person började på sextiotalet användas som något slags världsstandard för Absolut Ondska. Första gången kanske var i samband med Nassers nationalisering av Suezkanalen 1956, vilket föranledde England, Frankrike och Israel att kasta sig över landet och då använda alla argument man kunde få tag i utom de verkliga – ekonomiska och strategiska.

På senare år, i synnerhet sedan Carterdoktrinen, som kombinerade ökad beredskap för ökenkrig med stark tonvikt på något man kallar kampen för demokrati och mänskliga rättigheter, har det snarast gått inflation i att utämna värdiga efterträdare till Hitler. Saddam Hussein, Milosevic förstås, Irans och Nordkoreas ledare, Kadafi i Libyen, Chavez i Venezuela – ja överhuvudtaget varje politisk ledare i länder som är potentiella föremål för militär intervention från USA har av USA-regimens talesmän eller deras inbäddade språkrör i media liknats vid Hitler.

Av Hitler själv har vi sett mycket på vita duken, dock mera sällan som huvudfigur. Redan 1973 gestaltar Alec Guiness hans sista vecka i livet i Ennio De Concinis engelsk-italienska film Hitlers sista dagar efter Gerhard Boldts bok med samma namn.  I TV-filmen Bunkern (1981) behandlas samma tema, nu med Anthony Hopkins, som trots dålig porträttlikhet gestaltade Führern med sådan inspiration att statisterna som spelade SS-män ofrivilligt slog ihop klackarna närhelst han visade sig även mellan tagningarna.

Den tyske regissören Oliver Hirschbiegel beträder således långtifrån någon jungfrulig mark då han i Undergången ( Der Untergang - Hitler und das Ende des 3. Reichs) låter Bruno Ganz inspirerat gestalta Adolf Hitler, under dennes 10 sista dagar i livet i bunkern under Rikskansliet i Berlin, omgiven av mer eller mindre trogna vapenbröder, sin schäfertik Blondie och Eva Braun, sedermera Frau Hitler. Filmen baseras på Joachim Fests bok Undergången och Traudl Junges och Melissa Mullers I Hitlers tjänst.

För den som läst i synnerhet den förstnämnda boken erbjuder knappast filmen något nytt av historiskt intresse – vi vet ju alla hur det gick till. Att Tyskland under 12 år leddes av en psykopat inser vi numera ganska allmänt.  Att Hitler, som framgår av denna film, därtill i kretsen av sina närmaste även kunde uppvisa vissa mänskliga drag är högst troligt. Det kan endast förvåna den som antingen inte vet något om psykopater eller så okritiskt tagit till sig segrarmakternas historieversion, att man endast ser det bisarra, teatraliska och egenartade hos hans regim.  Och som förträngt alla drag som med nödvändighet förenar skurken Hitler med flertalet ”stora” ledare för imperialiststater i historien, däribland hans motståndare: fräckheten, förljugenheten, hyckleriet, hänsynslösheten, cynismen, det totala föraktet för människoliv.

Om vi för en gångs skull finge se en film om Tredje Riket, där bilden inte domineras av granna uniformer, stöveltramp och bestialiteter, utan som tar fasta på David Humes gamla insikt att ”Alla regimer, demokratiska eller diktatoriska, bygger på samförstånd”, skulle vi lära oss något mera om vår egen tid.  Något i stil med Edgar Reitz 16 timmars TV-film från 1984, Heimat, t ex. , fast något kortare.

Hur vanns majoriteten av invånarna i den lilla bondbyn Hunsrück? Varför valde det tyska storkapitalet att satsa på NSDAP och Hitler? Varför finansierade USA-kapitalet Tysklands upprustning under 30-talet?  Varför vägrade USA, liksom Sverige, inresevisum för flyktingar från Tredje Riket? Varför accepterade, eller blundade en tillräckligt stor del av tyska folket (liksom omvärlden) för hans systematiska likvidation av judar, romer, bögar, förståndshandikappade, kommunister, och socialdemokrater?

Och varför stöder en tillräckligt stor andel vanliga amerikaner politiska ledare som med samma hänsynslöshet, arrogans och hycklade  humanitet och fredsvilja som någonsin Hitler i andra delar av världen nu gör samma sak som han gjorde i Europa?

Tillbaka

 

 



[1] Vet du vad det blev av Hitler?

---?

Han föll ju i Nilen och blev blöt (=ty. nasser)

[2] Anspelningen på Führern blir ju inte mindre rolig om man vet att ”Adenoid” är en polypväxt bakom näsan på småbarn.