Tillbaka

 

 

Under solen

Likaledes, om två ligga tillsammans så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm??

Predikaren 4:11

 

Colin Nutley har nedkommit med en ny skildring från den svenska landsbygden.

Den handlar om den gamle ungkarlen Olofs, 40, (dvs Rolf Lassgårds) väg till Lyckan, 33,  (dvs Helena Bergström).

I de djupa skogarna i Södra Småland fanns under femtio- sextiotalet här och var en hel del gamla ungkarlar boendes var och en på sin gård. Ensamma män, med långkalsongerna uppstickandes ovanför livremmen, tveksam kroppsodör och  dålig tandstatus. Jag antar att det var likadant överallt på Sveriges landsbygd under den långa övergången mellan jordbruks- och industrisamhälle.

 

Det var ju helt enkelt så, att  mor och far tryggade sin ålderdom genom att  se till att en av sönerna (ofta den yngste) tog över gården. Då kunde man stanna hemma och bo hos honom och få sin passning in i det sista. Sonen betalade av på gården genom att jobba på den och ta hand om de gamle.  Att studera vidare var det inte tal om – kostade man på honom skolor försvann han bara från gården eller blev för högfärdig för att arbeta. På sin höjd en folkhögskolekurs i jordbrukskunskap, om ens ställning krävde det. Det blev ofta en ganska dyrköpt gård.

När de gamle dog brukade väl sonen vara sådär omkring 40-50 år, och då var det inte så lätt att ta mopeden till närmaste dansbana och hitta en lämplig kvarglömd country girl. Sådana fanns bara i Sigge Starks eller Sven Edvin Saljes romaner – i verkligheten hade flickorna gått på lanthushållskola och blivit bortgifta eller åkt till stan och blivit sjuksköterskor eller ålderdomshemsföreståndarinnor.

Det var en jämmerlig tillvaro av kronisk fruntimmerstorka.  Självmordsfrekvensen bland ungkarlar på Smålands landsbygd var bl a av dessa skäl hög på femtio- och sextiotalen, ty det är inte gott för mannen att vara allena. Förre ägaren till vårt hus t ex : han sprang 2 kilometer genom skogen och dränkte sig på 30 centimeters djup mitt i vintern (fast han hade visst bältros också). Ingen Helena Bergström kom resandes från stan och drog upp honom i sista sekunden.

På femtiotalet var kvinnobristen ännu ett problem hos oss som bodde i skogen. Om man inte ville ta livet av sig, och inte resten av livet ville nöja sig med att titta på fruntimmer i smyg i Top Hat hos herrfrisören (TV fanns ju inte ännu)    blev det till att använda postorder – något som man sedan länge var ganska van vid ute i skogen. Flera av mina äldre grannar fick fru eller något liknande genom annons i Föreningsbladet eller Såningsmannen. Präktiga och utmärkta kvinnor som förnyat den lokala genpoolen – dock ingen som Helena Bergström.

 

Utbudet var inte dåligt om man bara gick utanför grannskapet. Efter Andra världskriget fanns det nämligen gott om tyska krigsänkor – och än idag så bryts det därför på tyska ute i stugorna här och var i skogen. Men den importen sinade genom det tyska undret, och på sextiotalet tog man i stället en resa till Polen och hämtade sig en dam. I den mån man inte nöjde sig med att stanna i Swinoucje över helgen och hämta hem något som man sedan måste  ta penicillin emot. Något större inflöde på sydostasiatiska kvinnor till den småländska jordbruket blev det aldrig tal om. Det behövdes aldrig. Utbyggnaden av den offentliga sektorn på landsbygden på 70-talet  skapade arbetstillfällen även åt flickorna. Jordbrukets rationalisering, som inte bara avskaffade de bondska  gamla ungkarlarna utan bönderna överhuvudtaget, bidrog också starkt därtill.

Någon som Helena Bergström kom det aldrig till den trakt där jag är uppväxt.

 

I Colin Nutleys film kommer hon däremot vandrande genom det västgötska landskapet, vacker, välskräddad, verserad och världsvan som en SAS-värdinna rakt in i köket och hjärtat hos stackars Olof som svar på alla hans drömmar och på en annons i Vänersborgsbladet. Hon har en hemlighet : hon har rymt från sin make, och tror tydligen, liksom manusförfattaren, att den svenska landsbygden på femtiotalet är det bästa stället att gömma sig. Lika gärna kan man gömma en påfågel i en kycklingbur.

Olof har också en hemlighet: han är analfabet och tror tydligen att man också kan hålla en sådan sak hemlig i en landsbygdsförsamling på femtiotalet.

Traktens ungdom på glid, ormen i det förmenta paradiset, den elake Johan Widerberg (har har verkligen väldigt tätt mellan ögonen) vet alla hemligheter, ty han har gått på Svenska Amerikalinjen och träffat Prins Bertil och Greta Garbo. Och vad finns det då mer att veta?

Mycket snälla och mycket elaka personer har en vanföreställning gemensamt (med de flesta av oss andra): de tror att alla andra tänker och fungerar likadant som de själva. Ofta blir detta deras fördärv. Olof tror att Johan är lika hederlig som han själv och låter sig därför plockas på pengar. Och Johan tror att den nya hushållerskan är ute efter de tillgångar som han själv tänkt plocka av Olof och sålunda beröva honom hans huvudsakliga inkomstkälla på orten.

Jag är kanske själv åt det elaka hållet, för jag tycker nog att Johans misstanke verkade rimlig då en mondän 33-årig mannekängtyp blir kärvänlig mot en överviktig 40-årig hemmason med egen skogsgård och Buick, som har kalsongerna utanpå byxlinningen, rakar sig på söndagarna, fiser vid matbordet och snarkar så att hunden inte får en blund i ögonen.

 

Nåja, det löser sig förstås. Kärleken övervinner allt, som  vanligt, dvs på bio. Olof blir äntligen av med sin förhatliga svendom, Helena Bergström blir av med sin i sammanhanget definitivt överflödige man (hoppas verkligen att hon inte förgiftat honom när hon på slutet dyker upp i svarta kläder – kanske får vi reda på det i en uppföljare?) och bygden blir av med den elake Johan Widerberg. Han skulle gå på sjön igen – vad nu den hade gjort för ont?

 

Själva den röda tråden  i ”Under solen” som baseras på en TV-film i brittisk 30-talsmiljö av  H E Bates, är så kort, så att man inte bort kunna virka en toppluva åt en kanariefågel därav. Men lika väl som man av ett enda gram guld kan dra en kilometer lång tråd (har jag för mig) så kan väl en händig filmmakare dra ut ett minimalt stoff  till en film på 2 timmar och 10 minuter. Det sker i detta fall genom att man då och då låter Rolf Lassgård i motljus (långsamt, långsamt) leda sina valacker fram och tillbaka över Tidan eller något annat lokalt vattendrag, låter kameran noga registrera då Helena Bergström biter sig i läppen eller med jämna mellanrum låter en tidstypisk flygande tunna singla runt mot en blå sommarhimmel. Eller  genom att lägga in ett och ett annat i sammanhanget ovidkommande bibelspråk.

Filmen har ändå dragit en stor och tacksam publik. Å andra sidan har inte svenska folket det för roligt just nu, varken i eller utanför biosalongerna.