Tillbaka 

 

Äkta Känslor och Tårar i Teve

"Hederlighet, hederlighet, och åter hederlighet - det är vad varje sann aktör måste kunna simulera."

(Sir Laurence Olivier)

Längesedan svunnen är den tid då den antika teaterns skådespelare på scen talade genom stela masker. Dessa masker har gett upphov till ordet ”per-sona”, markerande att bärarna blott var språkrör för författaren.  En ”person” var alltså ursprungligen bara något som man skulle föreställa. Småningom kastade aktörerna sina masker och måste använda sina ansikten. Av goda skäl har vi övriga vuxna samhällsmedborgare traditionellt varit mera försiktiga med detta.

Romantikens litteratur och dramatik hade ofta som mål att med alla medel väcka känslor – inte längre nödvändigtvis stora, men starka och alltmer realistiska. Utan masker blev detta lättare. Detta mål förenar den med de senaste decenniernas TV-underhållning och nyheter.

Att betalda skådespelare enligt skrivna manus går i säng med varandra, å det grövsta missfirmar och 100 gånger om dygnet med olika tillhyggen slår ihjäl varandra betraktas numera som en så naturlig underhållning, att man som film och/eller TV-konsument knappt tänker på det. Fast det var nog inte TV-såporna som den tänkte på, som något prematurt talade om ”realismens seger”.

Förnuftigt, eller åtminstone sammanhängande, tal kan nog vara bra på scen eller film eller skärm, men ingenting övertygar som känslor. Det yttersta och yppersta tecknet på stark och äkta känsla är fr.a. gråt. Hitler hade definitivt kläm på detta. Han lät ofta mot slutet av sina tal som om han skulle bryta samman i gråtkonvulsioner. På senare tid har vi t o m fått se Bert Karlsson gråta i TV4:s Talangprogram. Endast de allra mest skeptiska kan tvivla på någon av dessa herrars uppriktighet och äkta engagemang. Vilket i sin tur borde få oss att med en nypa salt betrakta syrbarliga egenskaper som äkthet, uppriktighet och engagemang hos offentliga personer och att i stället utöva ett visst mått av skepsis mot dem.

Det gråts numera mycket i TV, som p g a sitt bildformat - och till skillnad från det antika dramat - tycks mycket lämpad för att krypa människan närmare. Varför ändå detta mode?

 De tårar som fälls vid skalande av en lök tycks inte nämnvärt verka påverka vare sig kockens eller omgivningens sinnesstämning eller känslor, vilket inte direkt styrker behaviorismens tes: att man är ledsen för att man gråter, inte tvärtom. Skådespelare brukar trots detta berätta hur tagna de blir av de känslor de i yrket gestaltar. Och jag är, som sagt, djupt övertygad om att gråtande aktörer som t ex Bert Karlsson - eller Hitler på hans tid - verkligen är starkt känslomässigt påverkade, post eller propter.

Psykologer brukar numera mot behavioristerna hävda att gråt signalerar upplevd hjälplöshet eller frustration. Att man kan gråta även vid känsla av glädje, t ex av en större lottovinst förklarar de genom att man även då upplever oförmåga att kontrollera känslorna. Ty psykologer har svar på allt!

Känsloutbrott och gråt är också underkastade konjunkturella växlingar. I vår del av världen gråter f n vuxna karlar numera i snitt en gång per månad – kvinnor, som just i detta avseende är ålagda mindre kulturella restriktioner, lär gråta fem gånger per månad. Under senare hälften av 1700-talet visade däremot även manliga (åtminstone högrestånds-) personer gärna och demonstrativt upp sina affekter i gråt, utrop och suckar – eller till och med genom att dåna av upplevelser, som vi på sin höjd skulle kosta på ett mildare kraftuttryck eller en klackspark.

Även om det stundom i scriptade filmer och TV-snyftare, med hänsyn till alla omtagningar, går åt en del paraffin och vi har veritabla specialister på fejkad gråt finns det ingenting som går upp mot s k the real thing, vilket man tror sig få i det alltmera svällande utbudet av dokusåpor. Det gråts f.n. förskräckligt på våra TV-skärmar och även i program, där själva ämnet inte är så dramatiskt eller överdrivet sorgligt. Inte minst i dokumentära skildringar av småfolk (d v s ”small people”) som till skillnad från antikens masker, eller t ex Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, exponerar äkta känslor, eftersom de inte förväntas kunna något annat?

Medan det i gångna tiders TV-dramatik behövdes minst dödfall eller nybliven änkestatus för att motivera gråt räcker det numera i dokusåpor som Fuskbyggarna i TV4 eller (den psykologiskt ovanligt instruktiva) Arge Snickaren i TV5 med att en byggnadsentreprenör eller en uppgiven amatörbyggare inte klarat av sitt bygge för att tårarna skall flöda i närbild, i regel hos den drabbade husägarfrun. Först när de berättar om sitt fiasko - sedan av glädje, när Martin Timell eller Anders Öfvergård på fyra dagar rättat till bygget och ibland till och med ett äktenskap. I Postkodmiljonären fälls floder av glädjetårar av dem som vunnit tio- eller framför allt hundratusen och därtill ”en Volvo V-sjuttio Flexifuel, värd tvåhundranittiotusen kronor”.

Fast redan vid en snabb eftertanke inser vi att övergången mellan dikt och s k dokumentär verklighet redan från början är, och av utvecklingen görs alltmera, flytande. Regi skall till, för att verkligheten skall komma till sin rätt. Ett vanligt grepp är att (skenbart) isolera en grupp sålunda utvalda vanliga människor i mer eller mindre ovanliga miljöer. Big Brother sändes från 1999 i minst 70 länder, i Sverige i TV5 med repriser i andra kanaler. Robinson är vår stolta svenska exportartikel, som från 1997 förgyllt våra vintrar med deltagarnas känsloutbrott över exotiska umbäranden, först i TV1, och numera i TV4. Behovet av dramatik och känsloutbrott förväntas tillfredsställas genom den stress som deltagarna utsätts för genom isolering, hunger och den ovanliga miljön. Men för säkerhets skull regisseras och coachas deltagarna till att visa känslor, bli förbannade och helst då och då brista i gråt – i synnerhet kvinnorna. Kravet på realism kräver noggrant urval av de ”vanliga personer” som väljs ut.

Läsningen av producentens lista på de problem som behövande familjer måste ha (t ex handikappat barn eller en icke-dödlig kronisk sjukdom) och inte ha (t ex missbruk) för att komma i fråga för Extreme Home Makeover (i Sverige f d TV3) är en i sin ohöljda cynism mera skakande upplevelse än någonsin själva programmet. Hur man väljer ut deltagare i TV4:s ”Sveriges sämsta bilförare” eller ”Rent Hus” vågar men knappast tänka på.

Michelangelo Antonioni gjorde 1972 en mycket uppmärksammad dokumentär om Kinas folk. Det var strax efter Kulturrevolutionen och mitt under vänsteruppsvinget i väst, där vi, i den mån vi deltog, förväntades säga att ”det privata är politiskt”. Vänsteruppsvinget har förvisso läkt ut bland mediemänniskorna, (och i Kina) men denna diskutabla insikt dröjer sig kvar i skrået och tycks tjäna som alibi för att upphöja varje utslag av skoptofila böjelser till ett allmänintresse. Om detta vore sant vore Big Brother höjden av politik.

Kanske är det därför TV:s videokameror kryper oss allt närmare? De kollektivistiska kineserna och deras media avskydde däremot att Antonioni t ex körde upp kameran i ansiktet på gråtande landsmän på begravningar. ”Hans film respekterar inte folks privata liv” sade de.

Gråt och känsloutbrott är också instrument – all erfarenhet av barn, liksom av Hitler och Bert Karlsson, bekräftar att man genom att gråta och svära också vill åstadkomma något (t ex ett blöjbyte eller någon annan favör) och att påverka något/någon. Vad vill således Bert Karlsson med sin gråt, förutom att tjäna mera pengar? Och framför allt, vad vill våra bildmedia, förutom att tjäna pengar, med att ständigt publicera sådant?

Människor kännetecknas av att de faktiskt är ganska lika, om man nöjer sig med att titta dem i ansiktet eller i häcken. Det mesta av det som gör folk intressanta framkommer på lite håll – t ex hur de beter sig, arbetar, bor, umgås med, röstar, hur de vill bli sedda och hur de förtjänar sina pengar. Är det månne detta som denna nya bildestetik vill få oss att glömma?

Det är så man bara vill gråta åt eländet.