Tillbaka

 

Snömos

eller

Scener från "Thomas och Ebba i fjällen"

 

Mig icke tycka om Turist. Tycka Turist trist. (Povel Ramel: Naturbarn)

 

Ruben Östlund betraktar sig som lärjunge till Roy Anderssons, som instämmer och med milt överseende kallar honom sin "lärling" då han blivit alltför styv i korken

Östlund hade blott för några veckor sedan svensk premiär med familjedramat Turist. Filmen har också nyss erhållit pris på Festivalen i Cannes, dit den något pedantiske och senfärdige Andersson inte hann att kvalificera sig. Turist har, i synnerhet här hemma, blivit en kritikerframgång.

En filmhistoriskt intresserad  kan kanske se fram emot en parallell till den gamla striden mellan anhängare av det tidiga femtiotalets båda mesta filmskapare av olika kynnen: Hasse Ekman och Ingmar Bergman. Man kan eventuellt redan skönja frontlinjerna när AB:s nöjeskrönikör ena dagen hade skrivit upp Turist till en femplussare, för att veckan därpå tycka att Roy Anderssons kommande film egentligen inte ens förtjänade mer än väl godkänt och  tycktes emotse att regissören snart skulle stå där med "rumpan bar". Efter Guldlejonet i Venedig har denne kritiker hittills inte hört av sig. Kanske måste han ställa in en planerad attack och ladda om? Att den blide bråkstaken, Leninpristagaren och socialisten Andersson i längden skulle undgå repressalier låter osannolikt.

Det som den begåvade lärlingen Östlund hämtat från Roy Andersson ligger framför allt i formen, vilket märktes mest hos hans tre första filmer: Gitarrmongot, De Ofrivilliga och Play: tablåer med fast kamera, ett sammanhållande tema i stället för  berättelser med klart början och slut. Fast de båda filmkonstnärerna tycks ha utvecklats i motsatt riktingar: Andersson från den formellt mera konventionella "En kärlekshistoria" mot den politiska skärpa som präglar hans tre senaste verk, medan Östlund i Turist nu slår in på den mera gängse dramastilen med ändlösa dialoger, alpin snödimma och mullrande lavinkanoner. Samt ett snöskred, som skall fungera som publik attraktion och som metafor för vad Stefan Löfven brukar kalla: "något har gått sönder" i Sverige, åtminstone i kärnfamiljen:

Övre medelklassarna Thomas och Ebba tillbringar i filmen en vecka på skidhotell  i franska alperna med sina två barn och mängder av skid- och IT-utrustning samt med varsin eltandborste. Vad de i övrigt hade med sig hemifrån i form av civila eller relationsmässiga problem framgår inte. Utflykten skedde för att fr a Thomas skall få vila ut från sitt, enligt fruns utsago, krävande och ansvarsfulla manschettarbete och tillbringa kvalitetstid med familjen. Thomas vittjar i smyg sin smartphone. Ungarna klagar, i egenskap av minderåriga frustrerade trainees, på dålig uppkoppling till sina medhavda surfplattor.

Under lunchen överraskas gästerna på uteserveringen av en lavin, som för ett ögonblick ser ut att begrava dem. Thomas tar sin Samsung(eller Iphone 5?)-mobil och försvinner, sannolikt i panik,  in i huset, medan Ebba grabbar tag i de skrikande ungarna - som det snart visade sig helt i onödan, eftersom lavinen mest bestod av snörök då den kom fram. Objektivt var ingen skada skedd, men Ebba använde resten av veckan, i synnerhet då hon om kvällarna pimplar vin, till att inför publik tala om för Thomas hur han hade svikit dem i lavinsitituationen. Thomas förnekar förstås i det längsta en sådan avsikt att svika, men bryter till slut samman och erkänner (åtminstone inför kameran) sin ynkedom,  jämte andra dittills okända tillkortakommanden som familjens fasta värn. Ebba måste till slut försöka återupprätta den moraliskt skadskjutne Thomas och kärnfamiljen, genom att inför barnen låta honom "rädda" henne, då hon i dimman på berget låtsats vara i nöd .

På väg ner i hotellbuss från hotellet inför hemresan axlar Ebba rollen som familjens överhuvud genom att avskeda den inkompetente chauffören och leda hela truppen gående med bagage (varför?) och ungar serpentinvägen ner till dalen. Huruvida denna slutscen med en grupp svenska medelklassare gående med barn och övriga parafernalia utför på landsvägen alluderade på den återkommande mål- och meningslösa klasspromenaden i Buñuels  "Borgarklassens diskreta charm" låter vi vara osagt, men det är fullt möjligt.

Östlund tycks, liksom Ingmar Bergman brukade vara, mera humoristisk och charmig i intervjuer, än på filmduken. Han angav i en intervju som mål för sin produktion  att 1) undergräva skidturismen 2) öka antalet skilsmässor 3) göra historiens mest spektakulära lavinscen.

Lavinen var, det kan man säga direkt, inte mycket att hänga i julgranen för den som redan i flera upplagor på film har sett jordbävningar i San Fransisco, brinnande skyskrapor, Liberace i mink, Syndafloden och jordens undergång .

Kritiken mot förljugna machoattityder hos vita heterosexuella män och ältande hustrur känns opportun, men ganska passé. De flesta svenska karlar känner sig nog inte längre som familjens unika överhuvud och fysiska beskyddare, (även om återfall och efterblivenhet kan förekomma) och om de ännu gör det handlar det nog mera på strukturella faktorer, förstärkta av inkomstolikheter inom familjen och mellan könen. Sådana ting tycks inte intressera Östlund. Att ett äktenskap kan kännas klaustrofobiskt kan vi köpa, bl a eftersom vi har läst, hört det och sett det på bio upprepade gånger. Det nya i denna film är snarast att det enda, s k fria, alternativ som presenteras genom en frigjord medsyster bland gästerna inte framställs som särskilt lockande. Att filmen avsevärt skulle kunna påverka skilsmässofrekvensen eller ens skidturismens omfattning verkar osannolikt. Men Östlunds angivna tre mål för Turism var nog, för att återigen referera till Bergman, "bara något jag sa för att säga något". Så vad var egentligen syftet med filmen?

Den första film av Östlund jag såg var den smått geniala episodfilmen "De ofrivilliga" som handlar om hur relativt vanliga människor själva gör bort sig till följd av grupptryck och gör omgivningen, inklusive publiken, generad. Min uppskattning för Östlund dämpades sedan, när jag såg hans övriga filmer om irrationellt och vardagsdestruktivt beteende i Gitarrmongot och i Play. Redan efter hans första spelfilm avgav en kritiker omdömet:  "Det är som Jackass utan hjärta, Dolda kameran utan humor." I efterhand är jag beredd att hålla med, bortsett från att jag personligen heller inte funnit så mycket humor eller hjärta i ovanstående TV-produktioner från USA. Att fler recensenter, likt regissören själv, tyckt sig finna humor i Turist, utom då makarnas skidhjälmar en enda gång stött ihop, kan förstås bero på att jag missat en massa andra subtila exempel.

Jag instämmer  därför helt med MovieZines rättframma omdöme om Turist: "Det här är svensk film ur sin absolut tråkigaste sida. Regissören får en idé, som får plats på ett halvt A4, fyller ut med 90 minuters dialog, och lyckas övertyga tillräckligt många om idéns absoluta briljans för att filmen ska bli av."  

Om juryn i Cannes och Nordiska rådet, många svenska recensenter och rentav så småningom Oscarsjuryn övertygas även av resultatet ändrar det inte min bedömning - i annat fall skulle jag inte behövt avge detta ovanligt sura omdöme.

Man skulle också kunna beskylla Turist för att likna Scener ur ett äktenskap - fast  för medelklassen. Detta  skikt är sannolikt väl företrätt bland filmkritiker. Dess förväntningar kan ha bidragit till den uppskattning som Turist har rönt - till skillnad från Reine&Mimmi i fjällen, eller Sällskapsresan II, trots att dessa filmer visserligen saknade lavinkanoner och snöskred och med rätta hade mindre litterära anspråk. De var inte heller så värst roliga att se,  men var i alla fall inte lika utdragna och tråkiga.