Tillbaka

 

Torsk på Tallinn

 

What has love to do with it?

Tina Turner

 

Så länge man minns, i varje fall så länge det har funnits karlar som haft makt och/eller full pung och fruntimmer som inte haft någotdera, har det funnit torskar. Och så länge det funnits nationer som har haft makt och pengar och sådana som saknat bådadera har torskarna haft sina internationellt välkända lekställen.

Har inte gjort några djupstudier i ämnet – det finns säkert andra som har gjort –men framför allt har de fattigaste länderna ofta erbjudit sådana tummelplatser, där de tio budorden, med Tennysons ord, inte längre har gällt.

Under 1700-talet och framåt var det olika varianter av förbjuden sexualitet, t ex efter antikt mönster med småpojkar som drog estetiskt sinnade, välbeställda kristna, karlar till Orienten. Numera har pedofilerna flyttat ytterligare österut, till Indien och Ostindien, och den vanliga torskindustrin är fortfarande konkurrenskraftig, till följd av ett förmånligt kostnadsläge på samma breddgrader. I den mån något alkoholförbud, som inom islam, inte sätter några käppar i hjulen för denna exportindustri, förstås.

Torskarnas lekplatser växlar med ekonomiska och politiska konjunkturer. USA-torskarna hade sitt Havanna, tills det plötsligt stängdes för dem. Numera är det väl en och annan turist som far och försöker gå i Taubes fotspår med dollar på fickan.

60-70-talens Polen var ett eldorado för karlar från Sydsverige, som med dåtidens zlotykurs kunde köpa sig ett helt damfotbollslag. Nordpolens inskeppningshamn för de törstiga svenska kåtbockarna döptes för ändamålet från Swinoujcie till det i svenska öron mera uttalbara och associationsrika ”Svinuske”.

I Östeuropa fanns (finns?) hela hierarkier : svenska torskar for till Polen eller ”Tjecko”, växlade svart, söp och knullade. Så småningom visade sig deras efterfrågan kostnadsdrivande, varpå Östeuropas karlar for till Bulgarien och gjorde samma sak, fast till lägre pris. Vart de bulgariska torskarna for vet jag inte. Vi får väl hoppas de fann en lösning på egen hand.

Ty det är inte så, att flickor i utlandet har något som de inte har hemma – i stort sett handlar det som om vad man får för pengarna, antingen det gäller DVD-spelare, sprit eller tillgång till kvinnliga genitalier. När socialismen gick under, eller låt oss tro att den tagit sig en time out, öppnades köttmarknaden i Öst på vid gavel.

En försmak av vad som skulle hända gav Istvan SzabóÉdes Emma, drága Böbe - vázlatok, aktok” (Kära Emma, 1992) i Ungern. I princip var det samma öde som drabbade den ryska Lilja i Lukas Moodysons film (fast Lilja 4ever var visst inspelad i Estland). Renässansen för traditionellt kvinnoförakt och fr a arbetslösheten gjorde det nu möjligt att köpa hela kvinnor för import från det forna Sovjetunionens republiker.

Import av kvinnor till Sverige är i för sig inget nytt.  Bristen på kvinnor var ännu under en stor del av nittonhundratalet ett problem hos oss som bodde i skogen. Om man inte ville ta livet av sig, och inte resten av livet ville nöja sig med att titta på fruntimmer i smyg i Top Hat hos herrfrisören (TV fanns ju inte ännu)  så  blev det till att använda postorder.

Utbudet var inte dåligt om man bara gick utanför grannskapet. Efter Andra världskriget fanns det nämligen gott om tyska krigsänkor – och än idag så bryts det därför på tyska ute i stugorna här och var i skogen. Det handlade då inte om traficking – det handlade på sin höjd med Pengar som byttes mot Vara, inte som modern kapitalistisk östhandel om Pengar-Vara-Pengar. Men den importen sinade genom det tyska undret, och på sextiotalet tog man i stället en resa till Polen och hämtade sig en dam. I den mån man inte nöjde sig med att stanna i Svinuske under helgen och hämta hem något som man sedan måste ta penicillin emot. Något större inflöde på sydostasiatiska kvinnor till det jordbruket blev det aldrig tal om. Det behövdes aldrig. Utbyggnaden av den offentliga sektorn på landsbygden på 70-talet skapade vissa arbetstillfällen även åt flickorna i den offentliga sektorn där. Jordbrukets rationalisering, som inte bara avskaffade de bondska gamla ungkarlarna utan bönderna överhuvudtaget, bidrog också starkt därtill.

Detta som en kortfattad bakgrund till en ännu mera kortfattad recension av Killinggängets redan  klassiska film ”Torsk på Tallin” som gjordes för TV som en del av en filmtetralogi och som finns på DVD.

Percy Nilegård (Johan Rheborg) arrangerar en temaresa för ensamma karlar till Estland. De fraktas som boskap av busschauffören Lasse Kongo (Robert Gustafsson), och hamnar i Tallinns förort Paldiski, där deras äventyr dokumenteras av ett närgånget filmteam. Det uttalade syftet är för de flesta var det vällovliga, att hämta hem ett fruntimmer, även om vissa deltagare fr a vill passa på och att knulla ordentligt, i synnerhet superkåtbocken Micke, alias Jan Banan (Robert Gustafsson). Bland andra medföljer den skitfine handelsstudenten (?) Magnus (Johan Rheborg), den modersbundne slambrunnstömmaren Lennart (Jonas Indhe), men framför den lätt harmynte, värmländske, misslyckade dansbandsexperten och superpedanten Roland (Robert Gustafsson), filmens huvudrollsinnehavare. Roland är i sina bästa år, om han någonsin haft några. Han har ett välstädat fint hus, ordnat arbete och två bilar. Bara att se Roland med största nit ensam spela bingo på bussresan (alla andra har knoppat in) eller noga analysera pris och kvalité på fabriksutförsäljningen av plockgodis på en bensinmack är värt priset många gånger om. Detta är en av de bästa filmroller Robert Gustafsson någonsin gjort.

 

Humorn utnyttjar våra extremaste fördomar mot vissa typer av karlar från landsbygden och småstäder runtom i landet – den kunde bara ha gjorts av genuina bonnläppar som manusförfattarna Jonas Indhe och –förstås – Robert Gustafsson.
Man skrattar åt deras elände. Men det finns ju alltid undantag, t ex den snälle Roland, som man gärna velat unna ett snällt fruntimmer.  Men - i varje fall så länge det har funnits karlar/länder, som haft makt och/eller full pung och fruntimmer, som inte har så mycket av någotdera, blir sökandet av en livs- och sängkamrat alltid något av en affärstransaktion, i bästa fall lika formellt oantastlig som kapitalägarens exploatering av proletären.  Så länge 90% av alla varaktiga förbindelser upprättas mellan två individer från samma klass så är allt tal om att kärleken vore blind bara nys. Flertalet av dem som torskade i Tallin , oavsett det gällde något varaktigt eller något tillfälligt, ville bara ha mera vara för pengarna och lydde lagen om tillgång och efterfrågan och principen om effektiv efterfrågan .

Kanske just du var en av dem som tyckte synd om Roland när hans påtänkta livskamrat Eda blev påsatt av Slobodan till "The Final Countdown" så att väggarna skakade och Micke skriker åt honom att han ska gå och lägga sig och runka istället?  Gör inte det – eller, om du föredrar det, tyck synd om alla.

Ty kapitalismen skitar ner allt vad den rör vid.