Timmarna

Regi: Stephen Daldry 

Vi har en enda tröst: en timma då och då när våra liv, mot alla odds och förväntningar tycks öppna sig och ge oss allt vad vi någonsin kunnat föreställa oss….Vi håller fast vid Staden, morgonen; vi hoppas, mer än allt annat, på mera.

(Ur ”Timmarna” av Michael Cunningham)

 

”Tänk lite på dig själv!” Det är det råd dubbelarbetande och sönderstressade kvinnor idag ofta får av en välmenande omgivning.

Men man behöver faktiskt sällan uppmana folk att tänka på sig själva. Ty tänker och grubblar på sig själv och sin situation gör sannolikt redan såväl den ensamstående fullblodsegoisten som den uppoffrande fembarnsmodern. Skillnaden är väl mest att den ena ser lösningen på sitt individuella problem i att maximalt utnyttja omvärlden medan den andra söker den genom att i det längsta underkasta sig dess krav. Det är väl snarast omvärlden man bör börja reflektera över.

I grunden är det dock samma rekommendation Virginia Woolf redan för snart 100 år sedan ger om ”ett eget rum” som ett väsentligt frigörelseredskap för det tidiga nittonhundratalets medelklasskvinnor – som författare, ty så såg hennes värld ut. Detta i en tid då, liksom ofta nu, huvudproblemet för de flesta snarare bestod i att klara hyran för det ynka rum familjen redan hade. Fast Virginias rum var förstås delvis metaforiskt, ty hon var en riktig intellektuell.

Virginia Stephen (Woolf) föddes 1882 i en välbeställd engelsk familj. Hon var bisexuell men sammanlevde i ett vitt äktenskap med maken Leonard Woolf, hemsökt av skov av manodepressiv psykos och sannolikt också plågad av upplevelser av sexuella övergrepp under barn- och uppväxttiden. Hon var en prominent medlem av den s.k. Bloomsburygruppen tillsammans med maken och en rad vid tiden framstående författare och konstnärer som Lytton Strachey, E. M. Forster, Roger Fry, Vanessa Bell (Virginias syster) och John Maynard Keynes. Dessa delade hennes ideal av, konstnärlig och litterär modernism, politisk liberalism, individualism, elitism, sexuell promiskuitet över och i synnerhet inom könsgränserna. Gruppen var under seklets första decennier av dessa skäl avskydd och häcklad såväl av puritansk underklass (i den mån den var känd där) som av pryd och konservativ överklass.

Ehuru föga givande eller njutbara för en läsande allmänhet har Virginia Woolfs romaner länge haft ett högt snobbvärde, inte minst bland andra litteratörer. Då hon emellertid på senare tid blivit en ikon för såväl den tidsenliga borgerliga feminismen som den lika trendriktiga bögkulturen har intresset för henne tilltagit och breddats något.

Virginia Woolf och hennes make hade lovat begå självmord om nazisterna skulle invadera England. Virginia kunde dock inte vänta, utan tog, mitt under slaget om Storbritannien, livet av sig i mars 1941 under ett av sina depressiva skov. 

Om en dag i Clarissa Vaughans liv – jämte tillbakablickar till parallella dagar i Virginia Woolfs respektive Mrs Laura Browns liv - handlar författaren och universitetslektorn i psykologi, Michael Cunninghams Pulitzerbelönade roman ”Timmarna”, som nu filmats under samma titel av regissören Stephen Daldry.

Stephen Daldry har tidigare blivit känd för sin film om Billy Elliot, en yngling med oklar sexuell identitet, som från en start som son till en hederlig gruvarbetare gör en klassresa, blir anorektisk balettdansör och därmed anses ha förverkligat sig själv.

Clarissa  Vaughan sammanlever med sin älskarinna Sally. Hon har en dotter (genom spermadonation) som just flyttat hemifrån och sammanbor med en annan tjej. Hon lever huvudsakligen för att ta hand om en skyddsling och före detta älskare och tvillingsjäl, Richard, som är en sannolikt genial författare och poet och som lever ensam efter ett havererat förhållande med en annan av hennes f.d. älskare, Peter. I sin stora roman har han gjort en hatskildring av sin mor som övergivit honom och familjen och begått självmord. Han håller på att dö i AIDS. Hans smeknamn på Clarissa är ”Mrs (Clarissa) Dalloway”, lånat av titelpersonen i en roman som Virginia Woolf skrev 1923 -1925.

Romanen ”Mrs Dalloway”, som ursprungligen av sin författarinna kallades just ”Timmarna”, har en mycket komplicerad struktur med flera verklighets- och tidsplan, men handlar väsentligen om en ytlig, social och i grunden depressiv överklasskvinna, Clarissa Dalloway, i det tidiga nittonhundratalets England. Hon lever med framstående make och barn på randen av vansinnet och med minnena från en ofullbordad – och delvis omedveten - kärlekshistoria till sin gamla vän Sally men räddas från självmord av sin författarinna genom att denna låter en mörk tvillingsjäl symboliskt ta på sig hennes smärta och ta livet av sig. 

År 1951 lästes ”Mrs Dalloway” av en depressiv, bokslukande och latent lesbisk hemmafru i Los Angeles, Mrs Laura Brown, som genom romanen och genom att en dag kyssa sin väninna blivit medveten om att hennes liv med och för maken är defekt och att hon i stället borde ta livet av sig. Hon räddas dock, liksom Mrs Dalloway, av sin författare –ty hon är, turligt nog, också en romanfigur - rymmer i stället från maken och sonen Richard och blir bibliotekarie i Toronto.

Femtio år senare dyker samma Laura Brown upp i Clarissa Vaughans lägenhet på kvällen efter det att Richard, Clarissas Vaughans dystre tvillingsjäl, på eftermiddagen tagit livet av sig. Hon visar sig vara identisk med dennes i romanen omskrivna moder. Hängde ni med?

Som de flesta kritiker påpekat är filmen Timmarna i många avseenden en lysande film: Lysande skådespel, lysande regi, lysande lösnäsa på Nicole Kidman, praktfullt foto som fångar atmosfären i tre olika tidsplan, ett manus som snarare utgör en test på, än en förolämpning mot, åskådarens förståndsgåvor; en film som även vuxna människor kan se. Men varför?

Ja, så till den grad välgjord och så totalt trendriktig är denna film att de flesta recensenter tydligen ansett sig med gott samvete helt kunna avstå från att fråga sig huruvida dess innehåll på något vis förtjänar denna påkostade och preciösa form. Lika litet som Monty Pythons ”Life of Brian” för all framtid lyckats förebygga filmer som Gladiator har tydligen Woody Allen nått ända fram i sina försök att slutgiltigt lustmörda filmiska skildringar av moderna medelklassintellektuellas neuroser. Här kommer de på nytt, denna gång på allvar. 

Såväl Woolfs roman, Cunninghams metaroman som filmen är skapade av homosexuella, och deras framgångar har framställs som ett genombrott för gruppen homosexuella författare i USA. Detta kan förvåna en utomstående betraktare, om man glömmer att rörelsen för sexuellt likaberättigande i USA på hemmaplan har att kämpa mot en betydligt mera formidabel motståndare än i Europa: den kristna högern. Den senare uppvisar i USA utanför kultursfären samma överlägsenhet i resurser gentemot bögrörelsen som dess militära gren just nu gör på annat håll gentemot Irakierna.

Homosextemat är tidsenligt maskerat i Woolfs roman, avkodat och framställt i modern tappning i Cunninghams roman och i Daldrys film. Vilken annan roll det spelar i filmen, annat än att bi- och homosexualitet här, som f.ö. hos Almodòvar, framstår som det ”normala” och inte som ett problem, är dock svårt att omedelbart se.

Men det finns ett drag i alla dessa tre alster som på ett djupare plan knyter an till den realt existerande bögkulturen, utan att på något sätt vara unikt för densamma. Det gäller dess strävan att sätta känslan, upplevelsen, sinnligheten, skönhet i centrum som det högsta värde vi kan eftersträva. Denna esteticism har ofta präglat den bögkulturella traditionen från Oscar Wilde och Gertrude Stein till Liberace, Patrick White och senaste schlagerfestivalen. Dvs. en värdeskala som även präglar innehavarens förhållande till världen och medmänniskorna (se det inledande citatet!).

I filmen och i Cunninghams roman bär alla tre kvinnorna (Virginia, Laura och Clarissa) liksom Mrs Dalloway på en börda av latenta eller manifesta depressioner. Det var bl. a Virginia Woolfs uttalade önskan att visa hur det sociala sammanhang vari Mrs Dalloway levde, begränsade henne, hindrade hennes s.k. självförverkligande och därigenom alstrade depressionen.  

Den i filmen ofta citerade inledningsmeningen i Woolfs roman ”Mrs Dalloway beslöt att hon skulle köpa blommorna själv” anses på ett (över)sofistikerat sätt förutskicka detta feministiska tema: Clarissas beslutsutrymme inskränker sig till avgörandet huruvida hon skall skicka pigan eller själv gå och köpa utsmyckning till det kalas hon ordnar för andra för att skapa mening i sitt liv.

Men det esteticistiska fängelse Woolf själv satt sig i hindrade henne kanske från att se andra hinder för sitt eget självförverkligande än sitt tungsinne, sina röster och den gyllene bur omgivningen inhyste henne i för att hindra henne att gå under sin sjukdom. Ty hon tycks inte vilja tolka sina egna problem eller sitt sätt att formulera människors livsproblem genom den socialt och estetiskt medvetet snäva referensram inom vilken hon själv hela sitt liv rörde sig. 

Redan Sören Kierkegaard grävde nog ett spadtag djupare då han, med bl a Kejsar Nero som exempel, hävdade att tungsinnet mera är en följd av en konsekvent estetisk livshållning än en orsak därtill. Kanske är det detta som självmordskandidaten Richard i filmen menar då han säger att det är ”timmarna efter partyt” som är helvetet. Och det som förmådde den vackra Anna i ”Hårfrisörskans make” att liksom Virginia kasta sig i ån. Fast i Annas på höjdpunkten av sitt liv, eftersom livet nu bara kunde bli sämre och hon själv fulare.

Nå, vad gör man då om man är deprimerad medeklasskvinna och efter läsningen av Virginia Woolf inte längre kan nöja sig med att själv köpa blommor, ordna kalas och se filmer som Timmarna?

Att, som denna film föreslår, uppväga ett livslångt tungsinne genom att uppleva några timmars upprymdhet då och då, oavsett den åstadkommits genom kemiskt eller estetiskt rus borde inte vara tillräckligt för att vi för den skull skall avstå från att hoppa i ån.

Det tycks i alla fall inte ha räckt för Virginia Woolf.

 Tillbaka