Halvtidsvila

 

Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fångas i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människors barn på olyckans tid, när ofrid plötsligt faller över dem.

Predikaren 9:12

 

Fyrtioårskriser – finns de?

Visst kan den västerländska fyrtioåring som så önskar vid livets mitt finna skäl till eftertanke, och därmed kris. Även folk utan anlag för djupsinne inser i denna ålder att de börjat tära på sista halvan av sin tid på jorden. Alla har vi ju från tiden före födelsen en evighetslång och problemfri erfarenhet av att inte finnas till. Ändå skrämmer oss ofta tanken på att vid livets slut återinträda i detta tillstånd. Vad värre är – de flesta stora händelser i ett normalt människoliv inträffar under första halvan. Tid upplevs bara som tid om den fylls med upplevelser, helst nya sådana. Vi börjar alltså märka hur vår tid, som i början av vårt liv synts krypa fram och i ungdomsåren raskt marscherat, nu så smått börjat galoppera. Om tio-tjugo år faller den i sken, men det vet man ju inte än.

I den mån vi själva eller någon annan ställt upp ambitiösa mål för vårt liv inträder nu den tid då vi inser att vi antingen måste skriva ner dessa mål, eller omformulera dem. Kanske också ompröva de värderingar de speglar. Detta för att inte gå under av den stress det innebär att alltid ha känslan att man borde vara någon annanstans och göra något viktigare än det man just tvingas göra. Man börjar känna otillfredsställelse inför tanken att om några decennier på tidningens avdelning för dödsrunor på sin höjd få sitt liv sammanfattat som t ex platschef i brytningstid, mångsidig programchef, ivrande för bättre flygförbindelser, organisk-kemisk undersökare, metodisk och snabb handelsförhandlare, stridbar högtalarkonstruktör eller engagerad fackbibliotekarie. Livet är ju, eller borde i varje fall vara något mer, åtminstone mitt. Detta tankearbete kan avsevärt försvåras om man egentligen inte varit medveten om vilka mål som satts upp för ens liv, av vem och med vilken rätt.  

Eller - är fyrtioårskrisen bara ytterligare ett av många modebegrepp som huvudsakligen har funktionen att göra psykologi eller biologi av vad som väsentligen är historiskt bundna, sociala och ekonomiska problem? Man bör i alla fall misstänka detta tills motsatsen bevisats. Medellivslängden för en svensk kroppsarbetare vid 1800-talets början torde ha legat kring just fyrtio. Den dag som idag är har en stor del av jordens befolkning en genomsnittlig livslängd som ligger kvar där. Redan detta bör räcka för att ifrågasätta ohistoriska faktorer som biologi och psykologi och almanack som den viktigaste bakgrunden till den ångest som kan drabba en person runt den ålder som här just nu uppfattas som den statistiska mitten av livet. Och vilken ålder är f.ö. krisfri?

Mitt-i-livetålderns existentiella problem blir för de flesta människor dock inte så tungt. Våra möjligheter att göra stora förändringar i våra liv är starkt inskränkta av vår sociala och ekonomiska situation. Den ångestskapande friheten till val är starkt begränsad. Man har ofta något slags familj att försörja, man har hyra och avbetalningar. Man måste förtjäna pengar, vilket för de flesta, i avsaknad av räntebärande egendom, innebär att man måste tillbringa sin mesta tid med att arbeta. Och om man, som de flesta av oss, saknar högre utbildning eller på marknaden för ögonblicket attraktiva färdigheter innebär detta att man måste förbli där man är och göra vad man hittills gjort. Dvs. om rygg, nacke och nerver håller och de vill ha en kvar. Själva överlevnaden blir, eller snarare ersätter, målet och meningen med livet.

De flesta av oss klarar av det här. Vi förvärvar en tillräcklig politisk insikt för att förstå att vårt levnadsöde, i den mån det inte uppenbarligen påverkats av slumpen, eller (för dem som väljer att tro på sådana) gudomliga ingripanden, till stora delar är ett resultat av hur samhället är funtat. Det beror alltså inte helt på våra personliga egenskaper. Särskilt lätt att förvärva denna klokskap är det för dem, som inte fötts in i samhällets solsida, medel- eller överklassen, och som därmed också redan från barnsben sluppit trycket av stora förväntningar från föräldragenerationen. Åtminstone om deras levnadsbana inte krönts av alltför påtagliga framgångar.

Klart är dock att tidskonjunkturen också kan påverka den personliga krisbenägenheten. Svårt drabbas sannolikt just nu ett helt skikt av traditionell medelklass i medelåldern, som över stora delen av världen smärtsamt blir påminda inte bara om sin dödlighet som individer utan därtill som politiskt dominerande klass. Läraren, läkaren, prästen, sjuksköterskan, bibliotekarien finner sig plötsligt i konflikt med den samhällsutveckling de tidigare sett sig som bärare av. Även nya medelklasskikt, IT-specialisten som nyss varit samhällsskutans bogspröt, personalchefen och fabrikschefen blir plötsligt påminda om sin status som lönarbetare, och sin totala utbytbarhet. Hur dessa grupper hanterar sin frustration inför den s.k. globaliseringen (dvs. finanskapitalets oinskränkta nationella och internationella diktatur) kan mycket väl bli en av de stora ödesfrågorna i vår tid. Om så är fallet kan läget vara allvarligt, åtminstone att döma av Laurent Cantets film med den svenska  (Sic! Se ovan under globalisering) titeln Time Out (originaltitel  L’ emploi du temps):

Vincent är en chefstjänsteman vid livets mitt och av borgerlig familj. Han har arbetat elva år med att föröka aktieägares pengar i ett finansbolag. Han har lyckats med det mesta som en borgerlig chefstjänsteman i hans ålder bör ha lyckats med: han har en snäll, deltidsarbetande lärarinna till fru, och tre barn utan drogproblem eller läs-skrivsvårigheter. Han gör till det yttre intrycket av att äga sinnesfrid, såtillvida som han aldrig tycks ha haft några idéer som tvingar honom att ifrågasätta sin sociala roll eller sina från fadern nedärvda borgerliga värderingar. Han är snäll och verkar omtyckt. Han har vänner. Så tycks det i alla fall – Vincent bär inte sitt själsliv i munnen.

Vincent är inte dummare än andra, tvärtom. Men han saknar intellektuella redskap som skulle göra det möjligt för honom att analysera sociala, ekonomiska, psykologiska eller ideologiska faktorer bakom ett medelålders illabefinnande. Han är alltså illa ute då ändå krisen drabbar honom. Han helt enkelt kroknar. Kanske skulle han kunna kallas utbränd, om man bara exakt visste vad detta var. Uppenbarligen upplever han en allt större distans till sitt s.k. arbete utan att förstå varför. Han har bara inte lust längre – och han börjar gå, eller snarare köra, sina egna vägar. Han slutar att inträffa på planerade möten och far i stället omkring i sin bil i det blå-gråbleka landskapet runt Grenoble, där han bor, när han inte bara sitter på en parkeringsplats och tittar på folk och fåglar. Man kan inte lita på honom längre. Det slutar med att han får sparken.

Men i hans samhällsklass och i synnerhet i hans familj får man av princip aldrig sparken, eftersom man där sedan generationer av princip lever i den bästa av världar. Uppenbarligen inspirerad av den omtalade Dr Romand – som 1993 tog hela sin familj av daga hellre än att den skulle få reda på att han levt halva sitt liv under falsk yrkesidentitet och på pengar som han försnillat av den närmaste omgivningen – påbörjar han därför ett dubbelliv. Han far hemifrån på morgonen som vanligt och fortsätter att ringa ömma samtal till frun från ”jobbet”. Så småningom låtsas han säga upp sig för att befordras till ett nytt påhittat jobb på en firma i Genève. Han skaffar sig, liksom Dr Romand, medel genom att erbjuda vänner att investera pengar svart i påhittade ryska fonder från andra sidan gränsen – pengar som han sedan själv lägger beslag på. Lögnhärvan växer. Den enda som misstänker något är hustrun, som dock har allt intresse i världen av att undertrycka sina misstankar och i det längsta lyckas därmed. Då han avslöjas av en mera småskalig, förnuftig  och livserfaren fifflare får han en chans att hålla sina vänner skadeslösa genom att smuggla in och en gros avyttra piratkopior av Rolexklockor och märkesjeans.

Då bubblan till slut spricker väljer Vincent att i strid mot uppenbara bevis inför familjen framhärda i sin version av verkligheten. Efter en kort karenstid ställer han sig åter till ett nytt finansbolags förfogande och inträder, som om inget hänt, i ett mellanchefsjobb. Detta liknar intill förväxling hans gamla men är sannolikt än mera krävande och meningslöst. Ordningen är återställd. Livet i ostkupan går vidare. Och Vincent har intet lärt.

I sin förra film, Överflödiga människor (Ressources humaines) skildrade Cantet en sociolog och arbetarson, som när han genomskådar kapitalets ränker väljer sida och söker få sin gamle far att revoltera mot sin arbetsgivare. Detta leder till konflikt även dememellan. I Time Out skildrar han en borgarson, som ingenting genomskådar och vars blinda revoltförsök mot fader, klass och livssituation helt stannar inom ramen för det ekonomiska system han i grunden aldrig ifrågasatt, men som han får allt svårare att leva med. Han blir alltså inte revolutionär – snarare kriminell, och än mera förslavad än han var från början.

Om Cantets förra film var i det närmaste övertydlig är Time Out tvärtom högst subtil. Detta till den grad att flera recensenter valt att som lyckligt uppfatta ett av de ruggigaste slut man kunnat se på en film på år och dag – ”Vincent fick ju ett chefsjobb och fick behålla sin familj”. Därmed avslöjar sådana snillen nog mer om sig själva än om Cantets film. Låt oss hoppas att även deras dag kommer!

Tillbaka