Tillbaka

Den nyttiga historien om Thermopyle

Bild: Västerlandet var redan enligt filmen ”300” i full fart med att rädda

demokrati och frihet mot orientalerna 480 år f.Kr.

 

"Ett ställningstagande till kriget är också ett ställningstagande för eller emot vår egen kulturs centrala värden och ytterst sett om de är värda att ta till vapen för att försvara"

Håkan Arvidsson, svensk historiker, med anledning av USA:s  första massaker på minst en halv miljoner araber 1991

 

Där friheten är, där är mitt hemland.

Benjamin Franklin, amerikansk slavägare och –handlare.

 

 

Historiskt pålästas tips om grova felaktigheter och anakronismer i filmer kan visserligen vara till glädje för dem själva, men påverkar knappast publiken i stort. Innebär detta att vi inte skulle påverkas av filmer som gör anspråk på att skildra historien?

1962 valde Hollywood att göra en film, The 300 Spartans, om ett 2500 år gammalt fältslag vid Thermopyle, 15 mil nordost om Aten.  Det antika perserriket anfört av Xerxes, besegrade där en grekisk styrka, ledd av den Spartas kung Leonidas.

Det var på den tid under det s.k. kalla kriget, då Ondskans axel hade flyttat ytterligare österut, till den asiatiska kommunismen, Kina, Korea och Vietnam. Vi fick då filmer om blå myror, kinesisk hjärntvätt, boxarupprorets våldförande på vita damer och filmer där den slemme Dr No använde sig av koreaner för att göra livet surt för James ”skakad, inte rörd” Bond.  

USA är idag åter inblandat i flera mindre framgångsrika krig i ”Främre Orienten”. Samtidigt överväger man uppenbarligen att, om man bara orkar, återigen öppna en front där, nu mot det moderna Persien dvs. Iran. Nu går åter alltså samma historia i repris, fast under ett något kortare namn, ”300” (i regi av Zack Snyder). Men Persien styrs numera inte längre av Mohammad Riza Pahlavi – den bästa Shah som USA kunnat köpa för pengar, så hans äldre kollega kung Xerxes har nu definitivt förlorat sin ställning från den första filmen som ”bäst gynnad” oriental.

Slaget vid Thermopyle i augusti 480 före vår tideräkning har uppenbarligen ägt rum. Persien stod vid denna tid på höjden av sin makt och rikedom. Detta multikulturella rike sträckte sig över tre världsdelar, från Libyen i väster till Indus i öster, från Babylon i söder till Trakien (Rumänien) i norr. Inom 150 år skulle riket dock falla samman för hellenen Alexander den Stores kortvariga välde, som i samma svep hade krossat de grekiska stadsstaterna, bl a Aten och Sparta, och för alltid reducerat dem till beroende småkommuner.

Historien om de ”persiska krigen” 499-448 före vår tideräkning baseras, åtminstone i Västerlandets historia, helt på en enda mans verk: Herodotos av Halikarnassos, som verkade strax efter krigen. Att hans skildring av hur 300 suicidala spartaner lyckades fördröja en persisk miljonarmé i tre dygn i ett bergspass, fyra kilometer långt och, som smalast, 4 meter brett, har av intressanta skäl fastnat i vår historieskrivning som ett av Den Västerländska Kulturens kanske stoltaste ögonblick.

Nederlaget vid Thermopyle överträffade snarast t ex Karl Martels seger över morerna vid Tours 732, det lika heroiska och förlorade slaget mot Osmanska riket vid Trastfältet 1389, segern mot turkarna vid Lepanto 1571, eller i modernare, Natoinfluerad historieskrivning, Invasionen vid Normandie 1944 mot ”Hunnerna” – tyskarna kallades dåförtiden ofta så av de västallierade, inte ”fascister”.

I vår kultur ingår således att man är som allra stoltast när man slåss mot orientaler. Under ett historiskt skede räknades även den ”koppärrige, kortvuxne, primitive, bysantinske, snedögde, gulbleke” Stalins Sovjetunion till Orienten, när den väl besegrat Hitler.

Herodotos var otvivelaktigt, trots sin storhet som historiker, en synnerligen grekisk författare. Att han inte kunde nå ända fram i historievetenskaplig stringens och objektivitet förlåter man honom gärna. Han såg självfallet perserna som ett hot mot grekernas ”frihet” och ”kultur”. Att alla grekiska stater, inklusive Aten, också vilade på slavarbete eller, framför allt i Spartas fall, på livegna, underkuvade bönder (heloter), och styrdes av en minoritet av aristokrater (på varje fri man i Spartas armé gick det sju ofria) var för Herodotos självklart och ointressant. Detta kunde för honom knappast påverka definitionen av den ”frihet” som skulle försvaras vid Thermopyle.

Att det inom perserrikets gränser fanns en kultur och vetenskap, som åtminstone räknade sina anor sedan tusen år före Trojanska kriget, och halvtannat årtusende före Homeros, ville knappast den grekiska propagandan låtsas om, i den mån den kände till det.

En rad övriga nyttiga halv- och osanningar, som att den persiska armen inte var en ”miljonarmé” utan räknade på sin höjd 250000 man och att den grekiska armén inte räknade 300 man, utan åtminstone 7000, varav 1400 (inkluderande ett tusental allierade Thesbianer) stupade vid Thermopyle (liksom 20000 perser) har länge hängt med i myterna.

Av alla grekiska stater var Sparta den minst kultiverande, minst humana och politiskt mest efterblivna. Landet var en skräck för grannfolken. En stor del av Atens och Spartas grannstater hälsade därför perserna som befriare, och en femtedel av Attikas slavar flydde över till den persiska sidan.

Sparta hade efter sin ”revolution” 550 före vår tideräkning ett samhällssystem som får Tredje Riket eller Verwoerds Sydafrika att framstå som frisinnade utopier. Spartanerna använde, för att driva upp varje ny generation av de soldater, som i stort sett omfattade alla s.k. fria män i landet, indoktrinering av pojkar i internat från 7 års ålder. Uppfostran bedrevs genom misshandel och angiveri mot kamrater, systematisk pederasti från äldre överordnade och träning i att mörda på försumliga slavar och heloter.

Såväl Hitler Jugend, som uppenbarligen US Marine Corps m.fl., har låtit sig inspireras av Spartas militaristiska system. (Däremot var socialistländernas motsvarighet till Olympiaden, Spartakiaden, uppkallat efter hjälten i slavupproret mot Rom, Spartacus, inte efter Sparta.)

Den fråga man borde ställa sig är varför dessa spartaners nederlag vid Thermopyle, snarare än den efterföljande segern för grekerna vid Salamis samma år, inte bara betraktas som ”Den Västerländska Kulturens stoltaste ögonblick” – hyllat tusenfalt i poesi, prosa och till och med i Colombias (!) nationalsång. Varför spartanerna hyllas i Hjalmar Gullbergs antinazistiska hyllning till clartéisten Karin Boye, ”Död amazon”, och varför de tappra 300 strax därpå utmålas som ett föredöme i Hitlers tal inför nederlaget vid Stalingrad. Varför detta föredöme blir föremål för dataspel och en ytterligare heroiserad tecknad serieroman av Frank Miller 1998, och framför allt varför denna 2006 gett upphov till en maximalt förljugen och i alla avseenden vidrig, rasistisk, fascistisk splatterfilm, nämligen just ”300”.

I enlighet med min tidigare exponerade skepsis mot effekten av att påtala enskilda felaktigheter och anakronismer i historiska filmer skall vi inte dröja vid sådana i denna film. Internet vimlar av sådana referenser, för den som vill fördjupa sig. Redan huvudkällan, Herodotos’, var som sagt grumlig.  Det var helt enkelt en rad graverande omständigheter som denne till följd av sin klassmässigt, politiskt, etniskt och historiskt begränsade synfält antingen inte kunde se, eller som av samma skäl för honom var så självklara att de inte vore värda att nämna - t ex att greker hade slavar, lika väl som det är självklart för en täby- eller djursholmsmoderat att ha en svart piga i källaren.

Men det är just dessa begränsningar som fått myten om Thermopyle att tjäna sitt syfte – att förklara Västerlandets överlägsenhet över Östern som legitim och bestående, även sedan vi, som velat, för längesedan kunnat lära oss långt mera ”hur det verkligen var” med det antika Grekland och Persien. Enligt denna myt, men endast där, var Grekland huvudsakligen upplyst, humant och fritt och dess män var demokratiska och nationella hjältar. Samtidigt som Persien huvudsakligen var despotiskt, vidskepligt och dekadent. Och dess arméer bestod av förslavade anonyma asiatiska horder som piskades fram. Det nya i filmen ”300” är mest att Persiens (läs: Irans) ledare gestaltas som en sadistisk fjolla.

Denna överlägsenhetsmyt har sannerligen tjänat sitt syfte under grekerna, romarna och under korstågen. Den har ograverad övertagits av kolonialismen och imperialismen. USA:s moderna, pågående och planerande, oljedrivna korståg i österled, där Sverige i ökande utsträckning hänger med i trossen, skulle knappast vara möjliga utan den. Något annat skäl, utöver hittills 200 miljoner dollar, att producera filmer som Zack Snyders 300 kan jag inte se, än att reproducera, och ytterligare bygga på, myten för en ny generation presumtiva helotmördare.