Tillbaka

Svensson, Svensson….

Den som kun tar spøg for spøg

og alvor kun alvorligt

han og hun har fatted

begge dele dårligt

Piet Hein[1]

 

På biografen Grand i Ljungby gick i veckan Svensson, Svensson… för nästan fullsatt salong. Eftersom Ljungby enligt all tillgänglig statistik är en  geografisk motsvarighet till Medelsvensson - ett småländskt Vivalla - är detta helt klart rätt ställe att avnjuta filmen. Men det gäller att passa på. Det börjar bli ont om genomsnittliga ställen i Sverige vid slutet av årtusendet: nu är det profilering som gäller, om man vill bli såld.

Profilering är emellertid inget som svenska folket har hittat på, utan dess försäljare. För att kunna säljas måste man märkas. För att märkas bör man vara profilerad, dvs extrem. Men vem ids gå omkring och vara det? Bara folk på TV och Bio. Inte folk i allmänhet. Inte Ljungby. Just därför tror jag att Ljungby, om man lade manken till, med framgång skulle kunna sälja sig hos svenska folket just på sin - genomsnittlighet.

Det har i alla fall TV-familjen Svensson i Vivalla gjort.

Familjen Svensson i Vivalla eller Ljungby, skit samma - det är genomsnittet, det. Det borde göra dem intressanta, ty som de är, är tydligen vi svenskar vid slutet av 1900-talet. I genomsnitt. Hur är de, då, dvs hur framställs de i TV-serien och på film?

Precis som alla genomsnittliga människor och städer är TV-Svenssons  ganska ovanliga. Frun är ambitiös medelklass och bankdirektör på Sparbanken i Vivalla, maken är postiljon, underklass och rätt nöjd med att vara uppskattad av tanterna längs linjen. De lever således i ett socialt blandäktenskap.  Samhällsklass är i långa loppet en långt viktigare skiljelinje än t ex hudfärg. Han har gift upp sig och hon ner sig. Om så ej varit hade det nog aldrig blivit någon spänning i TV-serien.

Hon läser romaner, lyssnar på börsrapporterna och ser på A-Aktuellt. Han spelar korpfotboll, läser Fantomen (eller tittar i varje fall på bilderna) och ser på tecknade barnserier i TV. Ens kulturella böjelser säger naturligtvis mera om vad man vill bli - som människa och samhällsvarelse - än om vad man är.  Frun måste hänga med för att kunna (för)bli något i det reellt existerande samhället (som pappa direktören önskar). Genom sitt val av kulturkonsumtion värjer sig hennes make instinktivt från en massa (des-)information, som han inte han handskas med. Ty vilken underklassare är så självplågerisk att han dag ut och dag in orkar lyssna på en massa mediala slipsherrar och knytblusar från Handelshögskolan, som talar om för honom att han ingenting begriper av samhället? Och då man, om man ändå skulle begripa och tro på vad de säger, bara skulle hålla käft, arbeta hårdare och helst sänka sin lön?

 

Gustav Svensson är en av litteraturens många hunsade äkta män. Till skillnad från hunsade äkta makor (som är vanligare i verkligheten) är sådana komiska, inom parentes ett av många manschauvinistiska drag hos folkhumorn. Han är gift med en - visserligen välartad - knytblus av lokal betydelse. Själv saknar han all sådan betydelse. Barnen ser upp till mamman och skäms för pappan. Hustru och svärföräldrar klagar på Gustavs brist på ambition - och när han någon gång försöker visa prov på dylik ter det sig lika löjligt och krampartat som när en hund går på bakbenen. Det är med Gustav som med kattan i Lönneberga - han tolereras. Familjen utsätter honom för den värsta kränkning av manligt ego man kan tänka sig - man påstår sig älska honom men kritiserar allt vad han företar sig. På Gustav vilar således den dubbla bördan av samhälleligt och äktenskapligt förtryck.

Men Gustav låter sig lika litet som olycksbrodern Kronblom nedslås. Nej, Gustav Svensson lever i sin egen lilla värld. Den världen har omisskännliga drag av hans barndoms femtio-sextiotal, av folkhemskt brukssamhälle, livstidsanställning, permanenta postlinjer och reglerad befordringsgång, fotboll på söndag och smörgåsar i Unicabox.

På samma sätt som massmedias indoktrinering rinner av honom som vatten på en gås duckar Gustav undan för hustruns och barnens gliringar och förtränger raskt alla tillkortakommanden. Eftersom hans ställning i näringsliv och samhälle inte gett honom någon prestige har han valt att själv tillskriva sin position den högsta prestige. ”Att bära ut brev innebär att möta människor”. Oförmögen att inse sitt läge som underklass är han uppenbarligen dömd att förbli det. Politiskt tänkande är honom f.ö främmande: han är ju en TV-svensson.

Hustrun anses däremot leva i verkligheten och i takt med tiden. Så är det också hon som får magsår, eller ser ut som om hon ständigt höll på att få det (en speciell begåvning hos Suzanne Reuther). Gustav blomstrar däremot.

Nå vad är det för genomsnittligt med denna familj?

Nja, en hel del: De är inte förmögna. De varken slåss eller super. Barnen knarkar inte och är inte föremål för sociala ingripanden. De sköter sina jobb och sin gräsmatta. De cyklar inte till Mount Everest. De sysslar inte med affärer - varken ekonomiska eller utomäktenskapliga. De har svåra men små problem. De är snälla. De håller ihop.

Familjen Svensson i Vivalla förkroppsligar en av våra kollektiva drömmar: att arbeta och ha familj i lugn och ro och under socialt, ekonomiskt och emotionellt någorlunda trygga och jämlika förhållanden. Ty just genom att hustrun är så uppenbart överlägsen maken (det tycks tyvärr vara ett krav) uppstår nästan ett slags jämlikhet i  familjen.

Och slutligen - i änden är det Gustavs otidsenliga knegarideologi, snarare än hustruns tidsmedvetna ambitioner som drar det längsta strået. Detta är det slut som de flesta av oss vill se - helst även i verkligheten.

Därför har TV-serien Svensson, Svensson.. blivit en sådan publikframgång.

Men långfilmen då?

Låt oss inte tala om den. Allvarligt talat var den mest skit.

 



[1] Spøg =skoj