Svensson,
Svensson….
Den
som kun tar spøg for spøg
og
alvor kun alvorligt
han
og hun har fatted
begge
dele dårligt
Piet
Hein[1]
På
biografen Grand i Ljungby gick i veckan Svensson, Svensson… för
nästan fullsatt salong. Eftersom Ljungby enligt all tillgänglig statistik är
en geografisk motsvarighet till
Medelsvensson - ett småländskt Vivalla - är detta helt klart rätt ställe att
avnjuta filmen. Men det gäller att passa på. Det börjar bli ont om
genomsnittliga ställen i Sverige vid slutet av årtusendet: nu är det profilering
som gäller, om man vill bli såld.
Profilering
är emellertid inget som svenska folket har hittat på, utan dess försäljare. För
att kunna säljas måste man märkas. För att märkas bör man vara profilerad, dvs
extrem. Men vem ids gå omkring och vara det? Bara folk på TV och Bio. Inte folk
i allmänhet. Inte Ljungby. Just därför tror jag att Ljungby, om man lade manken
till, med framgång skulle kunna sälja sig hos svenska folket just på sin -
genomsnittlighet.
Det
har i alla fall TV-familjen Svensson i Vivalla gjort.
Familjen
Svensson i Vivalla eller Ljungby, skit samma - det är genomsnittet, det. Det
borde göra dem intressanta, ty som de är, är tydligen vi svenskar vid slutet av
1900-talet. I genomsnitt. Hur är de, då, dvs hur framställs de i TV-serien och
på film?
Precis
som alla genomsnittliga människor och städer är TV-Svenssons ganska ovanliga. Frun är ambitiös medelklass
och bankdirektör på Sparbanken i Vivalla, maken är postiljon, underklass och
rätt nöjd med att vara uppskattad av tanterna längs linjen. De lever således i
ett socialt blandäktenskap.
Samhällsklass är i långa loppet en långt viktigare skiljelinje än t ex
hudfärg. Han har gift upp sig och hon ner sig. Om så ej varit
hade det nog aldrig blivit någon spänning i TV-serien.
Hon
läser romaner, lyssnar på börsrapporterna och ser på A-Aktuellt.
Han spelar korpfotboll, läser Fantomen (eller tittar i varje fall på
bilderna) och ser på tecknade barnserier i TV. Ens kulturella böjelser säger
naturligtvis mera om vad man vill bli - som människa och samhällsvarelse
- än om vad man är. Frun måste
hänga med för att kunna (för)bli något i det reellt existerande samhället (som
pappa direktören önskar). Genom sitt val av kulturkonsumtion värjer sig hennes
make instinktivt från en massa (des-)information, som han inte han handskas
med. Ty vilken underklassare är så självplågerisk att han dag ut och dag in
orkar lyssna på en massa mediala slipsherrar och knytblusar från Handelshögskolan,
som talar om för honom att han ingenting begriper av samhället? Och då man, om
man ändå skulle begripa och tro på vad de säger, bara skulle hålla käft, arbeta
hårdare och helst sänka sin lön?
Gustav
Svensson är en av litteraturens många hunsade äkta män. Till skillnad från hunsade
äkta makor (som är vanligare i verkligheten) är sådana komiska,
inom parentes ett av många manschauvinistiska drag hos folkhumorn. Han är gift
med en - visserligen välartad - knytblus av lokal betydelse. Själv saknar han
all sådan betydelse. Barnen ser upp till mamman och skäms för pappan. Hustru
och svärföräldrar klagar på Gustavs brist på ambition - och när han
någon gång försöker visa prov på dylik ter det sig lika löjligt och krampartat
som när en hund går på bakbenen. Det är med Gustav som med kattan i Lönneberga
- han tolereras. Familjen utsätter honom för den värsta kränkning av
manligt ego man kan tänka sig - man påstår sig älska honom men kritiserar allt
vad han företar sig. På Gustav vilar således den dubbla bördan av samhälleligt
och äktenskapligt förtryck.
Men
Gustav låter sig lika litet som olycksbrodern Kronblom nedslås. Nej,
Gustav Svensson lever i sin egen lilla värld. Den världen har omisskännliga
drag av hans barndoms femtio-sextiotal, av folkhemskt brukssamhälle,
livstidsanställning, permanenta postlinjer och reglerad befordringsgång,
fotboll på söndag och smörgåsar i Unicabox.
På
samma sätt som massmedias indoktrinering rinner av honom som vatten på en gås
duckar Gustav undan för hustruns och barnens gliringar och förtränger raskt
alla tillkortakommanden. Eftersom hans ställning i näringsliv och samhälle inte
gett honom någon prestige har han valt att själv tillskriva sin position den
högsta prestige. ”Att bära ut brev innebär att möta människor”.
Oförmögen att inse sitt läge som underklass är han uppenbarligen dömd att
förbli det. Politiskt tänkande är honom f.ö främmande: han är ju en
TV-svensson.
Hustrun
anses däremot leva i verkligheten och i takt med tiden. Så är det också hon
som får magsår, eller ser ut som om hon ständigt höll på att få det (en
speciell begåvning hos Suzanne Reuther). Gustav blomstrar däremot.
Nå
vad är det för genomsnittligt med denna familj?
Nja,
en hel del: De är inte förmögna. De varken slåss eller super. Barnen knarkar
inte och är inte föremål för sociala ingripanden. De sköter sina jobb och sin
gräsmatta. De cyklar inte till Mount Everest. De sysslar inte med affärer -
varken ekonomiska eller utomäktenskapliga. De har svåra men små problem. De är
snälla. De håller ihop.
Familjen
Svensson i Vivalla förkroppsligar en av våra kollektiva drömmar: att arbeta och
ha familj i lugn och ro och under socialt, ekonomiskt och emotionellt
någorlunda trygga och jämlika förhållanden. Ty just genom att hustrun är så
uppenbart överlägsen maken (det tycks tyvärr vara ett krav) uppstår nästan ett
slags jämlikhet i familjen.
Och
slutligen - i änden är det Gustavs otidsenliga knegarideologi, snarare än
hustruns tidsmedvetna ambitioner som drar det längsta strået. Detta är det slut
som de flesta av oss vill se - helst även i verkligheten.
Därför
har TV-serien Svensson, Svensson.. blivit en sådan publikframgång.
Men
långfilmen då?
Låt
oss inte tala om den. Allvarligt talat var den mest skit.