Tillbaka

 

En borgerlig martyr?

 

Alltför ofta brukar gamla sagor handla om mannen av folket, som genom utförda stordåd belönades med en prinsessa jämte halva kungariket. Men danskarna skall ju alltid vara lite aviga. Sagan om livläkaren Struense och drottning Caroline Mathilde handlar tvärtom om en ofrälse utlänning som började med att ta en dansk drottning, därpå hela kungariket Danmark och som först därpå på kort tid försökte göra sina stordåd. Det gick rätt bra, ända tills det tog en sketen ände.

Historien om Struense och drottningen, inte minst den erotiska, saftigare delen, har länge varit hot stuff inom dramatik och film. Efter flera misslyckade danska försök att åter göra film om Struensens tid, bl a av Per Olov Enquists roman Livläkarens besök (1999) kom i år dansken Nikolaj Arcels En kongelig affære (På "svenska" A Royal Affair).

Tysken Johann Friedrich Struense var visserligen inte direkt en man av "folket". Det år, 1757, då han utexaminerades som läkare flyttade hans far med familjen till Altona som då lydde under Danska Riket.

Han fick anställning som stadsläkare. Samtidigt gav han ut en något subversiv satirtidskrift i upplysningstidens filosofiskt materialistiska anda, som han insupit under studietiden. Detta ledde till att han häktades av de danska myndigheterna. Ty det ännu feodala Danmark var då den stat som mindre än de flesta trakterades av upplyst liberala idéer.

Sedan andra halvan av 1600-talet styrdes det ännu imponerande Danmarksimperiet enväldigt av kungen. Franska revolutionen låg ännu 20 år i framtiden.

På den inflytelserike faderns tillskyndan blev Struense 1768 utsedd att som livläkare medfölja kungens, Christian VII, resa genom Europa. Han gjorde sig medicinskt och socialt oumbärlig och fick följa med kungen hem. Kungen var då 19 år och hade året förut förmälts med sin 16-åriga kusin, Caroline Mathilde, lillasyster till den galne George III av England.

Att kungen levde som ett svin och inte tillnärmelsevis hade alla hästar hemma stod helt klart för hovet, även om det för befolkningen förblev en statshemlighet. Diagnosen tvistar de lärde ännu om - schizofreni och/eller alkohol är de vanligaste förslagen. Likt många i hans situation insåg dock kungen dunkelt att han måste ha ett stöd i världen, och hans livläkare, som visste hur han skulle tas blev på ett år hans största auktoritet.

Samtidigt vann Struense den unga drottningen så väl filosofiskt, politiskt som erotiskt - i vilken ordning detta skedde tvistar de lärde också om, eftersom det kan påverka bedömningen av parets motiv. Han blev med drottningens hjälp snart statsråd och lyckades med kungaparets goda minne utmanövrera kungens gamle dryckesbroder greve Holck, hans kabinettsekreterare Høegh-Guldberg och till slut J.H.E.Bernstorff, ordförande i kungens sekreta kabinett, utrikesminister och i kungens andliga frånvaro den som hade makten i Danmark.

Professorn i teologi Ove Høegh-Guldberg, var kungens f d lärare och anges av såväl Enquist som historikerna som filmens mest kompetente huvudantagonist till Struense. I "Livläkarens besök" beskrevs denne, möjligen av sin far begravningsentreprenören kastrerade pyssling (148 cm), som en senare upplaga av de politiserande eunuckerna vid orientaliska hov. Han var uppenbarligen en politisk begåvning och en skärpt intellektuell. Hans möten med Struense borde ha givits större roll i filmen, möjligen på bekostnad av någon sängkammarscen, där folk ändå brukar bete sig relativt ensartat.

På mindre än två år kunde Struense, som i praktiken gjort sig enväldig, genomföra över 2000, merendels liberala, reformer: Förminskad byråkrati, tillsättande av ämbetsmän utan hänsyn till börd, ytterligare minskat inflytande av godsägarna, förbättrad skolgång och fattigvård, avskaffandet av dödsdomar för tjuvnad, förbud mot tortyr. Total yttrandefrihet i skrift och tal - som han själv något fick inskränka året därpå, då den mest vändes mot hans egen regim.

Om Struenses reformer inte sågs med blida ögon av godsägare, adel eller prästerskap gynnades i gengäld borgerskapet inom handel och sjöfart, Danmarks växande huvudnäringar. Han och hans tillkallade bror, Carl August Struense, ledare av finanskollegiet, var båda för avskaffandet av merkantilismen och för en liberal marknadsekonomi. De upphävde monopol och olika importförbud.

Den duglige Carl August jagade som en hök efter besparingar bl a inom krigsmakten. 1771 upplöste man kungens "fotgarde" och överförde dess officerare till andra enheter, där de därefter startade en agitation mot regimen, vilket skulle få sin betydelse. Man skilde vidare hovets finanser från statskassans, vilket spädde på motståndet mot Struense inom hovet, anfört av hans styvmor, Juliana Maria, i maskopi med Høegh-Guldberg.

När Struense 1771 utnämnde sig själv och sin medhjälpare Brandt till länsgrevar - den högsta graden av adelskap - med 130 000 resp. 100 000 kronor i årligt statligt apanage markerade han en gräns för sin liberalism. I den mån bönderna, som fortfarande slavade under livegenskap, hade hoppats på sin frihet släcktes hoppet av den utredning som Struense, för ovanlighetens skull, begravt frågan i. Denna hävdade till slut att livegenskapen (stavnsbåndet) skulle upphävas gradvis "under flera generationer", ty:

En fugl, som fra begyndelsen har været spærret inde i et bur, bliver forvirret og forvilder sig, når døren pludselig åbner sig for den, og det ville ligeledes være til største skade for staten at forholde sig på den måde til bønderne.

Att Struense uppenbarligen gjort Caroline Mathilde på tjocken hade nog hans uppburna fiender inom adel, hov, militärmakt och byråkrati kunnat smälta, i synnerhet som Christian erkände Lovisa Augusta (f 1771), frukten av deras förbindelse, som sin egen. Men det lämpade sig utmärkt för ett bredare drev via plakat, broschyrer och flygblad - vilket Struenses yttrandefrihetsreform gjort möjligt. Och att mobilisera en "forvirret og forvildet" underklass och de livegna låg nog bortom det Struense hade tänkt sig. Fast en viss begränsning av dagsverksbördan fick godherrarna kännas vid.

Änkedrottningen Juliana Maria och Christians halvbror Fredrik i maskopi med Høegh-Guldberg stod i spetsen för den kupp som i januari 1772, stödd på frustrerade f d gardister, som satte Struense, Caroline Mathilda och lojala ämbetsmän i fängelse och satte punkt för "Struensens tid".

Det anses av någon anledning som ett oskick att avslöja slutet på en film (detta borde nämligen vara ett slags filmrecension), till och med när man skriver om "Hitlers sista dagar" . Därför borde man inte nämna att Struense och Caroline Mathilda tvangs att erkänna sitt äktenskapsbrott. Varpå hon utvisades utan sina barn till Celle, där hon dog 1774 i scharlakansfeber, enligt vissa elaka uppgifter smittad av sin moriske page, som hon varit alltför intim med.

Struense och Brandt dömdes i april officiellt för majestätsförbrytelse - Struense för att ha inkräktat på kungens makt, Brandt för att ha bitit honom i fingret i ett försöka att kalmera ett av hans raserianfall. Det var helt enligt lagen:

Hvo som laster Kongen eller Dronningen til Beskæmmelse, eller deres og ders Børn Liv eftertragter, have forbrudt Ære, Liv og Gods, den høire Haand af hannem levende afhugges, Kroppen parteres og lægges paa Steile og Hiul, og Hovedet med Haanden sættes paa en Stage.

Så skedde alltså. Historien visar att det är farligt att göra en revolution halvdant och utan fotfolk.

Struense har under två århundranden i det danska folkmedvetandet åtnjutit i stort sett samma mått av kärlek som Gustaf III:s baneman Anckarström i det svenska. Enquists tolkning av hans person och verk tycks dock ha givit honom större uppskattning under det senaste decenniet. Denna film tecknar också huvudpersonen som den första danska martyren för upplysningen och den borgerliga revolutionen. Det skulle därför inte förvåna om Struenses rykte i nyliberala kretsar snart löper varvet ut. Om ingen hindrar dem kommer han av dessa att användas som en frihetshjälte mot det ständiga hotet från en förkvävande statssocialism.