Tillbaka

En  man som  hatade

män, som hatar kvinnor

 

Vem och varför någon slog ihjäl vem i ett inifrån låst rum - och var liket är nedgrävt - är uppenbarligen numera för många med mig ganska likgiltigt att läsa om.

Perverst våld och Påtvingade Penetrationer (Påsättningar) i romaner säljer därför bättre, då det kombineras med en Politiskt Progressiv hållning, som i lagom hårda ordalag fördömer den jakt på Profit (Pengar) som bl a bokmarknaden själv drivs av. Författare som Wahlöö, Mankell, Guillou m fl  och enkannerligen Millenniumtrilogins författare - må säkert ha sett saken annorlunda. Våldet må av dessa betraktas som den tyvärr nödvändiga smörja som gör att deras samhällsanalys lättare slinker in. Precis så skulle jag själv i alla fall, om jag kommit ut med en bästsäljande deckare, ha tröstat mig på väg till banken.

 

Näst efter den Bonniersredaktör som 1944 refuserade första boken om Pippi Långstrump torde det ljushuvud på Piratförlaget som 2003 vägrade trycka, eller ens läsa, Stieg Larssons trilogi vara den allra olyckligaste förlagsredaktören – om det nu var han själv som stod för beslutet. Redan för ett år sedan hade dessa böcker inbringat Norstedts en halv miljard. Larssons arvingar har berikats med hittills 80 miljoner att slåss om.

Larsson lär ha planerat att ge ut tio deckare till med samma huvudpersoner – dvs folket kring den progressiva tidskriften Millenium,  främst journalisten Michael ”Kalle” Blomkvist och hans punkiga och superknepiga konsult Lisbeth. ETC, EXPO eller Ordfront Magasin, kan snarare än FIB ha tjänat som förebild för denna miljö.

Min förutfattade skepsis mot deckarserier gäller även mot att följa de oändliga TV-serier, av typ ”Beck”, ”Hamilton” eller ”Wallander” som huvudsakligen lånar sitt namn från böckerna. Eller till och med mot riktigt hyfsade biofilmer, som den som bygger på ovannämnda trilogis första del, ”Män som hatar kvinnori regi av dansken Niels Arden Oplev och som med stor mönstring av habila skådespelare redan har setts av halvannan miljon begeistrade svenskar.

 

Liksom boken har filmen flera skilda stoff och motiv, varav man känner igen tidningsmiljön och en och annan nyckelperson från t ex Jan Guillous och Liza Marklunds romaner med talrika referenser till aktuella figurer inom politik och mediavärld – eller är det någon som inte kan identifiera en talträngd, skrivkunnig och ”mediakåt polisprofessor” e t c?

Larssons curriculum vitae innefattar en period som bild- och layoutredaktör på TT. Han var mångårig medlem i det trotskistiska Socialistiska Partiet fram till 1987. Framför allt var han drivande i stiftelsen EXPO och grävande journalist i dess tidskrift, som hjälpte till att EXPOnera rasister, högerextrema höjdare och organisationer. Detta har inspirerat hans skildring av den fiktiva f d storkapitalistiska och fortsatt dysfunktionella Vangerfamiljen, som kryllar av gamla nazister och som både är objekt och uppdragsgivare för romanhjälten Blomkvists undersökning.

Fast något grundskott mot den svenska kapitalismen riktar Larsson knappast i denna roman/film. Likt DN:s ledarsida nöjer han sig med att med kraft brännmärka en och annan speciellt ”girig”, pervers eller ohederlig medlem av klassen. Krutet sparade han eventuellt för högre ändamål.

Ett inslag i romanen, som definitivt hör till genren, men som i stort sett monterats bort i filmen, är hjältens, Michael Blomkvists, blomstrande sexualliv, som ändå knappast förde handlingen framåt. Ibland framstår romanens Blomkvist som en korsning mellan James Bond och  Ole Søltoft – den oskuldfulle hjälten från de ganska mjukporriga tjurenfilmerna från 70-talet, vilken alla damer utan hans aktiva insatser inte kunde låta bli att hoppa i säng med.

”Det slutna rummet” är en gammal gimmick från otaliga mysteriedeckare. Detta knep återanvänds här genom att låta en flicka för 40 år sedan försvinna mitt bland sina släktingar på en tillfälligt isolerad ö, vilka antyddes ha flera tänkbara, bl a ekonomiska, motiv för att ta henne av daga. Denna ram sprängs och spaningarna börjar i stället gälla ett antal kvinnomord, begångna vid olika tider och på olika platser redan dessförinnan.

Seriemord är ganska ovanliga, utom just i deckare. Det oundgängliga pusslet innebär här i att hitta den för offren gemensamma nämnaren, innan man kan spåra motiven och den ofta öppet eller fördolt galne mördaren. I detta fall består serien av yngre kvinnor, dräpta på det mest osympatiska sätt, där ett rituellt, religiöst eller t o m antisemitiskt motiv ev. kan spåras.

 

Såhär långt använder sig boken och filmen av numera väl etablerade klichéer.

Det genomgående temat, vilket den sensible läsaren redan av titeln kan ana, är dock Stieg Larssons uttalade feminism och den tidsenliga, men kontroversiella, föreställningen om en strukturell ondska, som driver män att förnedra, misshandla och stundom t o m att slå ihjäl kvinnor.

Eva Lundgren, professor i sociologi, speciellt kvinnoforskning och huvudförfattaren till omfångsundersökningen "Slagen dam.  Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige", uppger att Stieg Larsson i hög grad inspirerats av hennes verk, när han författade ”Män som hatar kvinnor”. I ingressen till varje del av romanen finns mycket riktigt en kort referens till Eva Lundgrens arbete.

Endast urbota reaktionärer skulle idag öppet tala mot jämställdhet mellan könen. När ett arbetarparti, en progressiv rörelse eller d:o författare byter ut ”jämlikhet” (klasskamp) mot ”jämställdhet” (könskamp) som främsta strävan och honnörsord kan jag dock för min del inte betrakta detta som annat än en splittrande devalvering av målet. På anmodan är jag beredd att ge belysande och tragiska exempel på detta.

En brist – en av många säger kritikerna - i Lundgrens studie har ansetts vara att författarna har en alltför generös definition av våld. Vidare att man inskränker sig till att studera mäns våld mot kvinnor. Man har anmärkt att uppgifter, som Larsson också reproducerar, t ex att 48 % av alla kvinnor någon gång har utsatts för våld, med studiens mycket vida definition, förlorar i värde. Detta, eftersom man egentligen inte, i avsaknad av data om feminint våld mot män, vare sig kvantitativt eller kvalitativt kan styrka att sådan statistik skulle utgöra belägg för en ”manlig maktordning”.

Larsson låter sin karismatiska hjältinna Lisbeth tillbakavisa alla psykologiska, historiska och sociala förklaringar till individuellt manligt våld för att i stället antyda att det hela bottnar i Ondska eller beror på att ”män är svin”. En rimligare utgångspunkt vore kanske att anta att driften och viljan till aggressivt beteende finns hos båda könen (i synnerhet efter alkoholkonsumtion, vilket i sammanhanget är mycket vanligt), men att förmågan att kanalisera denna böjelse genom fysiskt våld är större hos män, till följd av större muskelmassa (och ännu så länge plånbok). Men en sådan förklaring, korrekt eller inte, är väl alldeles för banal?

Att det existerar en ”manlig maktordning” i vårt och de flesta andra samhällen är ändå säkert sant, även om Lundgrens studie, lika litet som Larssons roman, trots sina ambitioner, kanske varken kunde, eller egentligen skulle behöva belägga det. Jag känner nämligen mycket få män som är rädda för att de utanför en parrelation skall utsättas för våld från en kvinna. Mycket sällan undviker män att gå ensamma hem från bion av fruktan att bli överfallna av en eller flera kvinnor. Om en karl skaffar sig pepparspray eller larmknapp sker detta oerhört sällan för att undgå att bli misshandlad eller våldtagen av kvinnor.

 

Det var förstås otur för författaren Larsson – även om en och annan avundsjuk kollega föga empatiskt och generöst har antytt motsatsen - att han redan vid 51 års ålder 2004 dog av sin hjärtinfarkt, innan ens någon hans megasuccébetonade tre böcker och kommit i tryck och under detta år som filmer.

De 200 manussidor till en fjärde bok som ingår i hans kvarlåtenskap hålles ännu inlåsta. Allt är inte guld, som påträffas i en avliden författare byrålådor och som så småningom utges av näriga efterkommande. Om de döda talar man bara gott, som romaren sa.