Tillbaka

 

Starke Man

eller

Fjollträsk går till attack?

 

I TV1:s serie Starke Man följer vi sedan två säsonger den blekfete och svettige skåningen Lars Göran Bengtsson, ett krisande kommunalråd (S) i den fiktiva kommunen Svinarp. Men först en ovidkommande utvikning:

För att kunna bibehålla välfärd och demokrati, anses vi ibland tyvärr behöva inskränka båda. Detta behov upplevs bl a i Europa föreligga allt oftare. SvD:s ekonomiskribent (!) påpekade något syrligt häromdagen:

"År 2011 förväntas bildade människor i Europa inse att den enda vägen ur krisen är att bryta mot lagen och lägga ödet i händerna på ett fåtal hemlighetsfulla tjänstemän bortom demokratins kontroll" .

Skillnaden mellan den grekiska antikens tyranner och de moderna är, enligt historieböckerna, att de förra kunde representera folkliga uppror mot adel och traditionellt prästerskap - medan de senare tvärtom helst förlitar sig på vårt nuvarande prästerskap: ekonomerna. Dessa legitimerar sig inte, till skillnad från antika prästerskap, som Guds språkrör, utan som den minst lika esoteriska "Marknadens".

Det är onekligen en paradox att de som mest höggjutt officiellt prisar demokratin som Västerlandets livsluft är samma personer som hävdar att den "politiska" sfären bör inskränkas så långt möjligt för att ge plats år "de vanliga människorna" och deras "individuella" val - dvs i praktiken åt marknaden, dvs kaptitalet. Man förespråkar en demokrati av samma speciella slag ungefär som när vårt förut gemensamt ägda Telia demokratiserades och bjöds ut som "folkaktier", som som efter en tids värdeminskning hamnade hos storkapitalet. Så söker man säkra kapitalets tusenårsrike.

Det känns visserligen inte riktigt fräscht att som vissa nyliberaler på 90-talet till den grad missuppfatta begreppet "valfrihet" att man öppet hävdar att "varje enkrona är en röstsedel", varför politiska val borde kunna avskaffas. Man nöjer sig numera med att som Hans Bergström i DN hota att i frihetens namn beröva dem röst- och medborgarrätten, vilka t ex inte vill spela med i marknadsekononomin, d v s att vägra att välja mellan 40 sorters tandkräm, att fritt välja vilket livbolag som skall sno våra pensionpengar, eller de:

"som anser att gamla och deras närstående saknar förmåga att välja äldreboende: hur ska samma äldre människor då klara den ännu mer kvalificerade uppgiften att välja de kommunalpolitiker som skulle tilldela dem monopolvården?"

Folk- och politikerförakt är den gynnsamma jordmån där såväl libertianism och fascism kan spira - liksom ropen efter sk starka män. Den starkaste är för närvarande en kvinna - Angela Merkel. En politiskt "stark man" får sin styrka från Ovan men kännetecknas av att han/hon är bra på att manipulera eller ignorera folkliga opinioner, att vid behov glömma i hastigt mod avgivna löften till sitt partis gräsrötter och till folket - och att komma undan med det.

Man kan fråga sig var TV1-såpan Starke Man placerar sig i detta sammanhang. Den är nog i och för sig inte så allvarligt menad. Men det är nog minst lika svårt att helt hålla sig undan politiken - genom vad man säger och vad man tiger med - när man tramsar i TV som när man skriver om film och TV.

Hur Arbetarkommunen i Svinarp har kunnat föreslå den emotionellt, intellektuellt och politiskt måttligt begåvade Lars Göran Bengtsson som kommunalråd är höljt i dunkel - möjligen har han uppfattats som en legitim arvtagare till sin mera komptente far, som tidigare innehaft posten. Det var kanske så det gick till när Bush Junior kom till makten, dvs han, som en gång självskritiskt medgav att "de mest bisarra människor kan hamna i känslig och ansvarsfull ställning och spela stor roll i historien".

Tillsammans med, och framför genom, Matts, den av hustrun hunsade och av chefen utnyttjade, men in i döden lojale kommundirektören, den sönderrökta kanslichefen och trotjänarinnan Gunvor (som har bilden av sin enda livsledsagare, katten "Haans" på skrivbordet) och kommuninformatören Jonna försöker Lars Göran regera Svinarp, Skånes näst tråkigaste kommun. Vänorter, vägbulor och kommunens första hemlösa - ingen fråga är för liten och ingen fråga för småttig för att Svinarps starke man skall fatta ett menings- och omdömeslöst beslut däri, eller fälla ett yttrande som sedan hans tjänstemän får sopa igen spåren efter. Klumpedunsen Lars-Göran liknar humlan - allt talar för att han för länge sedan bort falla pladask till marken, men programformatet kräver att han håller sig svävande ändå.

Mp:s lokala politiker i Svinarp är, till skillnad från Lars Göran, prydliga, hederliga och väl pålästa. SD tycks inte finnas i kommunen, utom då Lars Göran spelar under täcket med deras täckparti, Svinarps Väl. C, V och Fp syns överhuvudtaget knappast till. Oppositionen reprensenteras ständigt av Moderaterna, som genomgående representeras av välformulerade, slipade och (i nyktert tillstånd) propra kvinnor som inte talar skånska (i serien är det bara töntarna som talar dialekten) och är säkra under armarna. Man får lätt intrycket av att de, liksom f ö Lars Göran själv, inte står för någon särskild ideologi, utan, i regel förgäves, försöker tillhandahålla det mått av praktiska förnuft som den socialdemokratiska kommunledningen inte kan prestera.

Av opposition inifrån partiet märker man inte mycket av, annat än möjligen en och annan lojalt kritisk synpunkt från fackets Olle ibland. Lars Göran överlever också bland annat eftersom han slipper mobbas av någon lokal femtekolonn ledd av t ex en hämndlysten nyligen fockad partiordförande eller av folk liknande Östros, Österberg, Damberg, Rosengren (mannen bakom Telias folkaktier) och fifflaren Shekarabi, sekunderade/anförda av en regional AB-redaktion. En annan faktor som underlättar Lars Görans överlevnad, är tydligen att den lokala borgerligheten i Svinarp ännu inte har upptäckt hur effektivt det tydligen är att koncentera sig på en S-ledares personliga grodor - verkliga, uppblåsta, eller påhittade av de media borgarna har monopol på. Och genom att beställa täta telefonenkäter utförda av Novus eller Skoop, som ständigt uppvisar sjunkande förtroende för hans person och därmed det parti han sägs förkroppsliga.

I takt med att momentet hos idé- och folkrörelseburna partier (som t ex C, FP, V och S) försvagats har medieinflytandet ökat. Detta har inte drabbat moderaterna, som enligt sitt husorgan i princip, liksom Svinarpssossarna inte längre utgår från några särskilda politiska värderingar utan härleder sitt program ur partiledningens praktik, dvs det långsiktiga näringslivsintresset som de för ögonblicket uppfattar det. Intresset för ledarnas personer har ökat i takt med att deras ideologier nivellerats och devalverats - i S-fallet från socialism till socialdemokrati /demokratisk socialism till "social demokrati". Jaktssäsongen på obekväma politiker har avsevärt förlängts härigenom och trängt in i såväl i TV:ns soffprogram som i kvällstidningarnas nöjessidor.

Starke Man belyser dilemmat för en sitcom i det offentliga STV, som hela tiden utspelas med politiken som miljö, men som inte får handla om verklig politik så det märks - j f r Margret Thatchers favoritprogram Javisst, herr minister från BBC2! Vissa författare har ursäktat sin oförmåga/ovilja att i dramatisk form i TV gestalta sina politiskt progressiva böjelser. Som t ex Peter Birro, vilken olyckligvis väljer att kalla ultrahögerregissören Michael Cimino som kronvittne: " Det handlar inte om politik....Det är karaktärerna som det handlar om ... resten är bullshit". Skulle tvärtom säga just det sistnämnda om denna inom skrået alltför vanliga advokatyr.

Men det finns inget som tyder på att manusförfattarna Jansson-Ericsson har varit tvungna att brottas med detta dilemma. Man hade lätt kunnat misstolka Starke Man som ytterligare en ytterligare attack från Fjollträskhögern mot vad den adjungerade medlemmen av Sahlins gamla "kräkklubb", Liza Marklund, kallar periferins Åsanissar. Författarna bakom Starke Man har dock alibi, eftersom de är skåningar och eftersom deras arbete med manus torde ha varit klart långt innan det senaste stora drevet på lantisen Håkan Juholt inleddes i AB.