Custer vid Ia Drang

 

George Armstrong Custer,  1839-76, amerikansk militär. C. utnämndes till brigadgeneral i nordstaternas kavalleri 1863. År 1874 ledde han en expedition till Black Hills, South Dakota, ett område som avtalsenligt tillhörde indianer, och i vilket man fann guld. Två år senare var han tillbaka för att kuva indianerna. Utan att invänta förstärkning gick C. 25 juni 1876 till attack mot sioux- och cheyenneindianernas läger vid Little Bighorn, Montana, varvid han själv och hela den styrka han personligen ledde (211 man) stupade efter att ha omringats.

(Ur Nationalencyklopedin)

 

Vietnamkriget var nog det mest traumatiska som drabbat amerikanerna under andra halvan av nittonhundratalet. Inte så att sextiotusen stupade under 10 års öppna krigshandlingar är särskilt mycket för en nation på 200 miljoner – inget att jämföra med vietnamesernas 3 miljoner offer på en tredjedel av samma folkmängd. Siffran motsvarar väl närmast vad amerikanerna själva årligen åstadkommer på hemmaplan genom att skjuta ihjäl varandra. Inte så att ett enda hus förstördes hemma i USA, inte så att civilbefolkningen svalt eller dukade under – inte på grund av kriget i alla fall.

Men skammen, skammen! Och smäleken – inte sedan General Custer gick på pumpen vid Little Bighorn hade man upplevt något liknande!

Saken blev inte bättre av att man under 25 års tid bedrivit en krigspropaganda vars fånge man blivit: USA stod, då som nu, för det goda i världen. Mot detta goda stod Ondskan, vars jordiska manifestation var Världskommunismen. Den leddes från Moskva, och expanderade ständigt, geografiskt, militärt, ideologiskt – öppet, eller ännu värre dolt. Kina gick förlorat till Moskva 1949, och insatserna i Korea hade bara tillfälligt dämt upp den röda vågen. När fransmännen dukade under i Dien Bien Phu 1954 var det en moralisk plikt att ta upp frihetens fana i deras ställe i Indokina, ty likaväl som Kina var Moskvas lakej var Vietnam Kinas. Om så ej skedde skulle först hela Asien, därefter världen bli ”kommunistisk”. Att sedan Indokina var en viktig råvaroreservoar för gummi, tenn etc. och en viktig geostrategisk utpost gjorde ju inte saken mindre väsentlig.

1965 visste även de mest förstockade inom USA:s politiska elit att de flesta av ovanstående förutsättningar var falska, eller åtminstone blivit det, utom möjligen tennet, gummit och det strategiska läget. Men då hade USA redan varit involverat i Vietnam i tio år, först som diskret uppbackare av marionettregimen i Saigon, senare med alltmera tungt beväpnade ”rådgivare” åt en alltmera betydelselös lakej. Det hade dock dröjt ända till hösten 1964 innan USA:s president genom Tonkinresolutionen skaffat sig kongressens legala stöd för militära aktioner i Vietnam. Året därpå kunde President Johnson öka truppinsatserna från 75000 till 125 000 man, utan att man ännu kommit i öppna strider med motståndaren. Våren 1965 hade napalmbombningarna börjat i söder, med de bästa syften förstås. Men konstigt nog ökade för den skull inte Saigonsidans popularitet och inflytande. Hösten 1965 ansåg den amerikanska militärledningen därför att det var dags att mera aktivt uppsöka och förgöra vietnamesiska förband.

Den 14-16 november 1965 skedde det första och det blodigaste mötet mellan den amerikanska armén och Folkets Befrielsearmé. Och det var det helikopterburna 7:e kavalleriregementet (samma enhet som en gång General Custer ledde vid sin död) som under ledning av överstelöjtnant Hal Moore landsatte 450 man i 16 helikoptrar i landningszon X-ray i Ia Drangdalen på Vietnams Centrala högland för att rensa upp bland  vad man trodde vara spridda fiendeförband. Det man inte kände till var att man landat strax intill högkvarteret för en större enhet (2-4000 man) av Vietnamesiska Folkets Befrielsearmé (VFBA) under ledning av överstelöjtnant Nguyen Huu An. Innan slaget var över hade 234 amerikanska soldater och minst 1000 ur VFBA mist livet. Genom insatser av artilleri och napalmbombningar (varav en del drabbade egna män) lyckades man till slut evakuera återstoden av truppen, varav endast 46 undkommit någorlunda oskadda.

Om detta berättar Hal Moore senare I sin memoarbok We Were Soldiers Once…and Young som nu går som film I regi av Randall Wallace.

Filmindustrin ger kanske inte den mest sanna, men väl snabbaste och mest känsliga kulturella återspeglingen av vad som händer USA under samtidhistoriens gång. Vi börjar få en imponerande lista av filmer om Vietnamkriget. Det börjar att bli möjligt att klassificera dem:

1. Vulgärpropaganda för kriget medan det ännu pågick – typ De Gröna Baskrarna (bl a berömd för den underbara slutscen där John Wayne och en liten vietnamespojke står och drömmer tillsammans om Framtiden medan solen sakta går ner – i öster.

2. Filmer som använder Vietnam som exempel och miljö men egentligen handlar om något annat – t ex människans ångest och ondskepotential eller krigets nedbrytande verkan i allmänhet: t ex Apocalypse Now, Full Metal Jacket

3. Filmer med en mer eller mindre uttalad vänsterliberal kritik av kriget, där de skadliga verkningarna för det amerikanska folket fr a framhäves: Plutonen, Född  den 4 juli av Oliver Stone – eller i något sällsynt fall även försöker se kriget ur vietnamesernas synvinkel (Himmel och jord av Oliver Stone).

4. Filmer som söker bearbeta det trauma det innebar för USA att förlora kriget – konstnärliga som The Deer Hunter, mindre konstnärliga som Rambofilmerna, med uppenbart syfte att återupprätta den nationella självkänslan.

Ett viktigt tema i många filmer är distinktionen mellan hur man bör värdera USA:s krigsinsats som helhet  - här dominerar kritiska synpunkter – och den enskilde soldatens perspektiv, hans hjältemod och heroism. Och bitterhet vid återvändandet till ett amerikanskt samhälle som svikit honom. Här odlas ofta dolkstötslegender, bäst formulerat av Rambo (III), som ställd inför ett nytt uppdrag att befria krigsfångar i Vietnams djungler frågar sin uppdragsgivare: ”Får vi segra den här gången?”.

Någon som helst principiell kritik, utöver det pacifistiska inslaget i filmerna av typ 2-3, förekommer givetvis inte. I den mån USA:s insatser ifrågasätts gäller det insatserna i det här kriget – inte USA:s roll i världen.

Inför en film som den aktuella ”We were soldiers” som den svenska (!) titeln lyder, hade man däremot förväntat sig en betydligt större dos propaganda än man faktiskt får. I stället möter man redan i ingressen en överraskning: filmen tillägnas ”pojkarna ur 7 kavalleriregementet och ur Vietnamesiska Folkets Befrielsearmé” som kämpade vid Ia Drang  14-16 november 1965. Något som är mycket ovanligt i en Vietnamfilm är att man hela tiden får följa arbetet i det vietnamesiska högkvarterets bunker parallellt med den amerikanska enhetens. Även om fokus som vanligt till 95% ligger på de amerikanska soldaterna och deras familjer får man här även se svettdropparna i ansiktet på en och annan vietnamesisk soldat, höra om deras tapperhet och goda soldategenskaper och se hur de för dagbok och att de har bilder av fruar och fästmör i ränseln. Och det är (precis som i verkligheten) överstelöjtnant  Nguyen Huu An som faktiskt får sista ordet i filmen när han vandrar omkring bland sina stupade mannar och gör analysen att  7 kavalleriregementets seger var en pyrrusseger: ”Nu kommer de att skicka fler, men resultatet blir till slut ändå detsamma, det går för dem som för fransmännen”.

Här är man långt från Rambo men även från en politisk kritik av USA: s krig. Hal Moores inställning till kriget är fackmannens: Rätt eller fel, jag gör mitt jobb, slåss för min armé och mina pojkar, fienden slåss för sina och det respekterar jag honom för.

Och Hal Moore/Mel Gibson tillåts som ledare för den amerikanska insatsen yttra det självklara: våra soldater slåss och dör aldrig i helvete för sitt land, eller för höga ideal. De slåss för att de och deras närmaste kamrater skall överleva stridens helvete.

Man kan nästan förledas att tycka att detta är en generös inställning. Om man bara glömmer att ställa frågan vad den då slogs för som sände dessa ovetande pojkar till Vietnam och Ia Drang. Och om man likställer kampen mot imperialism, nationellt förtryck och social orättvisa med den för tillfället synbarligen framgångsrika kampen för att vidmakthålla dessa ting.

Tillbaka