Tillbaka

 

 

Desinformatörssamhället

Mina herrar, öva er på dessa ord framför spegeln: ”Trots att vi ständigt forskar i frågan finns det för närvarande inte direkta bevis som skulle tyda på att användningen av mobiltelefoner skulle vara förknippat med hjärncancer”.

Nick Naylor håller kurs för företagare.

 

Thank you for smoking är en ovanligt smart och kostnadseffektiv film av Jason Reitman, baserad på en roman av Christopher Buckley. Den handlar om lobbyistens, eller snarare informatörens arbete.  

Lobbying handlar om att främja ett speciellt intresse genom att direkt, och utan att gå omvägen via folkopinionen, påverka ämbetsmän och lagstiftare.

Informatören är en lobbyist, som därtill har till jobb att desinformera allmänheten.

Att tala för att man skall skicka mat och filtar till ett jordbävningsdrabbat land klarar vem som helst.  Att övertyga oss om att vi skall lägga 100 miljarder på ett stridsflygplan eller skicka det för att bomba samma land, trots att vi knappt vet var det ligger – det kräver mycket pengar och skickliga lobbyister. Att år efter år övertyga allmänheten i USA om att en offentligt finansierad sjukvård, inte bara är kostsam, utan därtill rent skadlig för hälsan – det kostar medicinindustrin miljarder. Av dessa har t ex presidentkandidaten Hillary Clinton under sin kampanj inkasserat åtskilliga miljoner för att sluta tala om kollektiv sjukförsäkring, vilket tidigare legat henne varmt om hjärtat. Denna lyckade lobbying skördar år efter år fler dödsoffer bland USA:s underklass än alkohol, rökning och krig tillsammans.

Nick Naylor är i Reitmans film informatör för Tobacco Institute, en amerikansk institution, som inspirerat förlagan till den svenska tobaksindustrins s k forskning kring tobakens skadeverkningar. I Sverige bedrivs verksamheten av en professur, sponsrad av Swedish Match vid KI.

Medicinsk forskning i allmänhet går ofta ut på att påvisa samband mellan en misstänkt miljöfaktor och sjukdom eller skada.  Tobaksindustrins forskning kännetecknas av att den tvärtom är inriktad på motsatsen – den något enklare uppgiften att ifrågasätta sådana samband. Detta är en långt mera tacksam uppgift än vad man i förstone skulle kunna tro. Vår vetenskap har – med rätta - nämligen lärt sig att vara mera skeptisk mot orsakssamband än vad vi i dagligt tänkande och tal är.

Forskare talar inte längre gärna om att A ( t ex tobaksbruk, alkohol, handeldvapen, asbest, amalgam eller mobiltelefoner) är orsaken till B (t ex cancer, skrumplever eller våldsam död). På sig höjd medger man att B i många fall kan vara förknippad med A och att A merendels i tiden föregår B. Eftersom B i praktiken stundom föregår A och i praktiken stundom uppträder även utan A, kan B lika gärna vara orsak till A, försåvitt inte en ännu ej känd, underliggande faktor C givit upphov till såväl A som B. Detta öppnar enligt alla erfarenheten hart när obegränsade möjligheter att frikänna den misstänkt skadeframkallande A – och därmed tillverkaren eller försäljaren av en skadlig vara.

En konsekvens denna filosofi är uppenbar – det är svårare att fälla än att av brist på bevis frikänna t ex tobaksbruk, alkohol, asbest, amalgam eller mobiltelefoner beträffande skadlig inverkan. Informatören står, då det passar honom, på fast filosofisk grund genom att benhårt försvara den avgrund som skiljer mellan ”att inte” från ”inte att”. I informatörens eller den professionelle lobbyistens yrkesetik är Sanning ett lika irrelevant, amatörmässigt eller t o m löjeväckande begrepp, som Rättvisa på Handelshögskolan.

Eftersom informatörskap är en profession kan dess utövare i princip välja att försörja sig på åklagarsidan eller på försvarssidan, hos industrin eller den drabbade, hos skaparen av hälsovådliga substanser och arbetsmiljöer eller hos de exponerade. I den mån enskilda individer, patientföreningar eller smärre fackföreningar kan betala för sig, vilket de i regel inte har samma resurser att göra, kan man arbeta även för dessa. Dessa kunder får dock ofta lita till engagerade amatörer.

Tillsammans med två framgångsrika kolleger har Nick Naylor tagit upp tävlingen med medicinindustrin om titeln som mest framgångsrika folkförförare, och -förgörare. De har bildat ett kotteri med det interna namnet MOD – Merchants Of Death. En medlem är informatör för alkoholindustrin (USA:s motsvarighet till vinlobbyisten Kjell Olof Feldt eller krogarnas man Mats Hulth). Den andra kollegan försörjer sig på att tala om vapens förträfflighet (liksom f.d. Aktuelltchefen Helena Stålnert i sin nya födkrok med att hjälpa SAAB att kränga JAS-plan till mutade militärer och/eller ministrar).

MOD-gruppen tävlar om vilken av de tres uppdragsgivare som slår ihjäl flest medborgare varje dag – och ännu så länge leder tobaken rejält. Denna tävlan innebär inte (enligt trojkan själv) att de vill skada någon människa – bara att de inte anser att det är en prioriterad fråga att förhindra det. Det är bara en tävlan om vems arbete som kräver mest yrkesskicklighet.

Nick Naylor ser, liksom MOD-kollegorna, sin uppgift som försvarsadvokatens. Även mördare har ju rätt till försvarare inför rätta.

”När jag såg in i min sons ögon insåg jag plötsligt varför jag sysslar med det jag gör: Att försvara de värnlösa, skydda bolagen som saknar rösträtt och som övergivits av sina egna konsumenter: den som hugger ned urskogar, den som driver fabriker där arbetarna arbetar dygnet runt mot låg betalning, oljeborraren, konstruktören av landminor, sälklubbaren…”

Fast ibland tillkännager den professionella informatören Nick Naylor till skillnad från t ex våra mest uppburna ex-journalister och ex-statsministrar sin djupaste drivkraft:

”Jag måste ju betala mina lån”

Och till filmpubliken:

”Det är Nűrnbergförsvaret för yuppies”

Nick Naylor har så högt anseende bland sina kolleger, att han i Newsweek kallas ”the Sultan of Spin”. Han behärskar de överväldigande medicinska fakta som talar mot tobaken och dess profitörer, ty han är expert i ämnet, vilket ytterst få vetenskapsmän eller läkare är.  Sådana måste i sitt yrke antingen läsa in en massa andra saker - om de inte liksom Nick själv redan står på Big Tobaccos avlöningslista.

Nick Naylor befinner sig i en annan moralisk och filosofisk division än t ex min far gjorde när han en gång undervisade oss barn i att stjäla ved i Husebyskogen:

”Si, du måste alltid ha en lögn tillhands. Den kan vara hur usel som helst, bara du vinner tid, för då vinner du allt”.

Att ljuga kontrollerbart för att försvara sitt eget eller uppdragsgivarens projekt, må vara en strategi för Husebytorpare eller presidenter. Men det är under Nick Naylors värdighet, eftersom det är onödigt:

”Om du argumenterar korrekt har du aldrig fel”.  Och om allting annat skiter sig måste försvaret gå över till att gälla marknadens, dvs viljans, Frihet och inte minst kundens eget Ansvar. Nick förklarar sin filosofi för sin son och trainee Joey på ett glassbar. Det är en snabbkurs i avancerad demagogi:

NN: Okej, låt oss säga att du försvarar chokladglass och jag försvarar vanilj. Om jag nu säger dig att vanilj är den bästa smaken på glass, så säger du…

J: Nej, choklad är bäst.
NN: Precis, men den debatten kan du aldrig vinna …. Så jag frågar dig om du anser att choklad är den definitiva glassen?
- - -

J: Ja, choklad är allt jag behöver.
NN: Nå, jag vill ha mer, mer än choklad, eller för den delen vanilj. Jag anser att vi behöver frihet. Och, Joey Naylor, detta är, när det gäller glass, själva definitionen av frihet.

J: Men det var inte det vi talade om.

NN: Jovisst, men det var det som jag talar om.
J: ..men du kunde inte visa att vanilj var bäst…
NN: Det behövde jag inte. Jag visade att du hade fel, och om du har fel så har jag rätt.

J: Men du övertygade mig inte.

NN: Det är inte dig jag är ute efter. Jag är ute efter de där andra (som sitter runt omkring).

Lobbying är nästan lika gammal som prostitutionen.

Svenska företag lägger enligt uppgift nu årligen ner 40 miljarder på lobbying och informatörer. Det är en gigantisk syltburk, vari kvalificerade, journalister, expolitiker, och nu även Göran Person stuckit sina fingrar.  Därmed  har de visat att de har förträngt, eller  som Carl Bildt aldrig omfattat, distinktionen mellan att tjäna allmänheten och förtjäna på den. Även om de åtminstone själva en gång har uppfattat sig som demokratins bärare ser vi dem för vad de är – Folkstyrets Fnask.