Tillbaka

 

Simpsons – den gula serien

 

“Slå på avstängningsknappen!”

(President GW Bush råd till föräldrar som klagat över TV:s utbud av tecknad film.)

 

 

 Den   f d vänsterhippien och serietecknaren Matt Groening skulle vid mitten av 80-talet göra göra några korta, tecknade

 filmsnuttar att lägga in i Tracey Ullmans TV-show. De skulle ursprungligen handla om en skock depressiva kaniner, som han han tidigare med viss framgång tecknat. Av olika skäl valde han i sista stund att i stället teckna en fiktiv amerikansk underklassfamilj i en fiktiv småstad. Han  valde också att göra alla groteskt fula, vilket möjligen skulle göra dem mera trovärdiga som underklass. Dessutom gjorde han (eller producenten James L. Brooks) dem illgula över hela kroppen, detta för att alla TV-zappare lättare skulle hitta programmet och därmed dess reklaminslag.

Det verkar ha fungerat. “The Simpsons” går f.n. på tjugonde året över sjuttio länders TV-nät i halvtimmeslånga – inklusive reklamen  - program.

Hittills har över 400 avsnitt inspelats. Förmodligen kommer man att vara uppe i 500 när serien planeras att läggas ner 2010. I Sverige går Simpsons på MTG-kanalerna. Serien har självfallet gjort sin hippieskapare till miljardär. 

 

Minst 400 personer i USA och Sydkorea är sysselsatta med att teckna varje avsnitt.  Det fordom konkursmässiga Fox Networks fick en nystart – redan det första halvtimmesprogrammet sågs av 28 miljoner tittare i USA. Fox är sedan 1996 ett av Rupert Murdochs megafoner, en anglosachsisk Superberlusconi, vars ständigt expanderande mediaimperium i tur och ordning har stöttat upp Ronald Reagan, Margret Thatcher och Bush I-II – och deras krig.

Familjen Simpson är således en helt vanlig arbetarfamilj bestående av pappa Homer, mamma Marge och barnen Bart (alltid 10 år), Lisa (8) och Maggie (1). De är som underklassare är mest, d v s helt gula, med jättestora tänder, fyra fingrar på vardera handen och i fruns fall med 50 cm högt, azurblått hår.

De bor i Springfield, en helt vanlig stad, där stadens motto: "Corruptus in Extremis" finns inhugget över dörren till stadshuset, där borgmästaren, Quimby huserar. Han lyckas alltid bli återvald, trots (eller tack vare?) att han alltid gör vad kan för att om möjligt med råge uppfylla stadens valspråk. Quimbys sexuella vänsteraktiviteter står inte Jack Kennedys eller Bill Clintons efter.

 

Till familjen hör även farfar Abe (sedan 20 år gravt senil och sitter på ålderdomshemmet) och Marges äldre, kedjerökande tvillingssystrar Bouvier och Patty. Stadens näringsliv domineras av Mr Burns, Homers arbetsgivare. Burns är den något bisarre och otroligt kapitalistiske ägaren, bl a av stadens stolthet, det stora kärnkraftverket och en man som får Joakim von Anka att framstå som en blödig och filantropisk vänsterutopist.

Det råder, ej helt ovanligt hos familjeserier i TV, en ganska konventionell rollfördelning i Simpsons kärnfamilj. Först och främst mellan könen: hustrun Marge står för ordning, reda, fantasilöshet och självuppoffring (Kirche,Kinder und Kűche som Hitler sa). Lilla Lisa, maskrosbarnet, är hjärnan i familjen (var hon nu har ärvt den ifrån?) och troligen i hela Springfield. Hon står för en utrerad politisk korrekthet, d v s vänsterliberala, feministiska och ekologiska värderingar – som hon aldrig kan låta bli att predika. Lilla Maggie nöjer sig däremot sedan 20 år och tills vidare visligen med att suga på sin älskade napp.

Pappa Homer tänker aldrig längre än näsan räcker, annat än möjligen i yttersta nödfall. Sådana nödfall uppstår tack och lov minst några gånger per avsnitt. Hans uppenbarligen svaga intellekt kompenseras inte, som t ex hos Sven Duva eller Forrest Gump, av någon stark karaktär. Hans undermåliga personlighet aggraveras tvärtom av hans oförmåga att motstå frestelser, oavsett de gäller köttsliga ( fr a chokladmunkar, fala kvinnor och öl på Moe´s bar) eller andliga, t ex utsikten att vinna prestige eller makt även om vägen dit måste gå över lik. Liket tillhör ej sällan den överanpassade, aggressionshämmade och överkristne grannens, Ned Flanders’. (Fast Homer hade säkert klarat sig bra ändå, om han bara inte hade varit så förskräckligt lat och oduglig.)

Bart, den evige 10-årigen, avnjuter sin permanenta förpubertala latensperiod genom att likt sin far inte bara falla för alla impulser, utan fastmer genom att aktivt uppsöka dem. Han är främst av denna anledning närmast hjälpklassmässig. En av hans T-tröjedeviser lyder "Svagpresterande – och stolt över det, förstår du! "

 Till skillnad från Emil i Lönneberga skulle Bart nog inte blivit riksdagsman även om författaren tillåtit honom att bli stor.

Det faller av sig självt att det är den manliga sidan av familjen som till följd av sina personliga tillkortakommanden står för merparten av seriens komiska energi. Den kvinnliga sidan, verkar likt Ned Flanders komiskt, huvudsakligen genom att överkompensera husfaderns moraliska och sociala brister.

Serien levererar därtill en löpande kommentar till världshändelserna. Självfallet menas med ”världen” i stort sett USA och dess kultur. Man citerar ständigt såväl popkulturen som landets mera seriösa kulturella arv. Seriens popularitet har medfört att den ena celebriteten efter den andra har valt att gästspela som tecknad, mer eller mindre porträttlik, figur och ibland med sin egen röst – t ex Rubert Murdoch, O J Simpson, Michael Jackson, och t o m Tony Blair, vars popularitet bland USA:s demokrater under hans sista år som  premiärminister vida översteg den i England. Och många fler. Paret Clinton erkänns allmänt som mindre smickrande förlaga till den genomkorrupte och promiskuöse borgmästare Quimby och hans kroniskt bedragna hustru.

”Framgång gör dig oundvikligen till en del av etablissemanget” säger en bekymrad Tim Long, en av medförfattarna till The Simpsons, och påpekar därmed den mediala framgångens moment 22 för rebelliska konstnärer i en kapitalistiskt styrd medievärld. Uppenbarligen har vederbörande gästkändisar sedan länge insett detsamma, men då för att förbli etablerade .

Även om deras inträde i etablissemanget har visat sig extremt lönsamt för upphovsmännen till Simpson har framgången då och då varit obekväm. Groening säger i en intervju: ”Så länge vi drar in pengar till koncernen – och det gör vi – går vi fria. Men i samma ögonblick som vi blir olönsamma drar de ut sladden, var så säker.” Det låter som mera rebelliskt än vad det är - som en tröst för ett tigerhjärta. Fox drar ur sladden även för den mest reaktionära serie under sådana betingelser. Förutom pengarna, som Groening drar in, bör man begrunda vad varje kapitalistiskt medium, från Fox till DN, sedan länge insett och som Lyndon Johnson så kärnfullt beträffande FIB-chefen J.Edgar Hoover: ”Det är mycket bättre att han stannar inne i tältet och pissar utåt, än står utomhus och pissar in”. Om det därvid kommer ett par droppar på golvet så kan man leva med det, så länge man bara har kontroll.

 

Misstänksamma reaktioner från gamla fans har inte uteblivit – framför allt i den mån serien på senare år tenderat att bli snällare och mera koncentrera sig på traditionella ”family values”. Det tog visserligen nästan lika många år för Groening som för Hillary Clinton att reagera på Bushs Irakkrig, men då det skedde, vid Halloween 2006, lade han inte fingrarna emellan, som framgår av följande dialog mellan två invaderade militärer från Mars som skådar ut över en sönderbombad och brinnande stad:

”Kodos: Överste Kang, rapport.

Kang: Vilken dag! Ni sa ju att vi skulle hälsas som befriare!

Kodos: Ingen fara! Vi har fortfarande grepp om folkets hjärtan och hjärnor!

(håller upp ett utskuret organ av vardera slag)

Kang: Jag vet inte. Jag börjar tro att ”Operation varaktig ockupation” var en usel idé.

Kodos: Vi måste ju invadera! De arbetade ju på att skaffa sig massförströelsevapen”!

Kang: Visst gjorde de det!

Kodos: Det blir samma sak i Irak.”

 

Kodos sista replik ströks ur TV-versionen, men den torde nog ha varit överflödig.

Ett antal akademiska avhandlingar och fler kulturartiklar än vad någon kan räkna till har diskuterat fenomenet Simpsons. Även bortsett från att familjen inte finns, från att den är groteskt tecknad och enligt manus framför allt är upplagd för att ge upphov till sex skratt i minuten återstår nämligen faktum att en stor del av befolkningen i USA och världen får ta del av vad som gäller för en amerikansk genomsnittsfamilj i en typisk småstad. Oavsett vad man tycker om det, och oavsett folk inser det eller inte, råder det inget tvivel om att Matt Groenings gula figurer har haft betydligt större politisk och kulturell betydelse än alla hittillsvarande litterära nobelpristagare tillsammans.

Om exakt vilken betydelse tvistar de lärde mer eller mindre sedan serien började.

Men Fox vet nog bäst och tror säkert på Bart Simpson när han 100 gånger skrev på svarta tavlan :"Jag skall inte göra revolution"