Om vin, kvinnor och ungkarlslivets svanesång

 

Det fanns en tid långt före vårt senpostmoderna skede, då konsultbyråer med hjälp av förfinade metoder som astrologi, grafologi och jungiansk psykologi kan bistå vid nyrekrytering av anställda. För den skull var inte bönderna i min hemtrakt alldeles utan resurser då det gällde att sålla agnarna från vetet när man skulle städsla arbetsfolk.

Man tillämpade en metod, vars underliggande teori antar att folk arbetar som de äter. Man satte således ett grötfat framför den arbetssökande drängen eller pigan. Den kandidat som kastade sig över maten med största frenesi och snabbt fick den i sig kunde räkna på anställning. Den som däremot tog god tid på sig och njutningsfullt satt och spisade i godan ro – eller kräset lekte med maten - låg illa till. Fransmännen, som ju filosoferat mycket över det där med mat, och följaktligen satt ord på ätartyperna, skulle ha sagt att gourmander är bra arbetare och gourméer usla.

Personligen är jag övertygad om att denna metod i många avseenden var överlägsen dem som idag används för dyra pengar ute i det s k näringslivet. Och avsevärt mera kostnadseffektiv. Jag kan inte se något annat hinder för dess återinförande än att folk numera inte äter gröt i någon större utsträckning.

Möjligen är det ändå en besläktad tanke som föresvävat Rex Pickett, författaren till romanen Sideways då han låter två misslyckade medelålders medelklassmän på miniodyssé i Kaliforniens viddistrikt för publiken gestalta sitt förhållande till livet och medmänniskorna via sitt förhållande till födan, i första hand Vinet, som ju numera, efter vårt EU-inträde, också klassas som livsmedel. Boken ligger till grund för det Oscarsbelönade manuskriptet till filmen med samma namn, regisserad av Alexander Payne, mannen bakom en rad sevärda, lagom independentfilmer på senare år som Citizen Ruth, Election och About Smith.

Filmen båda hjältar, Miles och Jack, råkade en gång få dela rum på college, och har sedan dess av någon oförklarlig anledning hållit ihop. Deras personligheter är så olika som tänkas kan.

Miles är en person som aldrig går rakt på livet, födan eller, för den del, kvinnorna, utan rör sig mycket i sidled, Sideways, med den följden att såväl livet som kvinnorna lätt slinker undan innan han nått fram till dem. Han tar ut alla problem och bekymmer i förskott och drabbas på så sätt dubbelt av dem, dels genom förhandsgrubbel och dels då de faktiskt uppträder. Han har ett milt sagt analytiskt förhållande till livet. Man kan anta, att han likt buteljerade viner också helst föredrar att förvaras liggande, Sideways. Han utvecklades till vad man kallar en intellektuell, högstadielärare i engelska språket och författare till en rad romaner som alltid mötts av den största respekt av de förläggare som konsekvent vägrat att trycka dem. Förmodligen analyserade han sönder även sitt äktenskap när han på något sätt fick till stånd ett sådant, ty sedan ett år är han (självfallet olyckligt) frånskild från Victoria. Som sann intellektuell kan Miles självfallet inte bara stjälpa i sig alkoholdrycker rakt upp och ner. Han är oenolog, en vinkännare som på senare tid kanske inte alltid, som oenologer förväntas göra, i tillräcklig utsträckning spottat ut det han smakat på. Han avnjuter sin mjältsjuka som vore också denna det finaste vin och då han skall beskriva sin personlighet sker det något pretentiöst genom att likna sig vid Pinot Noir, den tunnskaliga, krävande mörka druvan som är känslig för köld och blåst och som endast genom att handhas på bästa sätt kan ge det bästa utbyte.

Jack är däremot en person som skulle ha fått anställning som dräng direkt, om man satt ett grötfat framför honom, vilket möjligen kan peka på vissa brister i den gamla testmetoden. Hans intellektuella förutsättningar kan jämföras med Danmarks alpina, och hans livsfilosofi påminner om björnen Balous i Djungelboken, om man kan tänka sig denne som ständigt brunstig. Han har gjort ett par roller som såpaskådespelare och framträder numera sparsamt när tillverkarna av TV-reklam behöver något virilt att visa upp i rutan. Sin stjärnstatus har han hittills mest använt för att reflexmässigt och urskillningslöst söka få omkull alla damer som kommit i hans väg. Till erotiska upplevelser har han samma dialektiska inställning som till mat och dryck – kvantitet förväntas automatiskt förvandlas till kvalitet.

Men liksom sin vän Miles är Jack i grund och botten en gedigen småborgare, och när han nu börjar närma sig 35+ och skinnet börjar släppa greppet under hakan och i midjan inser han att han måste skaffa sig en mera stabil försörjning. För ändamålet har han förälskat sig i dottern till en armenisk kapitalist och hoppas få ett lagom krävande arbete i svärfars firma.  Vigselringarna är redan köpta, men först skall han få ta adjö till ungkarlslivet genom att göra en veckotur i Kaliforniens vindistrikt med sin gamle kamrat Miles, som behöver komma över sin skilsmässa. Filmen Sideways handlar väsentligen om denna vecka, då de båda männen skall ta adjö av första halvan av sina liv och förhoppningsvis lägga grunden för en bättre andra halva. Det handlar mycket om vin och vindrickande som en metafor för liv[1].

 

I marknadssamhället visar man tecken på förfining, dvs. överlägsenhet, genom sitt konsumtionsmönster – alltifrån valet av glasspinne eller märkesjeans till valet av berusningsmedel. Det är en till vårt samhälle väl anpassad form för social självhävdelse såtillvida som man för att vara framgångsrik endast behöver en sak – nog med pengar för att följa vad modet föreskriver – inte begåvning, uthållighet, karaktär, kunskaper, insikter, färdigheter eller muskelstyrka.

Redan Marx, som onekligen hade en intellektuell läggning, påpekade att det där med konsumtion är en mera komplicerad sak än vad man till vardagslag föreställer sig.:

Hunger är hunger, men hunger som tillfredsställs med kokt kött, som ätes med kniv och gaffel, är en annan hunger än den som slukar rått kött med tillhjälp av händer, naglar och tänder… Då konsumtionen lämnar sin första primitiva grovhet och omedelbarhet…förmedlas den själv som drift genom föremålet. (K. Marx Till kritiken av den politiska ekonomin).

På ena handa sätt förhåller det sig säkert med törst. Sådan som tillfredsställs genom Vodka Explorer eller hemkört med Zingo på herr/damtoaletten förutsättes definitivt vara av ett mindre förfinat slag än den som för oss till seanser för s k provningar av alkoholdrycker under ledning av en expert i ämnet. Detta även om benchmarking av vinexperter stundom gett för handen att sådana ofta har betydande problem att skilja på årgångsvin och en blandning av svart vinbärssaft och brännvin om man sätter på dem ögonbindel.

I sådana västländer, som saknar folklig vindrickartradition, som Sverige eller USA, har samarbetet mellan importörer/producenter och vinskribenter under de senaste decennierna lyckats göra vinprovningen, gärna i aristokratisk miljö, till en mycket populär verksamhet hos en uppåtsträvande småborgerlighet. Vinkunskap har blivit småborgerlighetens substitut för folkbildning, och snart den enda kulturyttring där medelklasskvinnorna kan engagera också sina karlar. Så till den grad klassbunden till mellanskikten har vinprovningen blivit att den nästan från början blivit ett objekt för stillsam drift  från den intelligentias sida, som mest av allt skyr att själv stämplas som den medelklass den är.

Alexander Paynes film försummar naturligtvis inte heller denna distansmarkering. Fast inte så högt och tydligt att han skulle riskera att skrämma bort någon turist från vingårdarna i Kalifornien. Det torde vara fullt möjligt för likasinnade att ta Miles´ oändliga utläggningar om allt han funnit på botten av vinglaset på fullaste allvar. Att Jack skulle njuta mindre av drycken bara för att han intar den med tuggummit kvar i mun är ändå trots allt svårt att bevisa.

Hade denna film emellertid inte varit något annat än en hyllning till jästa drycker så hade den kanske lyckliggjort alkoholkapitalet (det gör den ändå) men knappast varit värd att skriva om, annat än möjligen på ekonomisidan.  Några imponerande djupdykningar i människosjälen eller samhället företas knappast. Sitt värde har filmen genom att den på ett stundom roande och tänkvärt sätt kontrasterar – eller renodlar - mer eller mindre möjliga livshållningar mot varandra på ett sätt som mycket sällan skett i amerikansk film sedan dess storhetstid på 70-talet. I europeisk film är sådant fortfarande vardagsmat, från I andras ögon  till Masjävlar. Men de där amerikanerna vet ju att sälja sina alster mera effektivt.

Tillbaka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



[1]  Nåja, publikens perception av vindrickandet i filmen var nog inte mera metaforisk än att tillströmningen till provningarna i Kaliforniens vindistrikt ökade lavinartat efter filmens genombrott i USA. Försäljningen av Pinot Noirviner ökade med mer än 20% over jul-nyår 2004-5 jämfört med föregående år i såväl USA som Storbritannien.