Tillbaka

Ett jävla tjat om Shakespeare…..

How long will a man lie i´ the earth ere he rot?

(Hamlet, femte akten, kyrkogårdsscenen)

 

Det har sagts förut, bl a  i denna spalt, och det förtjänar att sägas igen : det går mycket skit på bio.

För flertalet påkostade och våldsamt marknadsförda moderna filmer gäller det att nöjet med att skriva om dem inte så mycket ligger i att man får tillfälle att för sig själv – och för andäktigt förväntansfulla läsare, förstås – rekapitulera innehållet. Eventuellt innehåll har man helst velat  - och ofta redan lyckats - glömma. Snarare erbjuder det en tankestimulans att försöka räkna ut varför så många synbarligen helt normala och förståndiga människor (filmkritiker räknar jag med få undantag inte dit)  ändå fallit pladask för skräpet.

På senare år har sådana frågor berett mig mest huvudbry i samband med tre filmer: Fyra bröllop och en begravning, Den engelske patienten och nu senast Shakespeare in love  (Regi John Madden).

Samtliga kritikerrosade, publikdragande och oscarsbelönade, samtliga hollywoodiserande brittiska  -eller vice versa - kärleksfilmer, fulla av vackra, välformulerade och ofta välbeställda människor skildrade utan ironi. Alla tre representerande ett rejält steg tillbaka i sin gestaltning av människor och samhälle. Dessa filmer saknar humor, troligen emedan de egentligen inte tar världen och människorna på allvar och egentligen inte vill dem något – annat än att ställa sig in. Deras skildring av mänskliga relationer (t ex och i synnerhet kärlek) är närmast pornografisk, genom att hjältar/hjältinnor i så stor utsträckning styrs av, och handlingen koncentreras på, känslor att de förlorar all social och psykologisk trovärdighet.

 

Shakespeare in love  heter alltså det senaste numret i denna rad. Den har redan gjort sitt segertåg över hela det amerikansk-brittiska kulturimperiet, dit vi numera i allt väsentligt hör. Nyligen har den nått ut till de småländska granskogarna, nu är det vår tid att förföras.

Filmen är en färglagd pastisch som påstår sig visa hur det (kärleks-)liv Shakespeare kanske hade kanske återspeglades i hans konst. Man vet förstås inte så mycket om Shakespeares liv, och ännu mindre om hans kärleksliv. De lärde är inte ens helt eniga om att hans konst verkligen är hans eget verk. Därför erbjuder konceptet vissa problem. Man har fått hitta på ett liv åt honom, vilket redan det minskar trovärdigheten något. Man har fått förtränga att forskningen sedan länge lyckats spåra tidigare förlagor till nästan varje rad i hans (eller hans spökskrivares) verk, som skulle göra de sistnämnda ganska oberoende av hans eventuella egna erfarenheter. Sedan försöker man ge skildringen ett dramadokumentärt stuk genom att droppa lite tidsfärg och samtida kändisar på anrättningen – Marlowe hit och Webster dit etc.

Men skit i det – alla stora mäns biografier är ju människoverk. Och det viktiga är ju ändå att en film är underhållande.

Fast – vad menas med underhållande? Och är  denna film underhållande? Jo, Shakespeare in Love anses tydligen underhållande – där finns i varje fall en humor som för mig känns nästan lika relevant, sofistikerad och fräsch som den i August BlanchesEtt resande teatersällskap” eller vilket misslyckat studentspex som helst. Och utgången är nästa lika spännande som ledarsidan i  en veckogammal DN. Och det fäktas en hel del.

Och där finns erotik – man får nämligen se ena bröstvårtan (jag tror det var den högra) på Gwyneth Paltrow två gånger. Denna anemiska kaliforniska skönhet som på senare år programmerats till att gestalta anemiska brittiska skönheter och därför lärt sig tala brittiska, fast genom näsan, lika bra som Meryl Streep talar polska. Denna gång  är hon stylad för att i otaliga närbilder se ut som Boticellis Våren” – till den grad att hennes hårslingor ligger likadant och huvudet sitter lika oanatomiskt fästat vid halsen som på förlagan. Eller har man inte lyckats fixera det ordentligt igen efter hennes roll i Finchers nekrofila gorefilm Seven? Där levererades det på slutet till Brad Pitt, förpackat i en pappkartong.

Oscar blev det i alla fall.

Och här finns flintstoneliknande anakronismer – t ex den trollkarl som i freudiansk anda söker tolka och åtgärda Williams skrivkramp. Det var roligt, och den scenen varade 30 sekunder. Eller som att Gwyneth 1594 avseglar med sin hertig till Virginia (döpt efter den om inte jungfruliga så i varje fall ogifta engelska drottningen). De måste ha tagit god tid på sig, eftersom denna brittiska koloni upprättades först omkring 1614.

Här finns finansiären, vars girighet övervinnes genom vördnaden för Konsten (som i sin tur endast övervinnes av Kärleken), här finns den allvisa, vansinnigt kloka, humoristiska och det mesta tillrättaställande  Drottning Elizabeth som en Deus ex Machina.

Kungligheter skall det vara nuförtiden. Häromåret satsade samme Madden på Drottning Victoria och hennes älskare i  Mrs Brown – och det gick ju vägen? Fast bättre, och troligen sannare, gestaltades drottningen av Miranda Richardson i  Rowan Atkinsons farsserie Black Adder.

Man får ta del av stor konst i tillblivelse utan att det gör ont, man får känna sig bildad, ja till och med kulturell. Det är något annat än Angelique och Sultanen, som man får smyga sig in på.

Och det är barntillåtet, och fan så trist.

Metakonstgenren har icke heller den någon speciell lockelse för mig. Nog hade Platon  redan en viss poäng i sin argumentering mot konsten – en ynklig ”skuggbild” av en värld som han, utifrån sin filosofi, redan den uppfattade som en blek skuggbild av en högre verklighet. Om filosofen stött på ett konstverk, vars enda stoff,  som här,  utgörs av en skuggbild  av skuggbildens skuggbild  hade han väl troligen fått hjärnblödning – och jag måste erkänna att jag själv stundom kände en lätt huvudvärk vid konfrontationen med de mest esoteriska alstren hos Bergman och Godard. Den konst som har sig själv som föremål har med nödvändighet ett lägre engagemang i  livet och människorna. Och livet är faktiskt större än konsten, det är Platon och jag eniga om.

Och inte nog med det. Vad värre är – jag har faktiskt alltid haft svårt att dela den officiella engelskspråkiga världens förklarliga – för övrigt redan i skolan påbjudna - förtjusning i sin sedan snart 400 år avlidne nationalbard och dess vana att strö citat ur hans verk omkring sig. Jag känner mig utsatt för svårartad kulturimperialism då jag dygnet runt i olika media måste drabbas av dem.

Shakespeare må på sin tid ha varit en nydanare sitt modersmål (dock ej av mitt) och av det elisabethanska dramat. Behovet hos den härskande rasen i USA att framhäva det anglo-sachsiska kulturarvet  i den hårdnande konkurrensen från de afro - latinska och östeuropeisk - judiska kulturerna är fullt förklarlig. Att britterna i skydd av storebrors kanoner (och pengar) vill hävda sitt språkliga och kulturella överläge mot tyskar och fransoser kan jag också förstå – men inte varför jag så ofta skall drabbas av det.

Shakespeare roar mig inte så värst, och ingen skall lära mig att han vore en väsentlig del av mitt eget kulturarv. Han kan vara bra ändå.

Har jag kanske blivit extra grinig i dessa dagar av brittisk-amerikanska krigsorgier på kontinenten? Kanske har jag tvingats se – och höra – Tony Blair för mycket på TV och därför känt mig lätt illamående från början?

Så den som mitt under brinnande NATO-krig ville få även mig att brinna för en ytlig och spekulativ film som visar hur ett anglosachsiskt nationalkonstverk en gång kan ha producerats ligger taskigt till från starten? Precis som Ufa skulle ha gjort det om man under andra världskriget försökt tjusa mig genom glättade skildringar av Goethes och Wagners liv och verk. Fast inte heller då skulle kriget, och samtida härskares avsikter ha gjort de avlidna konstnärerna mindre som konstnärer.

Men när man sedan som förlaga valde ”Romeo och Julia”, det larvigaste, idag minst relevanta (utom för pubertensungdom) och minst originella bland alla irrelevanta shakespearedramer, då blev det bara för mycket.

Man blir förbannad då de behandlar oss som barnungar och tror att detta kan skylas över med granna färger, vackra kostymer och litterära citat.