Tillbaka

 

 

 

Om den vällyckades dubbla olycka

 

Motto: The Boss may not always be right – but he is always The Boss!

 

I Jobs bok i Gamla Testamentet, i Toran, liksom i Koranen kan man läsa att Gud en gång frågade sin medhjälpare Satan om hans personliga uppfattning. Satan var i Gamla Testamentet ännu Herrens betrodde, men underordnade, informatör bland människorna. Herren äskade sålunda en personupplysning gällande en viss ansedd och mycket rik man, Job, som bodde i Uz med stor familj och massor av boskap och slavar.

Visst föreföll Job att vara en ”seriös” och from man, medgav den skeptiske Satan. Men kanske berodde detta bara på att han var så rik och framgångsrik? ”Det är lätt att skita, när röven är full”, som man i Småland mera prosaiskt föredrar att formulera samma triviala sanning.

Herren uppdrog åt Satan att som ett experiment ta ifrån Job allt – att slå ihjäl hans familj, ta ifrån honom hans hälsa och anseende och bränna alla hans ägodelar …etc – detta hellre än att förbli i okunnighet beträffande halten av Jobs tro. Sagt och gjort.

Job blev djupt deprimerad sittande kvar i askan efter sitt liv. Han höll dock ståndaktigt fast vid  Herren. Den som inte kände Herren så väl kunde ha trott att denne nu var nöjd.

Men Job kunde inte låta bli att gång på gång fråga honom: Vad hade han gjort för fel? Varför hade Herren gjort honom allt detta, och varför straffades han?

Vad ont har jag gjort? Låt mig veta mitt brott! Varför döljer du ditt ansikte och räknar mig som din fiende? Job 13:13-25

Ja, Job gick så långt som att ifrågasätta Herrens oändliga vishet, eller åtminstone den personutredning som hans underrättelsetjänst levererat.

Tre vänner försökte, så länge de orkade med hans kverulans, tala Job till rätta och be honom sluta att ställa Herren till svars. Sen gav de upp. Herren teg i det längsta, men tappade också till slut sitt gudomliga tålamod. Han besvarade självfallet inte en enda av Jobs gnälliga frågor och visade sig inte in persona. Han uppträdde i stället i form av en förskräcklig virvelvind. Härigenom visade han sin allmakt och sin totala frihet att handskas med sin skapelse precis som det passade honom. Sköt ditt och tro på mig, så sköter jag min skapelse som det behagar mig, var budskapet. Det gjorde Job småningom, och Herren lät honom rehabiliteras. Job hade till slut insett att Herrens uppgift inte var att hålla honom vid gott lynne. Det var tvärtom hans uppgift att behaga Herren.

 

Larry Gopnik heter huvudfiguren i bröderna Joel& Ethan Coens parafras på Jobs bibliska äventyr, A Serious Man. Larry är av en vana troende jude, en oförvitlig och mycket seriös medborgare. Han sköter sin tjänst som fysiklärare i en av Minneapolis´ high schools, där han har gott hopp om få en ordinarie tjänst. Han deltar som sig bör i den mosaiska församlingen och har även här ett gott anseende. Han har, liksom en gång Job, en fru, som fött honom två typiskt bortskämda, festande och materialistiska barn. Larry anser sig med viss rätt följa Lagen och även i övrigt göra så gott han kan.

Så börjar allt plötsligt att jävlas. I abrahamitiska religioner brukar sådant kallas prövningar, syftande till att intala oss att allt ont, som den gode guden låter drabba oss, sker i bästa välmening.

De börjar med att en riktig Satan till elev uppsöker den omutlige Larry för att förgäves kräva att denne skall ändra det underkända betyg som han, säkert med rätta, utdelat. Han medför ett kuvert med en hel del frestande dollar, som han lämnar efter sig på expeditionen. Snart dyker elevens far upp och hotar med att dra honom inför rätta – för diskriminering alt. tagande av muta.

Vid hemkomsten meddelar frun att hon skall lämna honom för en annan medlem av församlingen. Larry får ta in på hotellrum tillsammans med sin originelle bror Arthur, som av allt att döma har något slags syndrom,  perversa böjelser och en äcklig karbunkel. Polisen kommer titt som oftast hem med Arthur i piket. Det kostar Larry pengar.

Fruns älskare kör ihjäl sig och Larry får bekosta begravningen. Hans konton slår i botten – om det är frun eller hans odåga till son som har vittjat dem vet Herren allena. En grannfru söker dessutom fresta honom till brott mot sjätte budet.

 

Likt den resignerade sheriffen i Bröderna Coens No country for old men, eller dennes mera positiva kvinnliga kollega Marge i Fargo nödgas han erkänna, att han  ”inte förstår ett skit” av det som händer omkring honom.  Larry krisar. Han är en modern Jobfigur, som följaktligen likt sin gammaltestamentliga förlaga har ett personligt förhållande till makterna. Tur, otur, osäkerhet och slump existerar inte för Larry. Han är lika skeptisk mot sådant som Freud, Einstein och Schrödinger. Han älskade att för sina elever utveckla de absurda konsekvenserna av tankeexperimentet med ”Schrödingers katt”.

 

Larry ville i stället rådfråga tre rabbiner för att få klarhet beträffande vad han har gjort för att förtjäna dessa straff. De två första gav inte mycket. Den tredje, den allra heligaste, vägrade t o m att överhuvudtaget träffa honom.

Men så vänder lyckan.  Exfrun upptäckte att en levande exman smäller högre än en död älskare och blev försonlig. Sonen genomförde sin Bar Mitzva med glans, trots påtändhet. Larry tycktes få sin ordinarie tjänst. Fylld av nyvunnet övermod vågade den eljest oförvitlige Larry vittja kuvertet med mutpengar och förvandlar den Djävulske elevens betyg till godkänt. Det tycktes gå bra för Larry till slut.

Eller kanske inte. Ögonblicket efter Larrys dubbla syndafall ringer telefonen, varvid hans läkare äskar omedelbart samtal angående ett möjligen illavarslande fynd på hans senaste lungröntgen. En tornado nalkas samtidigt snabbt och det är osäkert om sonen hinner ta skydd undan den.

Larrys läge förefaller till slut lika ovisst som tillståndet för Schrödingers katt efter tiden t. Omöjligheten av att förutse en människas öde är inte enbart resultatet av bristande information eller fattningsgåvor – det är objektivt, precis som kattens verkliga status förblir osäkert intill dess att man kan observera det.

Den sedelärande berättelsen om Job har under minst 80 generationer inspirerat författare och konstnärer och nu alltså även filmskapare. Den fråga man kanske bör ställa sig är vad man gör, om man köper dess sens moral. D v s vad sådana som vi kan lära av denna historia. Vi, som till den grad struntar i Herren, att vi inte ens skulle bry oss om honom, om han till äventyrs skulle existera?

Bröderna Coens film försöker uppenbarligen att reda ut denna fråga. Bröderna har som bekant själva en judisk bakgrund och uppfostran. Men filmen har relevans för alla de religioner för vilka Abraham var stamfar, inklusive kristendomen.

Gemensamt för Job och Larry är att de som välbeställda högstatusindivider kan ha särskilt svårt att foga sig i de ”prövningar” de drabbas av. Fatalismen ligger långt närmare till hands för de fattiga satar, där sådant ingår de normala livsbetingelserna.  Dessa intalas, och intalar sig alltför ofta, att de, till skillnad från de rika, inte i nämnvärd utsträckning kan påverka sitt öde. 

Olyckor (t ex sjukdom, plötslig medellöshet, tornados eller tsunamivågor etc.) upplevs dubbelt orättvisa för dem som normalt står först i matkön. Till skillnad från de fattiga är sådant folk (t ex Job) därtill vana att stå på minst jämbördig fot med Makterna. Det finns inget lättare än att övertyga en framgångsrik man, att han förtjänar att vara det, och att de som inte är framgångsrika inte förtjänar att vara det. Att slumpen skulle spela en nämnvärd roll för en människans öde kan vara betydligt svårare att acceptera för den rike och framgångsrike än för den fattige losern.

Beträffande giltigheten av kattexperimentet är detta också numera högst omtvistat, och dess egen framtid därigenom lika osäker som själva kattens eller Guds.

Att tillvaron är relativt oviss är jag i alla fall absolut säker på. Det gäller historien, nuet, men i synnerhet gäller det framtiden. De flesta av oss får tills vidare avstå för visshet och i stället nöja oss med den enbart statistiska osannolikhet som i miljarder år har hindrat alla kringirrande syremolekyler från att lägga sig i ett hörn och lämnat oss att kvävas.

Det är nästan säkert vad bröderna Coen möjligen menar.