Tillbaka

Frukostflingornas metafysik

eller

Med Seinfeld i tiden

 

Varför föredrar folk att äta glass ur strut, trots att det är kladdigare, i stället för ur pappbägare? Det är för att struten inte kan stå för sig själv. Den behöver Dig!

Jag äter aldrig frukt tillsammans med frukostflingorna. Att varje dag behöva avgöra med vilket skedlass i ordningen man skall ta den sista bananskivan –det är bara för mycket!

(Jerry Seinfeld)

Jag gick ensam med två kamrater

(Anonym finskspråkig norrlänning)

 

För er som anser att problem och frågeställningar av ovanstående slag tillhör tillvarons centrala är Seinfeld i TV 1 på onsdagar kl 22.00 ett oerhört angeläget program.

 

1989 – 98 sände NBC några hundra halvtimmesprogram med  situationskomedin Seinfeld.

Serien var, intill sitt sista avsnitt i fjol (härhemma släpar vi förstås efter), en av bolagets genom tiderna största publika framgångar. Suget efter visdomsord om glasstrutar och frukostflingor tycks outsinligt. En veritabel kult har uppstått kring Seinfeld, dess fyra huvudgestalter har blivit rikskändisar såväl här som i USA och deras gestaltare så rika att till slut motivationen att fortsätta tog slut – man måste väl helt enkelt lägga av för att under resten av sitt liv hinna göra av med alla pengar.

Showen är annars enligt egen deklarerad uppgift en show om ingenting. Frågan är då varför så många människor i såväl USA som Sverige fallit för den?

Förutsättningarna för serien är att  Jerry,  Elaine, George och Cosmo (Kramer) är fyra manhattanbor av judisk familj, som sedan ett antal år hållit ihop och är i åldern 30+. Jerry är, liksom sin gestaltare i verkligheten, TV-komiker med egen show, där han hämtar inspiration från sitt dagliga samliv med kamraterna och tjänar en del pengar på detta. Elaine är någon form av copywriter, medan George långt om länge fått jobb i N.Y. Yankees organisation. Kramer lever av allt att döma på bidrag från föräldrar och vänner samt ur grannen Jerrys kylskåp.

 

Gruppdynamiken  inom de fyras gäng uppvisar en klar rollfördelning: Symptombäraren är utan tvivel George – en odräglig, lönnfet, egotrippad , depressiv  och tidigt skallig Woody Allentyp till loser. Han anser sig alltid vara fel, och det har han rätt i. Han är en mammas gosse, som avskyr sin mamma men som tycks ty sig till sina nya surrogatföräldrar och plågoandar Jerry och Elaine för att få sitt misslyckande bekräftat. Härom veckan tycktes han vara på väg in i  ett äktenskap trots alla försök att backa ur. Han räddades i sista minuten genom att fästmön dog av förgiftning efter att ha slickat igen 200 inbjudningskuvert till bröllopet. Då blev George så glad, ty han behövde inte längre riskera att bli indragen i ett engagemang och därmed förlora sin själ – och serien en viktig drivkraft.

Jerry och Elaine är på ytan ganska normala – utom förstås att de heller aldrig tycks kunna upprätta några som helst djupare relationer till andra människor. De förblir evigt drygt trettioåriga tonåringar på jakt efter partners som de egentligen inte vill ha. Hos Kramer har egocentriciteten antagit smått autistiska dimensioner – han har inte ens något arbete utan är en evigt lekande oduglig parasit med bisarr motorik och dito världsåskådning.

Pengar är av allt att döma inget problem, trots de höga hyreskostnaderna på Manhattan.

Egentligen har de väl inga andra problem än dem de gör sig. Jo det förstås, Jerrys och Georges´ föräldrar ställer då och då till med besvär (familjeband uppfattas uteslutande just som fjättrar), och Kramers kompanjon, den galne brevbäraren Newman likaså.

Om de flesta situationskomedier (som namnet antyder) handlar om bisarra situationer som drabbar vanliga människor så har Seinfeld vänt på begreppen och låter lätt bisarra huvudpersoner reagera på och reflektera över synnerligen vardagliga problem – som frukostflingorna, som varför man har blå korn i vittvättmedel, som att bröstvårtorna syns genom T-skjortan , som hur länge man kan klara sig utan att masturbera eller hur man på enklaste sätt skall få tag på eller bryta med en boy/girlfriend.

Jerry Seinfeld, seriens huvudkreatör/-rollsinnehavare, har således tillämpat samma grepp som stå-uppkomiker alltid gör: att skildra det alldagliga och vanliga och väcka vår förundran över det. Att tassa omkring på gränserna till vissa av våra tabun och kittla vår ångest – för att sedan, när episoden upplöses med ett skämt (det behöver då inte vara så väldigt roligt) utlösa vår skrattreflex.

Nog är det så, att varje tid har två uppsättningar tabun: Det ena slaget är allmänt erkända just som tabun : dvs de fungerar strängt taget inte längre som tabun och kan utan risk överskridas, åtminstone på scen. I vår tid t ex sådana som kretsar kring (de flesta former av) sexualitet och religion. Att uppleva hur de överskrids på scen är komiskt – folk skrattade för inte så länge sedan ivrigt åt salongskomedier där man modigt gjorde upp med feodalsamhällets tabun, t ex genom att ifrågasätta bördsprivilegier som jus primae noctis. Idag är detta knappast längre ångestskapande - vi förstår därför inte längre varför Figaros uppgörelse med greven var komisk – och det är ju ett framsteg.

 

Vilka tabun är det som Seinfeld tafsar på och därmed kittlar vår tids publik?

Samtidigt som vi inom underhållningsfilmen (alltsedan AIDS blev ett problem i mondäna kretsar) fått se en serie sentimentala filmer om Vänskap ( alltifrån Stekta gröna Tomater, till Dödligt Vapen 1-2 etc) så handlar Seinfeld genomgående om en ”vänskap”, som alltid söker sitt. Var och en av dess gestalter tycks konstitutionellt oförmögen att mer än ett ögonblick i taget tänka på något annat än sig själv. De känslor de tillåtes hysa för andra objekt är snabbt uppflammande och snabbt övergående. Kvarstår tryggheten i kamratgruppen där man hålls samman i förvissningen om att man absolut inte kan lita på någon av de andra, men att man i alla fall kan lita på deras själviskhet. Å andra sidan ställer ett sådant vänskapsförhållande inga krav – och för dessa människor är just kravlösheten ett centralt värde.

Diskussionen om seriens popularitet har bl a kretsat just kring detta : den åldersgrupp som har tolkningsföreträdet vad gäller vad som är roligt på scen och på TV är kanske just kategorin 30+. I denna ålder har även de högutbildade – Seinfeld går hem inte minst  bland dem - lämnat skolbänken för gott och börjat bilda familj. Framför dem ligger människolivets motsvarighet till oxveckorna. Man får lära sig att man inte längre är ungdom och ansvarslös och att året består av en massa arbetsveckor med blöjbyten och månadsslut med avbetalningar.  Den gamla kamratkretsen löses upp och man tvingas vända sig inåt familjen – och den som då ingen familj har riskerar att isoleras.

 Först i samhället kan människan isolera sig”, sade Marx – och vårt moderna samhälle har gjort det både möjligt och attraktivt. Tillfälliga förbindelser är förnedrande. Varaktiga förbindelser är svåra – i varje fall för den som propsar på att bibehålla en tillvaro i frihet och kravlöshet  med åtföljande problem om mening och innehåll. Denna ångest spelar uppenbarligen Seinfeld hårdkokt och framgångsrikt på. Men försiktigt, likt den som går på krossat glas.

 

Gruppens medlemmar är (möjligen med undantag för Kramer, som överhuvudtaget verkar medvetslös) medvetna om att meningsutbytena står för, eller snarare ersätter, dryftandet av  existentiella frågor. Alla försök att bryta pakten genom att beröra dessa resulterar i ett avvärjande skämt som lättar på gruppens – och åskådarens - ångest.

De fyras gäng i Seinfeld har bildat en pakt för ömsesidig egennytta där diskussioner om frukostflingor och rätta sortens påsgodis fyller ut livet i väntan på döden i en senkapitalistisk, småborgerligt avpolitiserad stadskultur, där TV-reklam, hamburgerrestauranger, gym och märkesvaror tillhandahåller den intellektuella horisonten och tillvarons substans. De är barn av en kultur som tycker att mynta smakar tuggummi, sätter knähunden på ålderdomshem men helst vill ge mormor en giftspruta hos veterinären.

Seinfeld är ingen Lars Norén: "Därför talar jag om frukostflingor –inte om drogmissbruk eller existentialism."

Och rätt så. Vad återstår annat att samtala om för en ironisk generation som förnekar Gud, tror att Sartre är en tennisspelare och Marx en filmkomiker, fnyser åt  klasskampen, tycker historia är skit och tror sig tillhöra rätt bråkdel av tvåtredjedelssamhället?

Lycka till!