Älskade vare de som sätter sig

 

Hela mitt liv har en arbetat och slitit bara för att få mat på bordet och för att få ha lite trevligt

Kalle i Sånger från andra våningen

 

Älskade var de som  bränner sina PPM-kuvert

H. Isaksson

 

Cesar Vallejo var en mestis som föddes i Peru 1892, utvecklades till akademiker, poet och kommunist. Han satt i fängelse i flera länder, deltog i Spanska inbördeskriget på folkets sida och dog som ganska ung 1938. Hela sitt liv var han förbannad över hur kolonialism, rasism och kapitalism förtryckte människorna och hindrade dem att bli vad de skulle ha kunnat bli.

De sista 25 åren av sitt liv var han ofta djupt deprimerad, men uppenbarligen för den skull ej handlingsförlamad. Hans sista stora diktcykel, Poemas Humanos  utkom postumt 1939. Här ger han  en undergångsvision av  ett kapitalistiskt samhälle i kris, oförmögen att ta sig ur sitt träsk av ondska, alienation och förtvivlan.

Trots att livet, och kapitalismen, åtminstone ytligt sett, farit betydligt varsammare fram med Roy Andersson  än med Vallejo  har den senare uppenbarligen i den svenske filmmakaren fått en sentida själsfrände.  Redan i början av sextiotalet var Andersson medlem av clartesektionen i Lund (fast man såg honom aldrig på mötena), och det var väl det argaste man kunde vara på den tiden, innan det ett tag nästan blev  ā la mode. Sedan höll kritiken nästan på att krama ihjäl honom efter debutlångfilmen "En kärlekshistoria" 1970, innan vad som då ansågs vara "floppen" med Giliap  hårdhänt räddade honom undan detta öde i slutet av decenniet.

Vad som såg ut som en reträtt in i den ohöljda och av alla sanna cineaster föraktade kommersialismen - reklamfilmen - blev paradoxalt nog det som öppnade såväl kritikens som publikens ögon för Anderssons unika kvaliteter. Av reklamfilmer för så skilda ting som Lotto, Pilsner (klass I), Trygg-Hansa eller SAP lyckades han på någon minut ofta väcka mer intresse än vad den efterföljande långfilmen klarade av på halvannan timme. Och detta till på köpet genom att i mångt och mycket använda samma sätt att göra bilder -innehållsrika tablåer med ovackra människor som fäller vardagliga repliker - som i den utskällda Giliap. Dessa filmsnuttar, i kombination med  hans insatser i stafettfilmen "Härlig är jorden" och en av avnämaren refuserad informationsfilm om AIDS gjorde att vi alla hade på känn att hans länge emotsedda civilisationskritiska långfilm, Sånger från andra våningen, skulle bli något alldeles extra.

Handlingen utspelas i nutid, dvs, eftersom den pedantiske Andersson alltid tar god tid på sig med sina filmer, mitten av nittiotalet. Platsen är här. Här hade nu hänt det, att man med hjälp av några års  systemskifte till thatcheristisk utbudsekonomi  lyckats åstadkomma en arbetslöshet på över tio procent och ytterligare tämja en redan tam arbetarrörelse. En social nedrustning av sådan omfattning och genomförd i sådan ordning och disciplin att den väckt avund bland kontinentala borgare hade framgångsrikt inletts. En spekulationsbubbla hade blåsts upp med hjälp av de pengar som sålunda stulits från löntagarna och (den gången) placerats i fastigheter - som sedan kreperade med otaliga konkurser för privatpersoner och småföretag som följd. Varpå man 1994, den enda vecka i historien som det torde ha varit möjligt, i en våldsam kraftansträngning röstade in oss i EU för att permanenta det ekonomiska och politiska sammanbrott som för borgarna var ett genombrott. Sverige blev ännu ett av flera västländer som under 1900-talets fått uppleva kontrarevolutionens bedrövelser utan att någonsin fått uppleva revolutionens glädjeyra.

Denna bakgrund förutsättes av Andersson  bekant. Nu filmen:

Ruinerade (med)borgare drar omkring på gatorna  ropar "Oj,oj" och gisslar sig under ständiga knäfall, precis som under pestens tid. På gatorna knackar man ned mörkhåriga människor för att de talar osvenskt. Det ekonomiska prästerskapet analyserar tillsammans med en spåkvinna läget och enas, i samförstånd med den ansvarskännande delen av arbetarrörelsen om att rituella barnaoffer kan vara enda lösningen för att beveka de outgrundliga Marknadskrafterna.

 

Kalle är en enkel fet medelålders man, en småkrämare med en småkrämares moral och tänkesätt. Han har, för att undgå konkurs,  bränt ned sin möbelaffär (inklusive den tveksamma bokföringen och värdefulla Chippendalemöbler som aldrig funnits där) och har nu dåligt samvete, dvs han är livrädd för att bli upptäckt. Kalle är en olycklig, blekfet medelålders man.

Men allt vad han gjort, inklusive diverse skumraskaffärer, har han gjort för att "få mat på bordet och få ha lite trevligt". Alla världens sorger trycker ned axlar och mungipor mot jorden.. Han är sotig, orakad och långt ifrån säker under armarna. Kalle är en vanlig hederlig småborgare och han förstår inte det öde som likt blixten drabbat honom, en Job i krämarupplaga. Och inte nog med det!

Kalles  ena son, Thomas, har en taxirörelse, men den går i stöpet eftersom han blivit deppad av att lyssna på alla bekymrade passagerare, "börjat skriva dikter så han blivit tokig och hamnat på sinnessjukhus". Den andre sonen försöker hjälpa så gott det går, men håller på att bränna ut sig.

Kalle får sina försäkringspengar och skall starta ny säljarkarriär, ty det är snart 2000 år e. Kr. och då bör det vara ett sällan återkommande tillfälle att sälja skulpturer av födelsedagsbarnet, upphängda på träkors. Men Kalle insåg inte att det var en dödfödd tanke att en loser  (det rådande samhällstillståndets mest ödesdigra invektiv) sålunda uppspikad skulle vara en attraktiv artikel. Det skiter sig igen, och kvar står Kalle, jagad av alla demoner som försöker inviga honom i förhållandet, att andra människor finns och kräver något mer av honom än att han skall ägna sitt liv åt annat än att skaffa sig mat på bordet och att ha lite trevligt. Skall han någonsin lära sig något?

Thomas ligger kvar och tiger på hospitalet. Kanske väntar han på att folk skall börja läsa hans dikter. Ty folk tror bara att de inte bryr sig om dem.  "Älskade vara de som sätter sig"  lyder en  rad av Vallejo, som Andersson gjort till filmens motto. Sonen tillhör de älskade, de som "har satt sig" nämligen till ett slags förtvivlat motvärn. I Evangelium Enligt Andersson har Thomas likt han på korset kanske mer framtid för sig än de som försatt honom i hans predikament. Sonens förtvivlan pekar framåt för att han förstått, faderns pekar ingenstans eftersom han ingenting förstår.

Egentligen är temat och grundtonen i denna film detsamma som i Giliap och i En kärlekshistoria (och i Vallejos dikter): En anklagelse mot det kapitalistiska samhället, dvs dess maktskikt och profitörer, för att stympa människorna, för att det låter oss genomlida en onödig samtid. Det är inte så mycket Andersson som förändrats sedan debuten för trettio år sedan - det är samhället som genom det sätt varpå det utvecklats gett honom rätt, medger honom att måla med bredare pensel och gjort det så mycket lättare för publiken att inse att karlen faktiskt har en poäng.

 

Andersson har fått ett praktiskt taget samstämmigt beröm för sin film - och något annat är på grund av dess rent konstnärliga kvaliteter knappast möjligt från en kritikerkår som önskar behålla något av sin trovärdighet - dessutom valde han ju försiktigtvis denna gång att låta filmen ha sin premiär i Cannes.  På sin höjd har man för ordningens skull  låtit undslippa sig någon antydan om att "karlen tar ju i", därmed antydande att hans vision av det moderna kapitalistsamhället skulle skjuta över målet. Man har dock klokt nog avstått från att precisera exakt vad som i filmen inte skulle svara mot verkligheten.

Om andra svenska filmskapare - inga namn - sedan länge bevisat att man kan nå världsrykte utan att ha något vettigt att säga har nu Andersson slutgiltigt visat att man kan få publik och vinna erkännande det trots att man har det - och därmed undanröjt alla ursäkter för filmmakare som tycks hävda motsatsen.

Plötsligt har vi två vassa, och nämnde jag det, roliga slagskämpar i svensk film -  Moodyson i bantam- och Andersson i tungvikt. Ty om vi älskar dem som sätter sig - hur mycket mera skall vi då inte älska dem då de reser sig?

Livet leker.

Tillbaka