Tillbaka

 

En halvberättad norgehistoria

 

Skivat rimmat fläsk steks,

rikligt med hackad  lök får svettas lätt i flottet,

flottet  reds med vetemöl och fullmjölk, peppra, v b salta

Äts med kokpotatis

(Svensk variant av det som byggde Norge starkt)

 

Norge  blev vid vinter-OS i Grenoble 1968  bästa nation. Sverige hamnade långt ner i skiten. Då brakade kriget åter loss. Enligt en mera populär än vetenskaplig historieskrivning var det, liksom en gång Hattarnas krig mot ryssen, en visa som var utlösande. Visans slutkläm löd:

...

Man borde ge en riktig smäll
åt Norge som nation,
för att dom har så fula fjäll
och taskig folkpension.
Dom gör ju inga bilar
och cyklarna är kass
och deras store ende skald,
han heter Peter Dass.

Norge, Norge, är världens sämsta land
Norrmän, norrmän, dom borde tas om hand.
Norrmän, norrmän, det folk som Herren gav
en hopplös håg och en panna som är låg
så att hatten ramlar av.

 

Visserligen hade Pekka Langer, redan på 50-talet,  försökt provocera kriget genom att i radions Natttuppen (3 t:n!) dra s k norgehistorier av milt förklenande karaktär. Den gången föranledde det endast Verdens Gangs fördömande:

"Nattehanen spratter dynge over Kjøllen!"

Detta var en formulering som mest utlöste svensk munterhet över norrmännens puristiska och lantliga språkbruk och introducerade en folksport: att översätta svenska ord till vad man ansåg att de borde heta på norsk. Banan borde heta "guleböj", haj "kjempetorsk", ekorre "tallefjant" och toalettpapper "rumpekrafs". Detta var dock bara en förpostfäktning.

Norgevisan ovan, diktad samma olympiaår  av våra förenade nationalskalder Hasse och Tage sändes i Sveriges officiösa nationalradio.  Försiktigtvis rubricerades den som en "överföring från Mosebacke Monarki". Till en början försökte man i Norge även denna gång överse med kränkningen. Men sedan Aftonbladet, efter intervju med en taxichaufför i Oslo, med sedvanlig respekt för fakta ansett sig ha konstaterat en svekofob, ultrapatriotisk folkstorm i hela Norge, brakade det minst trettioåriga vitskriget loss.

När vitskriget bröt ut hade det bara gått 60 år sedan vi av nåd släppte ut Norge ur unionen, och bara 150 år sedan vi mindre nådigt hade måst släppa vår östra granne. Medan Finland under mer än 100 år befann sig i rysk avhärdning kom Norge direkt ut i frihet efter 90 års patriotisk agitation, vilket gjorde skillnad. För att låna en bild som annars i FN och EU brukar användas om vårt numera (tack och lov inofficiella) språkrör i världspolitiken, Carl Bildt, har Norge för oss varit "en liten kaxig mops som försöker se ut som en Grand Danois".

Det är snarast regel, än undantag, att grannfolk, bortsett från allahanda pejorativa tillmälen, beskyller varandra för dumhet - vilket delvis kan bero på språket. Redan de gamla grekerna ansåg att stumhet och dumhet var samma sak ty "barbarerna" kunde ju inte tala begripligt, engelsmännen tyckte samma sak om sina otaliga erövrare eller kolonialfolk, (som ansågs "dumb"). Ryssarna kallar fortfarande  sina germanska grannar för "nemtsi", dvs stumma (trots Hitler). Att språklikhet dock inte är något universalmedicin mot osämja har vi, om inte förr, sett på Balkan. Liksom i fallet Norge.  Med norrmännen är det något annorlunda : de är lite komiska och fjantiga  just emedan de ser ut, lever, tror på Luther och talar nästan som svenskar - men bara nästan. Ungefär som vi tycker att våra närmaste grannar i djurriket, aporna, ofta är komiska - däremot inte älgar eller snokar.

 

Av naturliga skäl känner vi, som fallet brukar vara i krigförande nationer, mest till den egna sidans vapen och framgångar i vitskriget. Uppenbarligen har våra grannar  (liksom finnar och danskar) dock i stort motsvarande syn på svenskar - dumma och dryga. Och deras skämt om oss är ibland bättre:

-Jeg kjenner en veldig god sverigehistorie !

-Du vet väl att jag är svensk?

-Ja, men jeg kan ta det langsomt.

 

Men en olycka kommer sällan ensam: året efter det dubbelt katastrofala OS i Grenoble öppnades Ekofiskfältet, och sedan har det gått som smort för grannen. Även om utvinningen av olja och gas alltsedan ett maximum 1995 halverats, har Norge sedan ett bra tag erövrat de toppositioner i välståndsligan som Sverige under halvtannat decennium innehade beträffande ekonomi och välstånd. Och även om den nyliberala pesten definitivt inte skonat Norge har folket ännu  inte i samma mån drabbats. De resurser som man ackumulerat har staten kunnat disponera, inte bara storfinansen för avsalu.  Och EU har man hittills kunnat undvika.

Strömmen av  skandinaviska arbetssökande över kölen har på 2000-talet därför vänt västerut på grund av en tredjedel av arbetslösheten, högre lön, mindre stress i arbetet och speciella skatteförmåner för gästarbetare i Norge. Svenskar lärde snabbt  sig att bananer heter samma som i Sverige och att, liksom förra generationen svenskar, åter gilla "flesk med duppe". Man får dock vänja sig att normännen av okunnighet inte, som vi gjorde, använder lök i vitsåsen.

Om detta, och mer därtill,  skulle man kunna ha lärt sig i  Aftonbladskrönikören Ronnie Sandahls nya spelfilm film "Svenskjävel". Den skulle kunna ha handlat om de tiotusentals svenska småstadsungdomar som flytt den  hopplösa svenska arbetsmarknaden för att  betjäna den norska servicenäringen, framför allt i Oslo, och på svenskt 70-talsmaner tränga ihop sig i kollektiv för att leva på smörgås och pizza, som de stjäl från varandra i det gemensamma kylskåpet.

Genom att läsa förhandsreklam och recensioner  - och ibland när man läser Sandahls krönikor i AB - kan man få intrycket att denna film fr a kunde handla om det nya förhållandet mellan två brödrafolk, vilket,  som i driften med Jeppe, betingas av att herre blivit tjänare och vice versa. Detta motiv finns med. Men  det inskränker sig till ett par - i trailers flitigt citerade - mer eller mindre fyndiga repliker under en middag.

Handlingen kokar i stället snabbt ner till att helt kretsa kring, och inuti, den svenska huvudpersonen i Sandahls film. Hon kallas Dino och är 24 år. På slutet visar det sig hon i efternamn heter Dinovic, varför hon eller snarare hennes föräldrar redan sannolikt  i ett nära förflutet  har utvandrat från Balkan till Sverige. Hon är begåvad, socialt kompetent, nationellt och politiskt nollställd samt redan alkoholist.  När handlingen börjar har hon brutit med sin alkoholiserade far i Sverige, med sin AA-rehabilitering och därtill i fyllan sin högra underarm.

Men armen i gips, bakfull, skitig och illaluktande får Dino dock jobb som barnvakt åt två döttrar hemma på Oslos Gräddhylla hos en proper och relativt verserad B-tennisspelande fördetting och sushibarägare i lagom ålder. Hans fru lever uppenbarligen för tillfället  det s k livet i Afrika med andra karlar. Dinos anställning kan antingen vittna om en skriande brist på outbildad och enarmad svart arbetskraft i hushållsnära tjänster i Oslo eller på defekt luktsinne hos arbetsgivaren. Eller på ett mer eller mindre omedvetet erotiskt intresse  hos en, vad man senare mycket tydligt kan se i duschen, med lämplig utrustning ovanligt väl försedd ofrivillig gräsänkling.

För att göra en kort historia ännu kortare - Dino hamnar (surprise!) i säng med den välutrustade arbetsgivaren. Den förlupna frun återvänder kärvänlig, Dino dumpas och super till igen (surprise!). Men den nu f d arbetsgivarens milt lesbiska tonårsdotter har i smyg skickat hennes teckningar till  en konstskola i Sverige där hon (surprise!) antas som elev och (troligen) blir försörjd. D v s ett Hollywoodslut à la 40-tal eller i en grekklassisk pjäs, där författaren, likt den ejakulatoriskt impotente, måste använda mekaniska hjälpmedel för att få ett lyckligt slut då allt tycktes vara kaputt.

Man kan tycka att detta är en ogenerös bedömning av Sandahls första långfilm. I den  mån det verkar så, beror det inte på att regissören eller hans manskap gjort sämre ifrån sig jämfört med andra samtida filmskapare i Skandinavien - bara på överdrivna förväntningar på att filmen i sin handling, likt t ex Pischlers Äta, sova dö, skulle gestalta hur det prekära arbetslivet kan te sig för mängder av arbetande invånare - även för dem som också gästarbetar i Norge. Denna gång för de talrika ungdomar, som har måst lämna Sverige för att kunna försörja sig i Norge.

Men i stället för flesk med duppe fick vi som vanligt mest pizza och hamburgare. Det kunde vi ha fått även om vi stannat hemma.