Till verklighetens försvar

Film: Sagan om ringen (I)

Regi: Peter Jackson

 

Någon gång långt, långt bort i tiden smidde den onde fursten Sauron en ring som gjorde det möjligt för sin ägare att härska och som gjorde härskaren ond, om han inte var det redan förut. En människokung Isildur, högg av hans hand och tog ringen. Han greps dock på människors vis av maktbegär och förlorade ringen, makten och sitt liv.

Genom olika förvecklingar hamnade ringen hos en grottmänniska, Gollum, som så till den grad fascinerades av sitt innehav att han skrumpnade till ett litet monster som bara satt och smekte ringen. En  vacker dag, några tusen år senare, blev han av med ringen. Den hamnade hos hoben Bilbo, dvs en fyra fot hög och fredlig varelse med mänskliga drag, ludna fötter och skit under naglarna. Bilbos ännu mindre brorson, Frodo, fick av alla omöjliga personer i uppdrag att föra ringen i säkerhet. Ty nu hade den åter aktiverats och det ondas furste hade mobiliserat sina halvdöda ringvålnader att söka upp den för att kunna härska över Midgård, människornas och alla potentiellt anständiga varelsers hemvist. Trollkarlen Gandolf ger Frodo vederbörlig briefing. Runt om Frodo samlas ringens brödraskap av alver, hober, människor och en ilsken dvärg för att hjälpa honom att kasta tillbaka ringen i det helvetesgap varur den framgått och som var det enda ställde där den kunde förstöras. Men Saurons nyvärvade underhuggare Saurumon avlar fram en ny svart krigarras, orcherna, ur underjorden och med deras hjälp, och med hjälp av monstret Balrog m fl obeskrivliga odjur försöker man hindra våra godhjärtade men klena vänner att nå fram till sitt mål.

 

Vad är det här för rappakalja?

Jo, det är ett stycke Fantasy, en av vår tids mest omhuldade litteraturgenrer, i synnerhet bland ungdom, eller bland dem som var det på femtio-sextiotalet, och som sysslat med dataspel på senare år. Närmare bestämt är det i grova drag handlingen i första avsnittet av Sagan om ringen av J R R Tolkien och innehållet i första delen av nyzeeländaren Peter Jacksons 4-miljarders filmtriologi som bygger därpå.

Vad är då Fantasy? Tillåt en filosofisk och litterär utvikning!

De flesta av oss lär sig så småningom att allt möjligt inte är lika möjligt och att vissa saker helt enkelt är omöjliga. Dvs, vi lär oss att allt som finns, verkligheten, inklusive våra egna kroppar och sinnen, lyder under lagar och regler. Vi inser att verkligheten skiljer sig från dikten genom att inte bete sig precis som vi önskar.

I  verkligheten, till skillnad från i drömmen, kan vi inte flyga, hur mycket vi än tar spjärn och flaxar med armarna. Vi blir inte blir tusen år gamla, som sagornas trollkarlar eller Bibelns Methusalem, hur mycket vi än joggar och tvingar i oss grönsaker. Vi kan aldrig lyfta oss själva i håret, hur mycket vi än tränar eller läser besvärjelser. Vi får aldrig återse våra bortgångna kära annat än i drömmen. Och vi kan inte få saker att inträffa bara genom att i vårt inre intensivt önska det.

Å andra sidan är ju verklighetens begränsningar just uttryck för att den följer vissa lagar. I den mån vi erkänt, utforskat och underkastat oss dessa lagar har vi kunnat utföra de märkligaste ting: Flyga jorden runt i jetplan, eller rentav till månen. Förlänga medellivslängden med 30 år under ett enda sekel. Bota tuberkulos och utrota smittkoppor. Tala med folk på andra sidan jordklotet.

De flesta av oss lär sig så småningom att uppskatta dessa lagbundna begränsningar hos verkligheten och inser att det just är kunskapen därom som gör det möjligt att i någon mån bemästra den, att utveckla oss själva och världen. Gränslösa möjligheter öppnas för den som känner sina begränsningar.

 

Småbarn begriper ännu  inte det här - i annat fall vore de inte barn. Småbarn är magiker, skäller på den sten de stött sitt knä emot och tror att solen går upp och ned bara för dem. Äldre tiders människor var lika klipska som vi,  men  hade också en med nödvändighet betydligt sämre kunskap än vi om tillvarons lagbundna begränsningar. Homeros trodde nog att det någonstans fanns enögda jättar och skönsjungande sjöjungfrur som Odyssevs kunde stöta samman med.  För evangelisterna var det visserligen osannolikt, men inte helt omöjligt, att någon kunde gå på vattnet eller att uppväcka döda som redan börjat lukta, i synnerhet inte om han var son till världens skapare. Och för skaparna av de gamla fornnordiska myterna existerade nog på något sätt Oden, Tor och Balder m fl  i Asgård. Asarnas inblandning i Midgård fick förklara många eljest för dåtiden obegripliga ting. Otaliga myter och sagor skapades utifrån dessa föreställningar och nedtecknades så småningom, antingen som ett slags skönlitteratur eller som svårutrotade och förvirrande inslag i den skrivna historien. På så sätt kunde de överleva såväl kristendomens hårdföra utrensningar som upplysningstidens kalla och förnuftiga skepticism.

Under romantiken, och fastmer under det senare 1800-talet, skedde en revolt bland intellektuella mot den nya, naturvetenskapliga världsbilden, dess teknologidyrkan och stundom platta historiesyn - extremt formulerad av Henry Fords berömda yttrande från 1900-talets början: "Historia är skit". En renässans för folksagan ägde rum - t ex hos bröderna Grimm i Tyskland, HC Andersen i Danmark och hos Hyltén-Cavallius - George Stephens i Sverige. Och William Morris i England återupplivade liksom Richard Wagner de forngermanska myterna i romaner som Sigurd the Volsung och i The Fall of the Niblung. I den utopiska prosaberättelsen News from Nowhere (1891) gestaltade Morris sin dröm om ett icke-mekaniserat, miljösanerat England. Man kan påstå att den moderna genren Fantasy-litteratur nu var född. Och året därpå föddes i Bloemfontein i Sydafrika den man, vars verk byggde på Morris´ men som mer än någon annan kommit att prägla genren: John Ronald Reuel Tolkien (död i  England 1973). Och under senare årtiondens nyromantiska reaktion och elektroniska medeltid har genren självfallet fått en andra blomning.

Vad är alltså Fantasy?

Fantasy skiljer sig, liksom Science Fiction, från den realistiska prosan, t ex den historiska romanen, genom att skildra händelser i konstruerade fantasivärldar. Den skiljer sig från Science Fiction genom att dess fantasivärldar i regel är förlagda bakåt i tiden och präglas frånvaron av vetenskap och avancerad teknologi - i deras ställe träder trolldom och magi. Den skiljer sig slutligen från (folk-)sagan och myten genom att den redan från början skapas av moderna människor som (förhoppningsvis) inte tror på de myter den förmedlar till en publik som (förhoppningsvis) inte tror på vad den läser.  Av sagan har man bara behållit formen och kastat bort det som sagorna och myterna ursprungligen skapats för att förmedla - sedelärande innehåll eller en trovärdig världsförklaring. Såtillvida är Fantasy en ovanligt "ren" litteratur.

 

Nåja, det sista är inte helt sant. Lika omöjligt som det är att lyfta sig själv i håret, lika litet kan en författare med pennan som hävstång lyfta sig ur den tid då han lever. På ett eller annat sätt präglas det skrivna alltid av författarens samtid och av det samhälle och den klass han tillhör.

Detta gäller även Tolkiens stora verk, Sagan om ringen. Han påbörjade denna 1000-sidiga roman redan som ung student vid tiden kring Första Världskriget. Den kom i tryck vid mitten av femtiotalet och den reviderades av författaren vid flera nyutgåvor under femtio-sextiotalet. 

Vad säger alltså Tolkien i sin roman?

I Sverige har debatten om Tolkiens ringroman  i mycket präglats av den tolkning som extremhögermannen Åke Ohlmarks gav i sitt förord till första Svenska översättningen : romanen sägs handla om kampen mellan Väst och Öst, dvs mellan den goda kapitalismen och den onda kommunismen. Det ondas furste Sauron är helt enkelt Stalin.  Ohlmarks utnämnde till och med Tolkien till nazist - ett raffinerat sätt att försköna en ideologi som nog Ohlmarks själv inte helt gjort upp med. Men Tolkien var noga med att se till att det svenska förlaget i följande upplagor strök Ohlmarks'  förord. Sannolikt med all rätt.

 

Visst växte Tolkien upp som ättling till den vita härskarklassen i det koloniala Sydafrika. Visst fick han sin utbildning i Oxford under det brittiska imperiets senviktorianska höjdpunkt, då det ansågs för osedligt att damer deltog i politiken eller grenslade en cykel, men en moralisk plikt att piska infödingar och hänga småtjuvar. Och visst är de onda individerna i hans böcker svarta och de goda vita i skinnet - i filmen dricker de goda t o m eftermiddagsté, äter tomater, dricker öl ur stop och gillar årgångsviner.

Men Tolkien var nog alltför aristokratisk och historiemedveten för att axla rollen som kalla-krigspropagandist - därtill kommer att större delen av romanen skrevs långt innan kalla kriget inleddes omkring 1947- 48. I den mån Sagan om Ringen då den skrevs hade ett medvetet politiskt syfte var detta därför snarast att mobilisera småfolket i England och kolonierna till enighet och kamp mot Nazityskland och dess allierade. Men den frågan var inte aktuell för Ohlmarks vid slutet av femtiotalet - och hade väl skam till sägandes aldrig varit det för honom.

Författarens egen tolkning bör också tillmätas ett visst värde. Såhär skriver den hängivne katoliken Tolkien 1953 i ett brev (visserligen till en trosfrände):

"Sagan om ringen är självfallet ett i grunden religiöst och katolskt verk; till en början omedvetet, men medvetet vid revideringen. Det är därför som jag inte infört, eller har klippt bort, referenser till någon som helst 'religion', till kulter eller religiösa bruk i min fantasivärld. Ty det religiösa elementet ligger i själva historien och dess symbolik".

Ett enat gudsrike för alla raser och nationer på jorden under andlig ledning (från Rom snarare än London/Washington) är den katolska drömmen. Den världsliga makten (ringen) korrumperar ofelbart och måste i längden alltid gå Djävulens ärenden. Den bör vika för gudsriket - inte som hos protestantismen existera som ställföreträdande gudsrike under den lutherska förevändningen att "All överhet är av Gud".

Bakom Ringsagans fantastiska myter döljer sig således en lika illa verklighetsförankrad religiös avsikt.  Avsikt och funktion sammanfaller dock ej alltid hos ett verk. Det skulle således förvåna om något större antal av de femtio miljoner som köpt boken  på grund av läsningen gått och blivit katoliker. Varje generation läser Tolkiens verk utifrån sina förutsättningar, och till dessa hör i varje fall numera sällan kunskaper om katolsk teologi.

Och filmen då, kanske någon frågar?

Ja, för människor, i synnerhet sådana mellan tio och femton, som gillar sådana här saker, är Peter Jacksons film säkert en sådan häftig sak som sådana människor gillar. Den egna fantasi som eventuellt kunde sättas i rörelse vid läsningen av Tolkiens mastiga roman kan under trenne timmars filmtittande ta semester och överlåta allt arbete åt skickliga dataanimatörer, klippare och skådespelare.

Men det finns andra, som gillar riktig historia och hjältar som använder huvudet till annat än att stångas med. Som tycker om att fantisera på egen hand men är för gamla eller tröga för att ryckas med av filmiska trollkarlar, (oavsett de heter Potter eller Gandolf) av monster, älvor och hober. Som inte imponeras av häftiga svartvita moraliteter  ens då de vackert färglagda. För sådana är filmatiseringen av Sagan om ringen en outhärdligt segdragen upplevelse.

Så mycket mera om man betänker att  ytterligare sex timmar kommer att marknadsföras.

Tillbaka