Tillbaka

 

Meningen med Menige Ryan.

Säg, att jag varit en god människa!

(Onkel Sam, på slutet, i tårar)

 

Har vi i dagarna sett Steven Spielbergs andra film på senare år med stoff från Andra Världskriget.

 

I den första,  Schindlers list, ägnade han sig åt att rehabilitera den tyska slavarbetsgivaren Oscar Schindler för hans insatser under kriget. (Ni minns den bevingade repliken: “Hade vi bara tjänat mer pengar kunde jag ha räddat fler!” ) och legitimerade upprättandet av den israeliska staten på arabernas, i stället för tyskarnas, bekostnad. Det gav, om jag minns rätt, tolv Oscars.

I den aktuella filmen, Menige Ryan, talar han om för oss att krig är ett helvete och ger flertaliga och  mycket detaljerade exempel på att man till och med kan dö av det. Åtminstone om man skall tro flertalet recensenter i svensk press och på www så är det kärnan i hans budskap – och hur som helst så är det med detta (dvs Blod, Tarmar och Hjärnsubstans) man lockar folk till biografen. Hur många Oscars han får denna gång återstår att se, men minst lika många som Schindler ger det nog.

 

Historien är följande: Ett par dagar efter invasionen av Normandie i juni 1944 skickas en skvadron amerikanska soldater ut för att bakom fiendelinjerna  leta rätt på en luftlandsatt kollega - menige soldaten Ryan. Ryans tre bröder har redan stupat i kriget. General Marshall ansåg det nämligen skadligt för hemmafrontens moral om en moder berövades alla sina söner i ett enda krig. Menige Ryan anträffas och räddas motvilligt hem till USA, medan alla åtta räddarna stupar efter en hjältemodig insats.

 

Spielbergs film utmärks som bekant från förhandsreklamen av starkt realistiska stridscener med flitigt användande av skakig handkamera . Handkameran  reproducerar filmiskt den förvirring som en vettskrämd och spyfärdig fotsoldat måste uppleva under stridshandlingarna och samtidigt ger den filmen en suddighet som effektivt döljer smärre skavanker i regi och rekvisita. Tekniken att stoppa färgpåsar under kläderna på folk och låta dem detonera i ultrarapid för att simulera projektilträffar i levande vävnad kommer till flitig användning. En gång introducerades den som ett stort framsteg i Sam Peckinpahs “Det vilda gänget “ kring 1968. Nu är den standard.

 

När någon investerar en massa pengar och ketchup synbarligen blott för tala om för oss vad vi redan vet, bör man tänka en gång till, även om det kostar på. Spielberg är ju en moralisk man, en man med ambitioner att lära oss något – och, förstås, tjäna en hacka därvid.  Det lönar sig som vanligt att ställa frågan: Vad påstår karlen mera, som inte är självklart? Och - vad gör man om man tror på vad han säger?

Låt oss se!

Spielberg börjar och slutar sin film med att låta filmduken täckas av Stjärnbaneret. Dvs av  sinnebilden för amerikansk patriotism, om man är god amerikan – och för världens enda imperialistiska supermakt om man inte är det. Detta är den grundval filmen står på – något som varit omöjligt (utan ironi) t ex under de lyckliga åren 1970 - fram till Ciminos Deer Hunter 1978. Nu är det åter möjligt för en världstäckande superregissör att göra detta utan att våra recensenter reagerar –med undantag av Eva af Geijerstam som förtjänstfullt gnisslar tänder  i DN.

Det moraliska  (eller för att säga det rent ut, politiska) budskapet i filmen, sammanfattas av en av skvadronens ärrade kämpar sålunda:

“Kanske skall det visa sig att det att rädda Menige Ryan var det enda hedervärda vi åstadkommit i detta krig

uppföljt av den döende skvadronledaren Kapten Millers slutord, riktade till hemmafronten via Menige Ryan:

Ni måste göra er förtjänta av detta!”

Dvs:

1.     Segrande soldater är hjältar när de slåss på rätt sida.

2.     Det som gjorde de Västallierade till den “rätta sidan” i Andra Världskriget var att man representerade en humanistisk grundsyn, vilken visar sig genom att man mitt under brinnande krig inte skyr några kostnader i materiel och liv för att frälsa en stackars änka i Iowa från att bli alldeles barnlös.

3.     Utvecklingen i USA och utvecklingen av USA:s roll i världen efter kriget har om inte förr så i efterhand legitimerat offren och våldet på Västfronten. Det är  bl a offret, som hjältarna vid Normandie gjorde, som således inte bara ger USA rätt, utan därtill skyldighet att framgent agera såväl polis, domstol och bödel i världsmåttstock.

 

Hjältar? Soldater betraktas i krig som en förbrukningsartikel, som utan egen förskyllan och makt över sin situation sätts in där staten befaller. De är drillade att mera frukta sitt befäl än fienden och arkebuseras om de inte lyder. Den som varit med i ett reguljärt krig vet ju, att det man gjort, har man gjort av nödtvång, på kommando, driven av fruktan och under hot om repressalier. Man offrar inte sitt liv, ens liv offras. Det som utförs under tvång har ingen moralisk valör. Hjälteglorian är något som staten och propagandistiska filmmakare hänger på en i efterhand för att man, död eller levande, skall fungera som reklampelare för, och underlätta att få ut våra faderlösa söner i, nästa krig.

Ändå har vi lätt att känna tacksamhet mot de soldater som offrats och därvid givit sitt yttersta för en sak vi sympatiserar med. Det är mänskligt.

Man bör i alla fall gratulera den stackars soldat som hade turen att få huvudet avskjutet i kriget mot nazismen och idag bli hyllad av Spielberg - i stället att stupa i kriget för nazismen (det gör lika ont) och idag från graven få åtnjuta det tvivelaktiga nöjet att bli hyllad av en ny generation stryktäcka stöveltrampare och rashatare.

 

Även övriga teser kan med skäl ifrågasättas – men hur många amerikanska krigsfilmer, Åhlinkrönikor i DN, Timbroböcker av Ahlmark och inslag i Rapport behövs det ytterligare för att folk skall sluta att göra det?

De kan ifrågasättas, för det första eftersom de förutsätter och underbygger en genom upprepningens makt etablerad föreställning att invasionen vid Normandie avgjorde Andra Världskriget. Så var sannolikt inte fallet – enligt talrika dokument var de västallierade sedan halvtannat år på det klara med att Hitlers välde skulle bryta samman efter hans nederlag på Östfronten. Sedan 1942 fanns det en djup medvetenhet hos Västmakternas ledare att den strategiska fienden inom kort återigen skulle bli socialismen. Det kalla kriget förbereddes under det varmas sista tre år. Såväl utvecklandet som detonerandet av atomvapnet bör också ses mot denna bakgrund.

I tre år hade Sovjet förgäves bett de västallierade att öppna front i väst – men taktiken var från det hållet att blöda ut ryssen så långt möjligt, vilket också lyckades – 7.5 miljoner sovjetiska soldater och femton miljoner civila stupade.  Så sent som i slutet av år 1942 (tiden för ett annat västallierat sk dråpslag mot fascismen vid El Alamein) engagerade Sovjetfronten 179 tyska divisioner medan  fyra (4) satts in för att möta de Västallierade i Nordafrika. Först då faran blev överhängande för att Sovjet ensam skulle framtvinga ett tyskt nederlag – och bädda för ett socialistiskt efterkrigseuropa  - blev det dags att invadera. Invasionen vid Normandie hade således minst dubbla syften.

För det andra förutsätter den att man accepterar bilden av dåtidens Storbritannien och USA som humanitetens hemvist på jorden. Det är en definition som knappast skulle ha godkänts av de förtryckta miljonerna i det Brittiska Imperiet (som uppfann koncentrationsläger och förde gaskrig innan Hitler ens blivit korpral) eller av stora delar av USA:s befolkning.

Ty den uppmärksamme kanske noterar frånvaron av svarta soldater i det kompani vi ser i filmen. Orsaken är enkel – man blandade inte raser i USA:s armé 1944. Detta av det enkla skäl att USA i många avseenden hade, och i nästan två decennier till skulle bibehålla, samma raspolitik som först 1948 etablerades i Sydafrika. Dvs separata toaletter, bussar, näringsställen, skolor – och separata kompanier för färgade, under vitt befäl. Att USA:s motiv för invasionen i Normandie i något avseende skulle ha varit att rensa kontinenten från en rasistisk regim (som man decenniet tidigare varit med om att rusta upp och ge fria händer i öst och i Rhenlandet, då man trodde att den bara slog ihjäl socialister och judar) är ytterligare en myt som med filmens hjälp håller på att etableras. Spielberg drar sitt strå till stacken genom att ta med en jude i sin skvadron, som tydligen tror sig föra krig mot antisemitismen.

Oavsett syftena med invasionen vid Normandie  är det klart att USA blev den stormakt som efter Andra Världskriget genom insatserna från folk som Menige Ryan och hans räddare kunde axla de gamla kolonialmakternas fallna mantel och i denna egenskap föra ytterligare ett femtiotal anfallskrig. Och som i skrivande stund, som vanligt i humanitetens namn, eventuellt gör sig beredd för nya bombraider.

Huruvida USA gjort sig förtjänt av offret av normandiesoldaternas liv är således en kuggfråga, men om jag måste svara blir det nej.

Att USA förtjänade på det råder emellertid inget tvivel om.

Men det var nog inte det Spielberg ville berätta för oss.