Tillbaka

 

Citizen Ruth

Regi och (delvis) manus: Alexander Payne

I  rollerna: Laura Dern, Burt Reynolds, Tippy Hedren, Swoosie Kurtz , Kelly Preston m.fl.

 

- Tänk om jag gjort abort i stället för att föda dig!

- Då hade jag sluppit suga av din kille hela tiden!

 

Om en film eller en pjäs skall kallas komedi bör den ha ett lyckligt slut. För oss som lever i en tillvaro, om vilken vi egentligen bara med säkerhet vet att den kommer att sluta olyckligt[1] ger komedistämpeln därför ett substitut för personlig trygghet. Ack, den som visste sig leva en komedi!

Visst vill vi att en film skall likna det liv vi lever, men det får vara måtta på likheterna: vädret och färgerna skall t ex  vara bättre, folk bör vara vackrare, känslorna djupare, longörerna  och upprepningarna i handlingen - så kännetecknande för det verkliga livet - avlägsnade. Och slutet bör vara lyckligt.

Om dessa krav är tillgodosedda - och komedistämpeln ger en viss garanti för det - då går vi på bio. Nåja - Borta med Vinden och Casablanca gick ju också an, trots olyckliga slut, men alltför stora doser av dylikt gör ingen  människa glad.

Däremot kan en komedi få handla om nästan vad som helst. Citizen Ruth, den nye, ännu så länge fristående, regissören Alexander Paynes nya film, handlar t ex om abort och sniffning.

Ruth Stoops, hjältinnan i Citizen Ruth, kunde knappast ha kandiderat till titeln som årets mamma. Fyra barn har hon fått, men minst lika många fäder. Missfallen har hon knappast hållit räkning på. Många gånger har det inte blivit något alls, och tur var det, ingenting annat.

Vårdnaden har andra fått överta. Ty Ruth kan inte ens ta vård om sig själv. Ruth dricker nämligen allt hon får tag i, så länge hon blir berusad av det, och framför allt sniffar hon allt - från solution till sprayfärger. Av detta blir man ganska urblåst i hjärnan, om man överlever (det gör man sällan i längden). Endast de motoriska funktioner som styr benen till närmaste bensinmack, färghandel eller (om pengar finns) spritbutik fungerar riktigt bra. All tankekraft går åt till att lista ut hur man skall kunna skaffa sig nästa fylla. Den beundransvärda uppfinningsrikedom man därvid stundom uppvisar kan ibland uppfattas som om man trots allt hade hjärnan i behåll. Så är emellertid inte fallet.

De funktioner som behövs för att man skall kunna hysa djupare känslor för andra individer eller att tänka och fungera socialt är varaktigt, i värsta fall permanent, utslagna. Därav har somliga dragit slutsatsen att det är personer med dålig moral som blir missbrukare. Detta är helt fel, kränkande för missbrukaren och en skönmålning av drogen.

Missbrukare får däremot dålig moral, och denna defekt är så mycket mera förrädisk som den sitter i även mellan fyllorna eller tripparna och inte syns utanpå. Ruth har t ex samma moraliska nivå som en börsspekulant utan att samtidigt som denne ha tillgång till den sofistiskerade ideologi som skulle kunna legitimera hennes verksamhet. Om sniffarna och fnasken  däremot hade varit överklass hade vi idag genom deras press och TV fått veta att deras verksamhet är djupt moralisk och värdefull för samhället.

Emellertid: Ruth blir på nytt med barn under ett av sina försök att skaffa medel till sitt missbruk. Domstolen utövar påtryckningar på henne att abortera. Då händer detta, att Ruth blir en intressant person.

 I USA bedriver den kristna högern som bekant ett delvis framgångsrikt arbete för att kriminalisera fosterfördrivning - och i nödfall avrättar de mest militanta grupperna olydiga abortläkare. På andra sidan finns bl a en till särartsfeminismen relaterad rörelse som hävdar rätten till abort som en mänsklig rättighet under paroller om ”rätt till vår kropp”. Båda grupperna vill använda Ruth som ett paradfall.

Filmen tar egentligen inte ställning mellan dessa grupper. Jag håller delvis med. Abort får aldrig för en frisk människa bli en självklar sak och aldrig jämställas med en skrapning om graviditeten inte med våld påtvingats kvinnan eller inträffat trots vederbörliga preventiva åtgärder.

Rätt till abort är ingen mänsklig rättighet - att jämställa med rätten till liv, anständig försörjning, tanke och yttrandefrihet. Feminismens försök i denna riktning, dess paroll om ”rätten till vår kropp” påminner alltför mycket om de argument som framförs av prostituerade för att falla mig i smaken - och den idéhistoriska bakgrunden är besläktad. Människan är ingen ö - inte ens om hon är gravid.

En rättighet borde det emellertid vara att beredas möjlighet att bära och föda sitt barn under värdiga och ekonomiskt tryggade former, och det är en rättighet för alla barn att vara älskade av sin omgivning och att växa upp i trygghet. Det är medvetandet om att dessa krav inte kan tillgodoses av samhället som för många familjer/kvinnor får aborten att framstå som en trängande nödvändighet.  I ett gott samhälle hade jag haft mera sympatier för abortmotståndarna.

Eftersom vi inte lever i ett gott samhälle, och eftersom en oönskad graviditet drabbar både kön och samhällsklasser så olika, måste jag i praktiken nu stödja parollen om ”valfrihet”. Detta trots att denna valfrihet ju inte existerar för andra än bemedlade, och att bevekelsegrunderna hos abortförespråkarna  många gånger är mig främmande - precis som liberalismen är det. Rätten till abort är ett socialt motiverat krav, inget annat.

Nåväl, Ruth skulle nog inte engagerat sig i abortfrågan på denna principiella nivå.

Payne låter henne och publiken göra den i sig föga upphetsande upptäckten, att organisationer som slåss för principer tenderar att låta individen komma i andra hand. I liberal amerikansk tradition  anses detta förhållande alltid lika upprörande. Sliten mellan två ideella rörelser, som båda görs till föremål för Paynes ganska enkla drift, satsar Ruth på sig själv och skaffar sig en rejäl ekonomisk grundplåt på sin kontroversiella graviditet.  Därmed anses kravet på lyckligt slut tydligen tillgodosett.

Om pengarna kommer att användas för att köpa en jätteburk sprayfärg eller till investeringar på aktiemarknaden får vi aldrig veta. Jag gissar på det förstnämnda, ty oförmågan att skjuta drifttillfredsställelse på framtiden är ju det som djupast sett mentalt  skiljer en asocial sniffare från en börsspekulant.

Citizen Ruth har framställts som en subversiv film. I själva verket plöjer den spikrakt i den amerikanska liberalismens mittfåra. Det är fan så tråkigt även om man stundtals drar på smilbandet.

Fast det gör vi ju även åt Kalle Anka.



[1] De enda människor som i vårt land hittills har varit odödliga är sociologiprofessorer - inte en enda lär hittills ha avlidit.