Robinson

Alla som känner att det finns någon i gruppen som han/hon inte litar på räcker upp en hand.

(Programledaren till Nordgruppen vid femte örådet, i TV 14/12-2002)

 

Helvetet är den plats där svenskarna står för underhållningen, har någon utländsk mediaanalytiker sagt. Detta yttrades dock långt innan Robinson började sändas i svensk TV. Nu skulle ju ingen längre kunna hävda något dylikt, eftersom detta underhållningskoncept blivit en stor svensk exportartikel, som går igen i en rad länders TV-utbud. Jämte otaliga andra sk. dokusåpor.

En dokusåpa är en televiserad programserie med utvalda icke-professionella deltagare. Den skiljer sig från ”Dolda kameran” genom att vederbörande frivilligt och, får man ändå förutsätta, medvetet försatt sig i den situation man förutsätts reagera på, och att han/hon genom att kvarstanna i denna situation (på en öde ö, en jordbruksfastighet eller en utskänkningslokal t ex) kan återanvändas vecka efter vecka. Detta ger, precis som i en såpopera, möjligheter till utveckling hos situationer och personer. Och till gruppdynamik, sexuella och intra- och interpersonella spänningar, om man som i Expedition Robinson väljer att under avsevärd tid isolera en grupp personer av olika kön och bakgrund på ett ställe varifrån man inte så lätt tar sig.

Robinsons stora innovation var den successiva utslagningen av deltagarna. Utslagningen är formellt reglerad genom utfallet i olika tävlingar, den ena löjligare och för vuxna tittare mera ointressant än den andra. I realiteten styrs den genom det ovärderliga skitprat, den kotteribildning och de lösliga bindningar som uppmuntras bland deltagarna och som utgör seriens egentliga intresse. Serien fick en medial rivstart genom att den förste deltagare som slogs ut efteråt valde att ta sitt liv.

Att skriva om Robinson är inte precis att beträda jungfrulig mark. Serien är sedan länge kvällspressens främsta löpsedelsämne. Seriösa kulturskribenter – i den mån sådana nedlåter sig att nämna Robinson - skiljer sig mindre genom sin fördömande hållning än genom kreativiteten när det gäller att finna lämpliga pejorativ. Att informera läsaren om att vi här har att göra med det genom tiderna mest vidriga, hjärndöda, manipulativa, depraverade och folkföraktande programpunkten i svensk TV vore därför ingen pionjärgärning. Det vore också lätt att finna argument för denna värdering. Åtminstone om man inte, som jag, nyligen sett om ett fyrtio år gammalt avsnitt av Hylands hörna och därmed bibringats sinne för proportioner. Världen må inte ha gått framåt så fort och inte så långt som vi skulle ha önskat, men den har kanske inte gått bakåt så värst heller.

Återstår frågan att besvara varför Robinson blivit en av de största tittarsuccéerna någonsin, med 2,5 miljoner åskådare till höstens första avsnitt. Ställd inför detta faktum finns två möjliga förhållningssätt:

1) Dra slutsatsen att eftersom svenska folket – åtminstone 2,5 miljoner av dem – tydligen är kompletta idioter, depraverade, hjärndöda och eller manipulerade man lika gärna kan sluta strö pärlor för detta folk, dvs. sluta skriva här och nu, ge upp revolutionen och lägga sig ned och dö, eller värre, utnyttja situationen slå sig på affärer och nyliberal politik. Eller

2) Dra slutsatsen att det är osannolikt att alla de två och en halv miljonerna är större kompletta, hjärndöda, manipulerade, lallande idioter än man själv är.  Och att det därför måste finnas en annan, om inte rationell så dock förklaring till intresset för de nya gäng med egotrippade exhibitionister som i sin heta önskan att bli sk. TV-kändisar varje år flygs ner till Malaysia. Detta för att där under sex veckor fjanta omkring halvnakna och myggbitna i hettan, halvdöda av diarré och soleksem och prata skit om varandra.

Att påstå att jag helt och hållet begriper intresset vore en våldsam överdrift. Men jag tror att det har något att göra med vad man med ett lätt missbruk av ett redan ursprungligen misslyckat begrepp skulle kunna kalla ”realismens triumf”. Verkligheten har fördelen av att utspelas utan färdigskrivet manus och inskränkande regi och överträffar alltid den dikt som i bästa fall strävar att efterapa densamma. Och dokusåpan utgör en, visserligen konstgjord och manipulerad men dock verklighet, till skillnad från den gängse såpoperan. Inte så att det är verklighet TV-tittaren prompt traktar efter - det har vi alltför mycket av till vardags. Snarare den perfekta illusionen av verklighet, som bara skiljer sig från den verkliga verkligheten genom att ha en början och ett slut, vara garanterat ofarlig, kravlös och vara möjlig att stänga av då den blir för obehaglig.

Jag tror också det har att göra med det fenomen som redan C Northcote Parkinson 1957 påtalade i sin första bok: vi engagerar oss helst  i saker och skeenden vi kan begripa, överblicka och har egna erfarenheter av. I en företagsstyrelse kan därför debatten om 1000 kronor till en kaffeautomat bli livligare och längre än den som föregår ett beslut om att avskeda alla anställda och flytta hela företaget utomlands. Och debatten om snusets fortsatta existens i EU bli livligare än den som föregick lagen som gör det möjligt för Sveriges riksdag att oåterkalleligen överföra all makt till det kontinentala storkapitalet i Bryssel.

Robinson är designat för att fortlöpande generera otaliga, överblickbara konflikter av just den storleksordning vi själva har daglig erfarenhet av, dvs. på snus och kaffeautomatisk nivå. Överblickbarheten garanteras genom krympning av samhället och genom dess isolering.

Robinsonmiljön är ett konfliktlaboratorium.

Att med kändisskap och ev. pengar som morot försätta ett dussin uppåtsträvande personer för sex veckors begränsad tillgång till mat och total isolation från omvärlden och därtill  i situationer där de dels måste samarbeta, dels, och i ökad utsträckning, konkurrera med och intrigera mot varandra - det är att bädda för dramatik. Men det rör sig om dramatik av ett slag som vi alla är nästintill experter på – runtom i Sverige försiggår i stort sett samma drama på underbemannade och eller nedläggningshotade arbetsplatser. Den tryggheten har vi kvar, att folk troligen aldrig kommer att slå ihjäl varandra, ty det gör vi sällan i verkligheten på nykter kaluv, och nästan aldrig då en TV-kamera finns i närheten.

Framför ögonen på oss växer ändå, helt i enlighet med verkligheten, skitsaker till jätteproblem, vaga antipatier underblåses upp till öppen fiendskap. Små defekter hos deltagarna förstoras våldsamt genom gruppdynamikens verkan, och åskådaren dras, om han/hon sitter kvar, in i intrigerna. Och TV-kameran är där med närbilder. De mest utagerande och distanslösa gruppmedlemmarna bestämmer tempot i kollektivets sönderfall.

Ett slags spänning uppträder, vilket visar att det inte är handlingens vikt, frågornas tyngd, som skapar vårt engagemang, utan den sk. mänskliga vinkeln – vi kan identifiera oss. Själv håller jag t ex efter fem avsnitt benhårt på Leif, den till synes beskedlige och råstarke snickaren som samlar på allt, tycks skita i alla intriger, äter sig mätt på larver och myror och likt en gång Diogenes bor för sig själv i en tunna. Skulle inte förvåna mig om han vinner, eftersom ingen tycks kunna reta upp sig på honom och eftersom alla hittills inser att han är nyttig. Han har funnit en tills vidare hållbar strategi – men om alla uppträdde som han skulle serien få läggas ned, så jag utgår ifrån att programmakarna ser till att inte för många av den sorten tas ut till framtida robinsonader. Han är ju genom sitt solidariska uppträdande ett mot programidén subversivt element.

Mycket av den kritik som riktas mot Robinson missar poängen. Man kan exempelvis lätt se att tävlingsmomenten, som de denna säsong är upplagda ger kvinnliga, eller fysiskt klena deltagare samma chans som en snöboll i helvetet och de slås ut på löpande band. Men vem bryr sig om tävlingarna?

Att det rör sig om förnedrings- och mobbnings-TV är lika självklart som att boxning rör sig om slagsmål. Man kan vara mot Robinsonkonceptet på samma grundval som man motsätter sig denna sport.

Att Robinsonmiljön har en sällsynt förmåga att uppmuntra och ta fram det sämsta hos människan är ju i själva verket programidén: kvinnor regredierar framför våra ögon till höns, män till tuppar. Den som så önskar kan lätt ta utvecklingen i Robinsonsamhället till intäkt för att avvisa alla försök att skapa ett vettigt och humant samhälle med hänsyn till Människans uppenbara och obotliga dumhet, småsinthet och själviskhet. Man bortser då ifrån att Robinsondeltagaren inte är Människan överhuvud, utan en av programmakarna utvald, därpå av tvånget till konkurrens i en extrem situation manipulerad person. Han/hon har medvetet försatts i en situation där samarbete, solidaritet och personliga band i längden gjorts olönsamma och omöjliga. Lika gärna kunde man dra slutsatser om villkoren för social samexistens utifrån händelserna i en boxningsmatch. I detta avseende utgör Robinsondeltagaren en utmärkt prototyp för individen i det perfekt atomiserade marknadssamhälle som det styrande krämarkastet energiskt arbetar på att förverkliga. 

Det är med Robinson som med livet – en utifrån sett ganska meningslös och därtill ganska trist företeelse som vi, som befinner oss i den, vänjer oss vid efter hand och till slut blir riktigt fästa vid, om inte för annat för att vi skall få se hur det går. Många deltagare må te sig hjärndöda efter en tid i värmen – den som kläckte idén var det inte.

Tillbaka