Tillbaka

 

En blodig medelklasskamp

 

Varför skola mänskor strida,

varför skall det flyta blod...

       (Emil Norlander)

Vad har du för människosyn? Det mest politiskt korrekta och bekväma är säkert att anse att vi i stort sett är lika goda kålsupare (som änglar eller skitstövlar, spelar ingen roll), och därmed undvika att hamna i den tyvärr icke helt försumbara kategori av tänkare som delar in mänskligheten i ett gott A, respektive ett ont B-lag?

Det misantropiska alternativet kan dock vara praktiskt ibland. Om man av någon anledning får lust att bete sig riktigt taskigt mot en eller flera medmänniskor, eller rent av exploatera dem, skulle det säkert vara behändigt om man redan på förhand utgår ifrån att ens beteende hur som bara drabbar skitstövlar. Om man omvänt själv anser sig vara taskigt behandlad behöver man inte analysera orsaken - man kan då lugnt förklara den med medmänsklighetens notoriska ondska och dumhet, som för ändamålet tänkes inkarnerade i de skitstövlar som täckts lyfta handen mot en.

Extremt positiv människosyn är däremot en bristvara inom seriös roman- och dramalitteratur, om man undantar rena utopier, och blev tidigt utsatt för drift och parodier från vänster och höger tex genom Cervantes, Voltaire, Swift och Dostojevskij. Inom den mera folkliga filmen finns det dock nästan en hel hop av "må-bra" filmer, där Frank Capras 40-talsfilmer (En underbar Värld, Mr Smith goes to Hollywood) är tidiga klassiker, medan filmer som Äppelkriget, Änglagård och Amelie från Montmartre är mera nutida representanter. Bland progressiva skapare av "må bra"-film utmärker sig faktiskt Aki Kaurismäki, som av princip låter sina underklasshjältar, uppburna av klassolidariteten, framstå som vinnare i slutscenen, senast i Mannen från Le Havre.

Att alla människor i grund och botten är agressiva, hårlösa apor, liksom sådana oförmögna att lära av erfarenheten (eller av allvetande författares visdom) är däremot närmast en praktisk dogm inom borgerlig litteratur efter Freud. Vi tvingas leva i grupp, men är till skillnad från aporna extremt egoistiska och konstant brunstiga - aktuella studier från USA tyder på att de smarta mobilerna tycks förstärka själviskheten (vad de gör med brunsten är ännu okänt). Freud är inom vetenskapen en relativt död hund, men lever ännu inom kulturen, eftersom hans människosyn ofta gör sig bra inom borgerlig skönlitteratur och dramatik, som ofta (likt fordom ett Thatchertal) koncentreras kring individ och kärnfamilj. Inom dramat har vi engelska moderna förlagor i form av Edward Albee (Vem är rädd för Virgina Wolf?), Sir Alan Ayckbourn och på svensk botten förstås Ingmar Bergmans och Lars Noréns interiörer från borgerliga familjer. Yasmina Reza tillhör samma sällskap.

Den franska skådespelerskan Yasmina Reza av judiskt -rysk-iransk-ungerskt ursprung har också skrivit flera dramer och romaner. Inte minst har hennes pjäs The God of Carnage (Le Dieu du carnage), alltsedan premiären 2008 rönt stor uppskattning. "Carnage" bör tolkas som "slakt", "massaker" eller "blodbad" - uppenbarligen en metafor för normalt mänskligt umgänge, i synnerhet inom den medelklass som de flesta författare tillhör, alltid beskriver och ofta föraktar. Nyligen visades Carnage på bio i Sverige. Det är egentligen alltjämt en ren teaterpjäs, med små justeringar överförd till film av Yasmina Reza och Roman Polanski, filmad i Paris i regi av en (återigen) landsflyktig Polanski och med toppskådespelare i de fyra huvudrollerna:

Penelope och Michael Longstreet är ett medel-medelklasspar där hon har intellektuella och politiskt korrekta ambitioner/pretentioner och till och med har skrivit en arkeologisk fackbok, medan maken har ett företag som föga heroiskt marknadsför dörrknoppar och beslag av mässing samt tre sorters spolningsmekanismer till WC.

Nancy och Alan Cowan är ett uppenbarligen välbeställt övre-medelklasspar. Nancy är investeringsmäklare och Alan advokat, en "spin-doctor", som försörjer sig på att per ständiga mobilsamtal ge råd till ett läkemedelsföretag som vill undvika skadestånd till följd av farliga biverkningar som produkterna har vållat.

Handlingen utspelas under ett par timmar i paret Longstreets lägenhet i New York, dit paret Cowan på den beskäftiga Fru Longstreet initiativ kallats, sedan deras båda drygt tioåriga söner råkat i gräl, varvid Cowansonen med en käpp slagit av två framtänder på Longstreetsonen.

Gowans har dyra märkeskläder (slips, armanikostym och knytblus) medan värdfolket har jeans, kofta/T-shirt, men har köpt gula tulpaner. Värdinnans exklusiva konstböcker ligger av en händelse väl synliga framme.

Kostnaderna för tandvård är ingen stridsfråga, eftersom Gowans står för dem.

Värdfolket bjuder på vad Gowans kallar "smulpaj", men rättas av värdinnan, som hävdar att en dessert utan bottendeg av alla med sakkunskap i ämnet inte bör kallas paj, utan kaka.

Men nu skulle det talas ut om övergreppet, tyckte den grundliga Fru Longstreet. Herrarna deltar till synes motvilligt i sammankomsten och tycker den var rätt onödig. "Sånt händer", tyckte de, men Fru Longstreet ansåg att Gowansonen borde komma och be hennes son om ursäkt. Herr Gowan tyckte det var en skitsak, och att hans son antagligen är en psykopat ("takes one to know one"), men gärna för honom, bara han slapp mera ältande, ty han är fullt upptagen i mobilen med att hjälpa den allt mera stressade pillerfabrikören Walther att lägga ut rökridåer krig de senaste biverkningslarmen.

Den rättrådiga Fru Gowan, som snabbt vill ha allt överstökat, åtar sig uppdraget att försöka övertyga sonen, men tillåter sig att i stället bli upprörd över att Herr Longstreet har gjort sig av med familjens stökiga hamster genom att kasta ut den i en park.

En kort pittmätning mellan hannarna vidtar, sedan Herr Longstreet haft synpunkter på moralen i Herr Gowans sätt att försörja sig, medan den senare kontrar genom att exponera ett lätt överdrivet intresse för inredningsdetaljer av mässing och olika mekanismer hos WC-spolningsmekanismer utan att uppfatta att den - än så länge jovialiske - Herr Longstreet genast hade genomskådat hans försök till drift.

Det bjuds på whisky med påtår. Fru Gowan spyr upp smulpajen över Penelopes fina konstböcker och över makens armanibyxor. Familjerna har olika åsikter om uppkastningens orsak - var det nervös spänning utlöst av alla dåliga vibrationer, eller var det, som Herr Gowan, bakom värdinnans rygg antyder, smulpajen, som stått i värmen för länge? Fru Longstreet stipulerar därefter att Fru Gowan i fortsättningen inte får röra sig i rummet utan att medföra en blå plasthink att vomera i.

Efter ytterligare whisky går Fru Longstreet handgripligt till väga mot maken som hon anser nu ("som vanligt") lämna bristfälligt eldunderstöd och uppvisa bristande engagemang i familj och barn (och i intellektuella frågor, som Darfur). Fru Gowan dränker efter det elfte mobilsamtalet Herr Gowans Iphone i tulpanvasen, föregivande av liknande skäl, varpå den eljest ovanpåflytande och vitriolfyllde Herr Gowan bryter samman av förlusten. Fru Gowan blir alltmer oregerlig, spyr nu mest galla i sin hink och massakrerar i vredesmod Fru Longstreets gula tulpaner, men nyktrar till av chocken av att någon vält ut hennes vuittonväska med alla parafernalia över golvet.

Carnage är på sätt och vis en (ännu) roligare variant av Ruben Östlunds "De Ofrivilliga" eller en Woody Allenfilm, kryddad med fransk cynism - och alla drar här sitt strå till stacken. Även här släpps Blodbadets Ande lös - förkroppsligad i Herr Gowan - sedan någon, i detta fall Fru Longsgtreet, inför en ofrivillig men alltmera medskyldig publik, gnidit (och sedan hjälpt till att tömma) den flaska han förvarats i .

Alltför snart måste vi lämna de fyra. Om de inte löst sin klassmotsättning så bråkar de kanske än. Att sönerna redan har försonats framgår av epilogen, men detta förefaller paren vara ovetande om - och frågan är i efterhand vad som egentligen utlöste "blodbadet".

Det framgår också att Longstreets f d hamster snarast verkar ha det bättre nu, ute i det fria, än instängd i sällskap med medelklassnewyorkare. Det skulle även jag själv ha gjort!