Realism och film

Att under kapitalismen konst och kultur har blivit en vara är bekant, åtminstone sedan 1848, men ofta bortglömt. Beträffande merparten av den film vi ser, dvs merparten av den vi numera ser genom TV:s reklamkanaler förtjänar den dock  inte ens att kallas en vara - likt förr gamla flottiga tidningar används den främst som säljande omslag åt varor.

Filmkritiker är vi visserligen  alla. Eller borde vara, trots att jag själv sedan länge är skeptisk mot verksamheten, och  sedan  länge funderat på att  sluta att halshugga skuggan av kapitalets skuggspel. En  tablå över SF:s normala monopolutbud  i närmare universitetsstad manar därtill.  Det är framför dock allt  mindre kvalitén hos filmen än dess budskap, d v s  vad den faktiskt säger och rekommenderar oss att göra beträffande världen och samhället – dvs. dess innehåll, ideologi och dess politiska hållning som för mig är intressant. Så fungerar de flesta vuxna människor, medvetet eller omedvetet, då de värderar film eller annan litteratur eftersom  varken de själva, filmskaparen eller skådisarna  är politiskt nollställda.

Berättas och gestaltas någon verklighet i dessa filmer? Inte mycket. I varje fall inte med flit. Har filmerna fel i det de säger? Nej, de har oftast inte ens fel.

De flesta av oss vill att filmer (liksom böcker) skall vara realistiska.  Men vad menas med realism? I Fyra nyanser av brunt, Killinggängets film, påstår sig en av deltagarna stolt visa upp ett påstått realistiskt fotografi av sin fru, men bemöttes av en skeptiker: "Jaså, din fru är alltså 6 centimeter lång, svartvit och  alldeles platt"! Realism är inte en formsak och är ingen genre. En dokumentärfilm behöver inte vara sannare och mera realistisk än en spelfilm eller en tecknad film -eller en dikt.  En gestaltning är realistisk om det den säger är på pricken - här och nu. Jonathan Swifts roman om Gulliver har filmats och inspirerat massor av konst, inklusive filmer och syftar på reaktionära inslag 1700-talets samhälle, som realistiskt avbildas - även om den utspelas bland lilliputtar eller bland dumma, elaka och ibland statsbärande hästar (yahooer).    

Den tid vi lever i behöver ingen positiv hjälte. Huvudpersonen Kalle i Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" är en korkad och småfifflade fetknopp. En vänlig dam (som liknar Drottning Silvia eller Mona Sahlin?) övertygar i en av de anderssonska tablåerna  en liten flicka om att hon gör en insats genom kasta sig utför ett stup för att rädda kapitalismen liksom brittiska arbetare i Thatcherengland gjorde i  Lindsay Andersons Britannia Hospital. I Du levande mardrömmer en arbetare att han hamnar i elektriska stolen, eftersom han fördärvat en soppterrin "mer än 200 år gammal". Skruvat, absurt - men realistiskt.

Konsten manipulerar oss ofta genom abstraktion. Filmen/bilden skiljer sig från ordkonsten i hur abstraktionen åstadkommes. Roy Anderssons tablåfilmer människor i ett definierat rum - inspirerade av Brecht. I "Vår rädsla för allvar" diskuterar han det begränsade (abstrakta) perspektivet med utgångspunkt från en etsning från 1600-talet och Goyas bilder från inbördeskriget i Spanien vid slutet av  1700-talet. Jämför med Ingmar Bergmans talrika extrema närbilder av ansikten, upptagandes hela duken!

 

 

Vilken av dessa starka bilder säger oss mest om människan som samhällsvarelse och samhället? Vilken bild är mest realistisk?

 

Abstraktion (d v s att avgränsa det fysiska och mentala rum där det som händer, händer). är det mest civiliserade och vanligaste sättet att ljuga - på bio, i talarstolar eller i Aktuellt. Sanningen är däremot alltid konkret - eftersom den innehåller många detaljer (glöm inte sådana, då du ljuger!), som i Callots suveräna etsning eller i Roy Anderssons filmiska tablåer. Som åskådare måste man medvetet kartlägga det sociala rum där handlingens utspelas genom något slag av klass- och historisk analys.  Randall Wallaces "hyperrealistiska" We were soldiers medger 40 år efteråt att USA:s fiende i Vietnam var lika mänsklig som USA-soldaterna. Soldaterna på båda sidor påstås slåss för att de och deras närmaste kamrater skall överleva stridens helvete.  En generös inställning, om man är beredd att likställa kampen mot imperialism, nationellt förtryck och social orättvisa med den för tillfället synbarligen framgångsrika kampen för att vidmakthålla dessa ting.

Den neorealistiska Cykeltjuven (Vittorio da Sica 1947) är en film som tar verkliga, förfördelade proletärers sida i samhället - och det gör Ken Loachs Raining Stones (1993) också. I Cykeltjuven får vi reda på att småfolk är drabbade av ett orättvist samhälle och har ett hårt liv för att skaffa sig mat på bordet - i den andra får vi därtill klart för oss att mat på bordet är nödvändigt, men inte ens för småfolk tillräckligt. Personligen anser jag att den förstnämnda, uppburna filmen tyvärr är ett sömnpiller, medan den andra, mindre pretentiösa, är den jag minns bäst, trots att den är mindre PK.

Kan det vara så att frånvaron av humor  i även socialt och politiskt högkorrekta filmer (texter) har en tendens att skrämma bort både mig och resten av publiken. Att serveras dystra fakta som vi redan känner till minst lika bra som filmen är mycket avtändande.  En film/roman bör aldrig vara tråkig, i synnerhet inte om den verklighet den beskriver är det. Realistiskt sett innehåller verkligheten som regel alltid humor - eller kan tolkas humoristiskt. Humor låter oss att se tingen på nytt sätt.  El Salvador  och Dr Strangelove är båda realistiska filmer, kritiska mot USA-imperialismen. Men det är den andra, i sak skrämmande, men mycket komiska, är den som de flesta av oss kommer ihåg. Fast Dr Strangelove var rolig, trots att den slutade med världens undergång i ett atomkrig.

Klassiska filmer som Ärans Väg (Kubrik 1957), Slaget om Alger (1964), Queimada (1969), Matewan (1986) eller The Lion of the Desert (1981) är inte det minsta roliga, men segrar genom ämnets tyngd och sin starka gestaltning.

För filmskapare (eller författare) med socialistisk syn i Sverige finns till synes en motsättning mellan kraven på historisk sanning och behovet att uppmuntra till progressiv handling. En viss ökad realism har trots allt skett:

I Sverige: I  Gustav Edgrens Karl Fredrik Regerar 1934 - löstes problemet på reformistiskt vis - den vräkte socialdemokratiske torparen blir jordbruksminister och hjälpte den förre husbondens änka  undan konkurs och fick sin dotter bortgift med hans son.

I Ådalen 31   av Bo Widerberg (1969) slås de arbetandes demonstration blodigt ner av armén. Sonen till en av deltagarna drar slutsatsen att man behöver bättre kunskaper för att ta makten - och disponentdottern aborterar deras gemensamma foster. Ett steg framåt.

Bröderna Kaurismäki ( t ex Mannen utan minne, Ariel, Moln på drift e t c) är enligt egen utsago noga med att slutet blir hyfsat lyckligt för inblandade proletära hjältar - eller att huvudpersonen finner sin rätta grupp att höra  samman med - j f r  Pichlers Äta, Sova, dö.

En film (eller text) som 2014  vill skildra en revolution eller progressiv rörelse under 1900-talets Sverige måste bli en tragedi - dvs med olyckligt slut, nota bene om man nöjer sig med att "objektivt" beskriva en historia. Men varför då göra sådana historier, om inte för att visa upprorets omöjlighet? Om man inte ordnar så att filmen skall ta slut exakt när den sak vi slåss för har segrat - som i Mandela i fjol.

Peter Birros sextimmars långa och mycket ambitiösa filmserie ”Upp till kamp!” i regi av Mikael Marcimain gick härom året i SVT.  Den framgångshistoria som Vietnamrörelsen i Sverige var, gestaltas i Birros film 30 år efteråt närmast som en tragedi. De nederlag som arbetarklassen och arbetarrörelsen, här och internationellt, upplevt under de senaste 30 åren men som filmens hjältar aldrig kunnat ana, färgar hela serien. Men förhållandet att livet slutar med döden behöver väl inte förvandla alla biografier till elegier? Och arbetarrörelsens och revolutionens  historia är för övrigt inte slut än!