Tillbaka

 

Om det förnuftiga i blindtarmar och kungahus

 

Förnuftet är verkligt, och blott det är ’egentligen’ verkligt, som är förnuftigt.

GF Hegel, företal till Rättsfilosofin

 

Det är inget tal om annat än att människans förnuft på det hela taget har gjort vissa framsteg. Det är vad jag ständigt försöker intala mig.

Men - det behövs bara att kungaparet visar sig bland en massa flaggviftande medborgare för att man skall börja tvivla på förnuftets framsteg i flera dagar.

 

Sak samma med ”The Queen”, den ofta förträfflige Stephen Frears’ senaste film. Vad som händer i kungahus och övrig kändisvärld må av en upplyst allmänhet betraktas som skummet på tidens ström. Men, som Hegel skulle ha sagt, även skenet tillhör tingets väsen, och även skummet är en del av strömmen. Filmen gör en djupdykning i detta skum.

 

Den handlar om vad som hände sedan den 35-åriga Lady Diana Spencer, fortfarande hertiginna av Wales, och hennes aktuelle älskare kört ihjäl sig 1997, på väg mellan två vattenhål i Paris.  Detta var urtypen för en pseudohändelse, annat än möjligen för några få närmast sörjande. Ingen av olycksoffren saknades på något sätt i kulturen, vetenskapen eller ens vid rävjakterna. Eller i produktionen, annat än möjligen av ett hundratal personer som dag och natt hade levt på att passa upp exprinsessan. Och på att tjäna sig en hacka på att anonymt berätta för media om hennes galenskaper, slöseri och hennes och exmakens skörlevnad, om de 150 miljoner och 4,5 miljoner årligen skulle tryta, som det kostat Charles (läs: skattebetalarna) att bli av med henne. Och framför allt av dem, som hade levt på att trycka eller att televisera skiten.

Lady Diana var inte längre vid sin död någon medlem av kungahuset och ingen blivande drottning. Det brittiska kungahuset försökte också behandla hennes bortgång som den familjeangelägenhet den på sin höjd faktiskt var. Man hade oantastliga formella skäl för detta. Man betraktade vid det här laget exsvärdottern som något som katten dragit in i huset, men som man lyckats städa ut.  Men det höll att gå över styr, ty folk tog illa vid sig.

Allt hade nog ändå gått bra, om prinsessan hade varit liten och fet och inte sett ut (och tyvärr också ätit och spytt) som en mannekäng. Hade hon därtill varit hämtad från kontinenten, i likhet med alla andra ingifta drottningar sedan 1600-talet, och faktiskt själva huset Windsor ( f.d.Wettin och Sachsen Coburg und Gotha), hade kanske rabaldret blivit mindre.

Men nu var det 1997, och vi levde i moderna, för att inte säga, postmoderna pop-tider. Toryetablissemanget, till vilket kungahuset hörde av gammal vana, tycktes vara kört i botten i opinionen efter Thatchers 18-åriga regim.

Den omkomna hade nog inte begripit så mycket av världen och inte valts ut som avelsdjur på grund av någon blixtrande begåvning. Hon hade inte ens lärt sig den brittiska överklassens traditionella huvudsysslor, att jaga och att föra krig. Men en sak hade hon haft klart för sig – vikten av att hålla sig väl med massmedia. Där ville hon förekomma så mycket som möjligt, i stället för att som resten av kungafamiljen hålla sig undan uppe på sina 80 000 tunnland kring Balmoral och jaga hjort.

 En annan figur, som i det längsta tycktes ha samma förmåga att domptera media, inte minst popvärlden, var Tony Blair och hans informationsansvarige, Alistair Campbell. Labour och Blair hade just vunnit sin jordskredsseger i maj, när prinsessan körde ihjäl sig.

Blair, som var duktig Oxfordstudent och son till en mycket välbeställd konservativ Edinburghpolitiker, hade inte precis insupit socialismen med modersmjölken. Lika litet som Prinsessan Diana hade några som helst ambitioner att upphäva den brittiska monarkin, snarare att fullborda den genom att ”modernisera” den, hade Blair några planer på att upphäva det brittiska klassamhället. Bara att göra det mera tidsenligt. Han började med Labour. Mrs Thatcher hade gjort förarbetet genom att kämpa ned fackföreningsrörelsen.

I sin avsky för allt vad socialism heter kunde Blairs Nya Labour faktiskt, i all sin modernitet, gripa tillbaka på den brittiska kristna arbetarrörelsens 1800-talsarv. Vördnaden för fosterlandet, kungahuset, i någon mån Gud, men framför allt för privategendomen, var den fasta grund på vilken han intill oigenkännlighet skulle modernisera Labour. Det enda dråpslag Blair någonsin riktat mot överklassen var förbudet mot rävjakten – och det var nog fruns påhitt.

Det dilemma, som således Dianas död, eller rättare, den våg av massmedialt inducerad hysteri som blev dess oförutsedda effekt, ställde den nya regeringen inför ett val, som är temat för Frears film: Skulle Blair surfa på Dianavågen och låta kungahuset hänga sig i det rep det själv hade tvinnat? Eller skulle Hennes Majestäts Regering ställa sig lojal med sin huvudman och, likt hovet, så gott det gick ignorera opinionen? Opinionen stödde nu t o m till 22% republik. Svaret var för Blair givet – att äta kakan och ha den kvar.

En rad symboliska eftergifter avkrävdes Drottningen för att blidka opinionen. Nämligen: Att offentligt kommentera Lady Dianas död - vad man helt rimligt hävdat vara en privatsak. Att bevilja liket en statsbegravning, trots att det varken tillhörde kungahuset eller gjort riket några stora tjänster. Att för första gången i historien hissa Union Jack över Buckingham Palace på halv stång, en ynnest som varken Drottning Victoria eller Winston Churchill beviljats när de dött.

Blair myntade, med hjälp av sin minst lika cyniske talskrivare, den i grunden självmotsägande, förljugna, men förlösande formeln för mediefenomenet Diana: ”Folkets prinsessa.” Samtidigt använde han all sin charm och sina personliga rojalistiska sympatier för att övertala den sturiga Drottningen att göra ovanstående eftergifter.

Eftersom det här handlade om skådespel, inte bröd, blev det möjligt för drottningen att göra dessa koncessioner– även om de innebar att hon måste överge sitt privilegium, att till sin egen fördel bestämma vem som bäst förkroppsligar nationen: hon själv eller ”folket” – eller i detta fall snarare massmedia.

Vem vann/förlorade således denna pseudostrid i en kolossalt uppblåst skitsak?

Förlorare var de som tände ljus, som de hellre bort spara till sina mörka och kalla våningar på vintern.

Förlorare var de som skänkte blommor, som de hellre bort ge till folk som kände dem, i stället för att vräka tonvis av dem framför Buckingham Palace.

Förlorare var vidare alla de som på plats eller framför TV:n hade engagerat sig i en för dem personligen okänd och för samhället ganska onödig person – under förutsättning av att de verkligen inte ansåg att de inte  hade några egna liv, utan måste leva någon annans.

Vinnare var den förolyckade exprinsessan, även om hon ju hade förhinder vid prisutdelningen.

Kungahuset överlevde med smärre blessyrer, vilket var en framgång för en institution, som i en förnuftig värld borde ha begravts långt före prinsessan.

Tony Blair vann också. Han framstod som vikarierande landfader. Han sprack först under Irakkriget, likt en kameleont på rutigt papper.

Vi har nu i Sverige också haft ett arvkungadöme i snart 500 år.  Dessförinnan hade vi visserligen också en massa kungar. Dem brukade man dock slå ihjäl med jämna mellanrum. Detta tolkar optimisterna som att kungarna nuförtiden är mindre värda att slå ihjäl. Vi kanske har dem kvar, ungefär som vi föds med blindtarm, inte för att vi har någon nytta av den, utan emedan den endast undantagsvis ställer till besvär?  

Skall man tro Hegel (ovan!) bör monarkier (eller blindtarmar) egentligen bara vara verkliga, i den mån de är förnuftiga. Två möjligheter finns om han hade rätt: A) Antingen existerar monarkier (liksom blindtarmar) bara i vår inbillning eller i media. Alternativt B) är monarkier verkliga, eftersom de åtminstone för några människor och klasser är förnuftiga. T ex för alla dem som anser sig ha något att vinna på folk behandlas, och betraktar sig som, en fårskock, beroende av en herde.

Somliga hävdar att denna film  huvudsakligen bör betraktas som ungefär lika tungt vägande som, och jämställas med ett nummer av Hänt i Veckan. Mycket ligger däri. Det är lätt till att man slutar som B) d v s Blair, om man låter sig imponeras av The Queen, även i Helen Mirrens Oscarsbelönade gestaltning. Var detta verkligen meningen?