Tillbaka

Puh enligt Tao eller  Disney?

-När du vaknar på morgonen, Puh , sa Nasse slutligen, vad är det första du säger till dig själv? 

-Vad blir det till frukost?  sa Puh. Vad säger du, Nasse?

-Jag undrar vad som kommer att hända för spännande sak idag?  sa Nasse.

 Puh nickade eftertänksamt.

-Det är samma sak, sa han.

Äldre människor brukar påstå att "livet är kort" - utan att för den skull ha något att jämföra med. Unga personer säger sällan något så meningslöst, men brukar t ex å sin sida, på lika mager erfarenhetsgrund, varva påståenden om att livet är hopplöst med att det är förskräckligt, okej, eller till och med härligt. Efter femtio års liv har vi i regel knappast kommit på någon djupare beskrivning än så, försåvitt vi inte hamnat i den samhällskast som av böjelse, eller för att betala amorteringar, måste formulera sig litterärt. Fast, även om på ytan våra synpunkter på livet ordagrant må låta likadant, oavsett de uttalas av en 14-åring eller av en 80-åring, skiljer sig deras innebörd.

En välbeprövad attityd bland någorlunda helskinnade personer över 40 är att livet inte så mycket handlar om hur man har det, utan om hur man tar det. Fast en aldrig så fyndig fras kan inte lösa alla problem - då skulle alla problem sedan länge vara ur världen. Ty sedan tusentals år träter filosoferna i stället bland annat om detta - hur man bör ta det.  Lao-Tse var en av dem som startade den kvalificerade debatten i denna fråga på 600-talet f. Kr - genom att försöka döda den. 

"Att handla genom att inte handla" var Lao-Tses maxim. Enligt taoismen är man lyckligast då man lever och verkar med naturen och dess lagar, inte mot dem. Det handlar inte om att grubbla så mycket, utan om att följa "minsta motståndets väg." Och om du behöver en moral, som måste tala om för dig hur du skall leva i samhället är du nog i grunden omoralisk. Frågor, som handlar om hur man skall överleva, och varför man skall leva överhuvudtaget, har ingen plats hos Lao-Tse. Beträffande icke-handlande och brist på moral verkar det i förstone som om flertalet av våra politiker i den osynliga handens samhälle vore övertygade taoister - dock antagligen utan att riktigt uppfatta djupet av Lao-Tses lära.

Nalle Puh är däremot ett utmärkt exempel på någon, som i Sjumilaskogen lever i sann taoistisk anda, vilket uppdagades redan 1982 av Benjamin Hoff i hans bok Tao enligt Puh. Puh är en uppstoppad björn, men ingen Teddybjörn. Författaren menade att tillnamnet Puh kommer av det läte en uppstoppad björn släpper ifrån sig för att jaga bort flugor och mygg från ansiktet, om han är alltför stel i axlarna för att använda tassarna. Puh är således inte inspirerad av Theodore Roosevelt, USA:s förste president (1901-09). Denne hann, liksom en del av sina efterträdare, föra flera rövarkrig innan han mottog Nobels fredspris. Ty AA Milne (1882-1956), fadern till Christopher Robin, Nalle Puhs stolte ägare, var principiell pacifist - i varje fall tills Hitler började bomba England.

För att prestera eller förstå äkta puhtankar krävs antingen en gammal filosof eller en modern fysiker. Enligt Hoff representerar Nalle Puh taobegreppen "wei wu wei" (att verka utan att verka) och "pu" (bl a öppenhet för nya tankar).

Nalle Puh brukar presentera sig som innehavare av en "mycket liten hjärna", vilket kan låta ödmjukt, om man inte beaktar att hans huvudskål mest är fylld av krollsplint. Visst händer det att Puh önskar sig en större hjärna:

Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om saker och ting för en.

Men han har i alla fall, likt de flesta, utvecklat sin rönnbärsfilosofi:

Kanin är begåvad. Och han har Hjärna. Jag antar att det är därför han aldrig begriper någonting.

Man bör m a o enligt Puh inte överskatta intellektets betydelse för individens framgång. När det verkligen gäller ett vitalt ämne, t ex honung, kan Puh dock vara kapabel till en imponerande tankeverksamhet:

Om det är ett surr så måste det vara någon som surrar, och den enda meningen med att surra, som jag kan tänka mig är för att man är ett bi, och den enda meningen med att vara ett bi, som jag vet, är att göra honung, och den enda meningen med att göra honung är att jag ska äta den.

Puhs goda uppstoppade vänner i skogen är mindre avancerade taoister: Ugglan är en kvasilärd posör, Kaninen tänker och kalkylerar för mycket och Nasse är stundtals förlamad av mindervärdeskomplex och ängslan. Och åsnan Ior grämer sig över det mesta. Det ständigt skuttande Tiger är hans sangviniske motsats. Han känner, i motsats till Nasse, inte sina gränser - vilket gör att han trots goda avsikter ständigt klantar sig. Tiger har nämligen inte läst Lao-Tse, i motsats till Mao Zedong: "Lär känna dig själv och lär känna din fiende " (fast i Sjumilaskogen finns inga fiender)" och du kan utkämpa tusen slag utan förlust."

Man kan anta att de flesta kan identifiera sig med Puh och de flesta av hans ofullkomliga, men välmenande vänner och överse med deras brister, som vore de våra egna, vilket förklarar berättelsernas varaktiga succé.

AA Milne har från början förklarat att hans Puhböcker inte i egentlig mening är skrivna för barn. Sonen, Christopher Robin (1920-1996) förstod så småningom detta, och var livet ut sur över att han som barn utan förskyllan blev förevigad i puhberättelserna tillsammans med sina uppstoppade gosedjur. Han donerade surt de senare i original till USA. AA Milnes änka sålde genast rättigheterna för Puh till Disney Company, vilket sedan dess tjänat miljarder på att leasa ut puhbjörnens idé och/eller göra en lång rad av mer eller mindre infantila animerade filmer av den.

Nalle Puhs film - Nya äventyr i Sjumilaskogen i regi av Stephen J Anderson och Don Hall är den senaste. För att få avnjuta den måste man för 63 minuter betala 95 kronor (normalt brukar man för att få kalla en film för långfilm och ta fullt betalt för den, kräva 75 minuter, men man har väl fått dispens av Kulturministern?) Inte sedan jag upptäckte att en dosa snus från Swedish Match, till högre pris numera innehåller 45 gram i samma förpackning som förr rymde 50 gram, har jag känt mig så grundlurad. Fast lite lättad ändå, när den slutade.

Orsaken till jag valde att se och skriva om denna film var 1. Jag hade hört att Puh skulle var njutbar även för vuxna och 2. SF-monopolet i flertalet svenska småstäder på repertoaren även denna vecka saknade mer intellektuellt ambitiösa vuxenfilmer än så. 3. Nalle Puh är ändå en intellektuell gigant jämfört med flertalet av de flesta aktuella filmiska hjältegestalter.

Fast Nalle Puhs film - Nya äventyr i Sjumilaskogen visade sig definitivt enbart vara en barnfilm och en dagismusical. Den handlade huvudsakligen om att Ior hade förlorat sin svans i ett snår och om diverse taffliga försök att ersätta eller helst återfinna den.  Det är en rätt mager intrig, i synnerhet för personer över tre och även för luttrade åskådare. Slutet var i alla fall lyckligt. Ior fick igen sin svans.

Det kan väl hända att man någon gång, när krämporna sätter i, likt en Ior grämer sig över att ha blivit gammal. Om man skall säga något positivt om Disneys senaste puhfilm är det att man, när man sett den, ändå måste gilla läget. Ty vem vill drömma sig tillbaka ända till en tid, då man ännu hade uppskattat en dylik infantil, animerad smörja? Om den litteräre Puh är en björn som inte innehåller annat än krollsplint så är detta en film som i sin tur är fylld med krollsplint eller annan skit som ersätter det tankeinnehåll som A A Milne eventuellt ursprungligen stod för med en massa hoppande och skuttande och med fyndiga effekter.

I Matteusevangeliet, 7:9-11 frågar Mästaren retoriskt: "Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd ..?".

Detta yttrades långt före Disneys tid , d v s före den tid där ungar tycker att pepparmynta luktade tandkräm och sedan länge hade slutat att efterfråga bröd.

Visst är de synd om de gamla – men fastmer om de unga, som måste fortsätta leva vidare med Disney som andlig basföda.