Tillbaka

Precious

 

 

 

 

 

Jag har lärt mig att tycka om mig, eftersom jag går till sängs med mig varje morgon och vaknar med mig varje morgon. Om jag inte inte hade tyckt om mig skulle det inte varit någon idé att leva vidare. Jag gillar mitt utseende. Jag trivs med det. Och om min kropp förändras så kommer jag att trivas med det också.

(Gabourey Sidibe, genial titelrollspelare i ‘Precious’),

 

Sapphire (Ramona Lofton) är en poet med ursprung i en splittrad svart, amerikansk medelklassfamilj. Enbart hennes egen c.v. skulle ha räckt till en långfilm med självupplevda interiörer från 70-talets hippie- och gaykretsar i San Fransisco till verksamheten som socialarbetare och som lärare för unga anafabeter i Brooklyn.

När Sapphire 1995 kom till en förlagsauktion med utkastet till de första 100 sidorna av sin första – och enda – roman: Push  bjöd högstbjudande förlag henne en halv miljon dollar om hon levererade resten. Romanen utgavs året därpå och har sedan dess utkommit i åtskilliga hundratusen exemplar. Boken bygger på livshistorien hos en elev som författaren mött under sina år som lärare i New York.

2009 presenterades “Push” som långfilm i USA, nu under det avsiktligt otympliga namnet Precious: Based on the Novel 'Push' by Sapphire. Detta för att markera distans till det filmbolag som nyss lånat namnet ”Push” att sätta på en ovanligt usel actionfilm.

Att vara född kvinna är ännu så länge för de flesta medmänniskor i världen ingen vinstlott – även om många manliga gruvarbetare i Sibirien eller Afrika skulle acceptera att byta med Drottning Elizabeth. Att vara svart i skinnet är också ännu på många håll, som historien och maktförhållandena ser ut, något som man helst vill undvika om man vill komma sig upp här i livet. Folk som Barack Obama, Nelson Mandela eller Nyamko Sabuni måste ha haft osedvanlig tur eller skicklighet, helst båda, för att lyckas. Clareece ’Precious’ Jones, huvudpersonen och hjältinnan i filmen med det svenska kortnamnet Precious har ingetdera.

Precious är inte bara en 16 årig kvinna, mycket svart och mycket underklass. Därtill är hon påtagligt fet och ful, vilket numera i den rika och puritanska delen av världen är en klar markör för underklass. Ty fetma anses tyda på bristande självkontroll, och självkontroll är liksom skönhet en dygd som överklassen brukar berömma sig av, eller tillskrivas. Omgivningen har, som så ofta sker, lyckats övertyga henne om att hon är hopplöst dum. Det är ingen olyckshändelse att så har skett. Själva definitionen av intelligens har alltid varit socialt och politiskt kontaminerad och etiketten ”korkad” är ofta självuppfyllande.

De härskande har alltid arbetat på att övertyga slavar och underklass att de förtjänar att vara just detta - här och nu förvaltar populärkulturen troget detta arv. I fallet med USA:s slavättlingar är detta mycket uttalat – det tog 100 år efter slaveriets upphävande innan den första intelligente afroamerikanen (Sidney Poitier) fick framträda på film utan att dansa, utföra hushållsnära tjänster eller plocka bomull – och då som lysande och överanpassat föredöme för revolterande svarta i städernas ghetton.

Storbönderna i Sverige, motsatte sig, liksom Biskop Tegnér, utbildning för underklassen, eftersom den inte ansågs behöva veta något om alfabetet eller om aritmetik i den framtida gärning som planerades för den. Att en svensk arbetare, enligt den nu rådande svenska högerregimen, till skillnad från forna tiders bonddräng, skall kunna läsa (bl a de läroböcker som Svenskt Näringsliv sponsrar) och knäppa på miniräknare anses visserligen nödvändigt, men av allt att döma också tillräckligt.

Det är pinsamt när underklassen försöker leva upp till överklassernas förväntningar och börja vurma för dess värden. Professor Higgins i Pygmalion missar poängen med kulturella klasskillnader, ty den dag underklassen i England börjar tala Oxfordengelska kommer överklassen snart att börja tala cockney. Börjar förresten inte t ex vinprovning och pilgrimsmusslor verka lite vulgärt?

 

Å andra sidan är det minst lika förödande när underklassen arbetar på att ”leva ner” till den nidbild som överklassen alltid har tecknat av den, och instämma med åsikten att studier, historia och modern fysik bara är skit – för den. Jantelagen är en rationell, men defensiv, rönnbärsfilosofi, som småfolk stundom använder för att försöka hålla ihop sin subkultur (by), sin klass och sina familjer. Den torparson som ville studera till lärare eller präst, eller den arbetarson som vill bli akademiker riskerar att bli förlorad för alla tre.

I Precious’ fall har hennes gräsliga underklassmor minst tre skäl att motsätta sig dotterns försök att i varje fall lära sig läsa och skriva och därmed kvalificera sig för ett jobb. Dels skulle hon gå miste om den försörjningsskälla socialbidragen till Precious och hennes snart två barn utgjorde. Dels skulle hon riskera att förlora sitt, i varje fall inbillade, intellektuella övertag. Och inte minst har hennes karl, alltsedan dotterns treårsdag, sexuellt föredragit Precious’ framför modern. Faderns upprepade våldtäkter hade gett dottern två barn (varav ett med Down´s syndrom) och på köpet en HIV-smitta, som man, när detta utspelades, inte kunde göra mycket åt.  Modern riskerade att förlora möjligheten att få fortsätta att vara sadistisk mot dottern, för att mot henne göra det hon aldrig vågat göra mot maken.

Här läggs med andra ord inga fingrar emellan. Hälften skulle ha varit nog för att man skulle förstå budskapet. Med de flesta mått är filmen om Precious alltså en melodram. Enligt ordböcker kännetecknas sådana av emotionellt starka effekter och lyckligt slut.

Filmen är medproducerad av Tyler Perry, en av Hollywoods rikaste svarta skräpproducenter och av Oprah Winfrey, klassresenären par excellence, som faktiskt personligen genomgått det mesta av det Precious upplevt –utom AIDS. Men som nu är en av USA:s ekonomiskt och opinionsmässigt mäktigaste kvinnor och utan vars tidiga stöd Barack Obama knappast skulle ha vunnit presidentskapet. Oprah Winfreys TV-show går nu in på sitt 25:e år och har initierat den bekännelse- och gråtgenre i TV, som även vi i Sverige dagligen drabbas av.

Att vara underklass i ett klassamhälle (dvs i alla, än så länge, existerande) ger en redan i moderlivet en rejäl uppförbacke, som förstärker alla andra handikapp. Lyckade exempel på klassresor, som man så ofta sett i bildnings- eller arbetarlitteratur, för att inte tala om Hollywoodfilmer, berättas i regel av resenärer som, likt upphovsmännen till Precious, redan har lyckats med sin klassresa. Därmed ger man sina forna klasskamrater illusionen, att de också kan lyckas, om de arbetar flitigt, håller kragen och naglarna rena, använder produkter från l´Oreal och läser (rätt) litteratur. Och att tycka bättre om ostron och champagne än om fläsklägg och bönor. Att så småningom lära sig att helt tro på halvsanningen, saxad från högertidskriften Axcess och från en som själv nått resmålet, dvs att:

”Klass sitter i själen, i psyket. Den utgör en mental horisont. … Att äga en inre rikedom, en bildning, en förmåga att förstå världen och sig själv är djupt berikande, oavsett vad man har för arbete.”

D v s att, likt Professor Higgins, tro att (minst medelklassens) bildning, kultur, smak och accessoarer betyder det mesta – politisk medvetenhet inget.

Precious är en ytterst vällovlig USA-liberal film. En svart, svart, ful och fet flicka, som för att kunna uthärda sitt usla liv drömt om att bli vit, blond, slank, TV-stjärna och älskarinna till Tom Cruise, bryter med sin destruktiva familj, ses och finner lite uppskattning. Förstående lärare och socialarbetare ur medelklassen förlöser henne.

Det är skönt att se en människa, som står på knä, mot alla odds resa sig.

Till slut vågar Precious se sig själv i spegeln och nästan gilla det hon ser. Det unnar man henne sannerligen. Men - för att parafrasera Bibeln – vad hjälper det världen om det enda hon vinner är just sig själv? Det är förvisso inte tillräckligt – den öppna frågan är om det ens är nödvändigt?