Tillbaka

 

Från tjänstehjon till

 

hushållsnära

 

arbetare

 

 

Hösten 1918 höstplöjde min far som dräng hos en Grimslövbonde. Spanskan grasserade. Far hade hög feber, hostade och blev alltmer svag i knäna. Efter fyra dagars hällregn kom bonden ut och beordrade ”Anders lille, sluta för fan att plöja – seldonen kan fördärvas!”. Antagligen var det då, som socialismen kom in i släkten.

I TV1:s Uppdrag Granskning sändes i början av september ett ambitiöst reportage, som belyste tjänstehjonsfrågan från en annan vinkel – de hundratusentals barn i fr a de f d socialistländerna, här Lettland, vars föräldrar inte tidigare legalt kunnat (eller behövt!) utvandra, men som nu, under kapitalismen inte kan försörja sin familj, utan måste lämna den för att passa mera välbeställdas barn och åldringar i Västeuropa.

Denna tragedi inte är alldeles modern, utan har utspelats i årtusenden överallt, där det funnits klasser, exploatering av människor, familjer och barn. Frågan har på senare år uppmärksammats i radions P1, och i Walter Salles del av kollektivfilmen "Paris je t'aime" eller i Alejandro González Iñárritus Babel från 2006. Inte minst i Lukas Moodysons två filmer om övergivna barn – dels Lilja 4ever och mycket explicit i Mammut, där en ensamstående mor måste lämna sina båda pojkar i Manilas stadsdjungel för att i stället passa en rik unge i USA.

Så till den grad dominerar den borgerliga hegemonin i svensk debatt, att filmens skapare uttryckligen på förhand måste deklarera att de inte tar ställning till RUT-reformen eller pigtjänster överhuvud. Ändå dröjde det bara 12 timmar förrän Johan Cronemann i DN kopplade samman filmen med just dessa ting. Det dröjde bara ytterligare ett dygn, innan Maciej Zaremba bannade sin DN-kollega för kopplingen och ogillade att programmet genom sin vinkling på barnen riskerar att ge svenska medelklassare dåligt samvete, trots att de nu hjälper Lettland och fr a dess kvinnor på fötter genom att anställa städhjälp på bättre villkor. Zaremba hävdar att pigorna nu har fått ansikte och legalitet tack vare RUT. Reportaget visade visserligen att de alls inte tycks ha fått någotdera - många kunder vägrar bl a att betala de 50% av lönen som inte staten skjuter till och insisterar på falska fakturor.

Kunder och städföretag föredrar alltjämt ofta svart, rättslös arbetskraft – sådan är mycket billigare och enklare, som Richard Swartz på samma tidnings ledarsida modigt framhåller, utgående från talrika och mångåriga erfarenheter av svartstädande kvinnor hemma hos honom från Finland, Polen, Rumänien, Bosnien och Filippinerna. Sluta skämmas för era pigor, vita och svarta – det är Zarembas och Swartz´ gemensamma paroll till medelklassen!

Dessa tre skribenter deltar mer eller mindre medvetet på olika sidor i slaget om mittfältet i svensk politik, d v s i klasskampen. Swartz, som förvärvat sitt aningslösa och relativt ohämmade borgarfågelperspektiv genom att länge vistas i salongerna i Centraleuropa, menar att ifrågasättandet av pigtjänster bottnar i en speciell svensk efterblivenhet. D v s ett ”socialt komplex” hos den svenska nationen, som ”för några generationer sedan var pigor och drängar”.

Nåväl, så länge sedan var det inte för de flesta av oss. Ännu lever svenskar som verkat under Legostadgan från 1664, som för sista gången reviderades 1877, upphörde först 1926 och bl a stadgade:

52 § Afwiker tjenstehjon ut tjenst förr, än tjenstetid ute eller det redo för sig gjort, hafwe husbonde wåld att hemta det åter, och blifwe tjenstehjon i tjensten till flyttningsdag, samt miste halfwa lönen och gälde skadan.

Själv har överklassonen Swartz sluppit de sociala komplex som den kan ha medfört, eftersom det nog var länge sedan hans förfäder var pigor eller drängar. Som ung studerande har han t o m för att ”bättra på kassan” städat svart hos fina damer på Djurgården, utan att på minsta sätt uppfatta detta som förnedrande. Det ”förakt för tjänande” som enligt RUT:s propagandister kännetecknar motståndarna, är en atavism som därför framför allt uppträder i underklassen och i vänstern.

Ibland bubblar Alliansens anhängare, likt Reinfeldts pressekreterare, nästan över i sin hyllning till dem som har skitjobb – ju skitigare desto bättre, i synnerhet om man samtidigt kan slå ett slag för sin s k arbetslinje - en sentida efterföljare till det tjänstetvång, varom också stadgades i legostadgan. Tjänstetvånget innebar att varje arbetsför person enligt lag var skyldig att arbeta för sin försörjning om han inte hade förmögenhet. Dess återinförande står nu på borgaralliansens integrationsprogram.

Att Richard Swartz inte städar själv beror, enligt honom, förstås inte på själva städarbetet (som alla debattörer alltid påstår sig ”högakta”, men som ingen vill ha eller betala rejält för), eller att han skulle vara oförmögen att städa; det beror på hans ”prioriteringar”. Det beror således fr a på skilda ”prioriteringar” om den ene väljer att lämna land, hem och barn för att städa och torka Unsgaards eller Swartz´ skit för tiotusen i månaden, medan den andra väljer att hålla moralen uppe hos medelklassen genom att för samma belopp per gång i sitt välstädade hem skriva kolumner i DN. Om du finner detta märkligt får man misstänka att du har något ”socialt komplex” eller möjligen någon misslyckad gen, som du ärvt från förfäder ur underklassen.

Man känner igen en modern borgare, inte på hans höga hatt eller guldkedja, utan på hans oförmåga att förstå varför någon kan invända mot hur folk på en öppen marknad måste sälja sin arbetskraft, sina tjänster. Å andra sidan tog det lång tid för de borgerliga ekonomerna, innan de lärde sig att inte längre förstå den arbetsvärdeslära de en gång själva uppfunnit. Vänsterkritiker påtalar med rätta att RUT-avdraget är ännu ett sätt att överföra kapital och ”livskvalitet” från arbetarklassen till borgarklassen.

SCB:s siffror lär visa att folk med miljoninkomster får 32 gånger mera i statliga RUT-subventioner än genomsnittet av befolkningen. Samtidigt har 30-40000 anställda inom vård, skola och omsorg av behövande bara under de senaste åren, främst till följd av skattesänkningar, avskedats på grund av uppkommen ”brist på offentliga medel”.

Men detta är bara en del av sanningen. På liknande sätt som den föreslagna sänkningen av restaurangmomsen skall hjälpa krogmaffian att hålla vinsterna uppe är det den största och mest expansiva förbundsgruppen inom Svenskt Näringsliv, Almega, arbetsgivar- och branschorganisationen för företag som bedriver uthyrning av tillfällig arbetskraft, som varit pådrivande och som inspirerat Alliansregeringen i frågan om RUT-avdraget. Vinsten för Almega är att subventionen ökar marknaden för hushållsnära tjänster. De många svarta pytsåkarna drivs i större utsträckning in i existerande företag, där städarna äntligen kan börja producera mervärde och byta sitt arbete mot kapital i stället för mot kundens reveny. En annan poäng med frysta eller minskade kommunalskatter är att avgifterna för t ex kommunal hemhjälp ökar så mycket att privata bolag med hjälp av RUT-avdraget finner en lönsam marknad i att bjuda under den kommunala taxan,.

Detta, mera än omtanken om de östeuropeiska eller filippinska städerskornas legala status, anseende eller inkomster – eller ens månandet om medelklassens s k livspussel – ligger bakom RUT-avdraget. Men denna sanning är mindre röstknipande.

Pigfrågan är mångbottnad - fast egentligen enkel. Den självklara analysen av företeelsen och det klaraste ställningstagandet kom juridikprofessorn Anna Christensen med för mer än tio år sedan : om inte människors inkomster och förmögenheter vore så ojämlika skulle inga tjänstehjon finnas till. Allt annat är svepskäl, som de rika har uppfunnit. Och man bör tillägga: om inte levnadsnivån mellan de arbetande klasserna skilde sig så orimligt mycket från land till land, skulle varken vita eller svarta pigor eller städare lämna sina hemländer och familjer för att bli svarta eller vita parior i Stockholm.

Men den som tycker att det är så värdefullt med en egen billig piga brukar i allmänhet fördra dessa ojämlikheter och till och med stå ut med ett visst mått av dåligt samvete.