Tillbaka

Pekoral, kitsch, kalkoner och pretentioner


Sluta att utrota skogarnas alla djur
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa
Låt sista älven som brusar i vår natur
Brusa alltjämt mellan fjäril och gran och fur

(Nationaltrubadur i Äppelkriget 1971)


Ett pekoral är en allvarligt menad text där pretentionerna vida överträffar prestationerna och/eller språket (även t ex filmspråket) inte förmår dölja det banala ämnet eller budskapet. Pekoralisten är en person som klätt sig i lånad frack men glömt stoppa ner skjortan och knäppa gylfen, men likafullt gör anspråk på att vara finklädd. Ordet pekoral är bildat på latinets pecus ’boskap, fä’. Den egenskap hos nötkreatur som termen anspelar på är inte deras nyttighet, utan deras förment bristande förståndsgåvor. De stackars engelsmän som saknar ordet, har i gengäld för filmens del uppfunnit det näraliggande, men vidare, begreppet kalkon – dvs ett magnifikt fjäderfä med alltför liten hjärna, som väsnas mycket, men har svårt att lyfta från marken.

Olof Strandberg skrev på fyrtiotalet Pegas på villovägar, och uppbygger oss där med en uppsjö av kvalificerade lyriska pekoral från två sekler. Men motsvarande grodor presteras fortlöpande i skrift, på scen och från talarstolar, inte minst politiska.

Vi talar inte om pekoralet som medvetet stilgrepp, tex i Birger Sjöbergs Fridas Visor, A:lfr-d V:stl-nd eller Povel Ramel. Ej heller om kitschen. Ordet ”kitsch” denoterade förr ungefär ”dåliga artefakter” dvs krims-krams. Främst genom punk- och hårdrocken, popmusiken och bögkulturen har kitschen och den programmatiskt ”dåliga smaken” i en postmodern värld upphöjts till egen konstriktning.

Konditor Erik Ofvandahl erkänns ofta som det äkta lyriska pekoralets mästare vid förra sekelskiftet:

Min Dolly har två ögon/ Och de, de äro blå....etc.

Litterära pekoral möter man lättast på insändarsidor eller utgivna på eget förlag. De produceras i massupplaga i schlagertexter, best-sellers, filmer och politiska framträdanden av folk som med-eller omedvetet vill ”sänka sig” för att nå, och ställa sig in hos, den publik som man egentligen föraktar.

Återigen är det dock inte främst kreatörens språk, utan hans anspråk, som skapar ett pekoral.

Hans utgjutelser exekveras på ett magnifikt, självsäkert och högtidligt sätt, han avser att vara vidsynt och djup, men hans brist på verklighetssinne gör att han ej upptäcker sin begränsning och ytlighet...”(A.a.)

Det nysvenska invektivet pretto (lättare att uttala än pretentiös) tar fasta på samma aspekt.

Tidningen Barometerns (eller Vimmerbyposten, eller Mora Tidning - uppgifterna växlar) tryckte på 1880-talet det klassiska politiska pekoralet:

Vi hava varnat Bismarck och kommer inte att göra det en gång till...”. DN:s ledarsida, som minst en gång i månaden varnar den ena eller andra av USA:s motståndare, har bara axlat pionjärens mantel.

Pekoralisten har ofta ”en olycklig förkärlek för 'poetiska' ord, som tagits i arv från föregående diktargeneration och som blivit till nötta klichéer och trasiga schabloner” (A.a.) Eftersom i vår moderna värld litterära klichéer, liksom alla konstprodukter, skapas, identifieras och går under i rasande takt är det alltför lätt att jaga dem i gammal film t e x i Erotikon, Rännstensungar, Sommaren med Monica eller i Lassiefilmerna, där de en gång föddes. Det är ju ingen brist på nyare filmpekoral – även om publiken inte alltid är enig om exakt vilka de är. Det förtjänar att framhållas att alla kalkonfilmer inte behöver vara pekoral (för att vara det, bör de ha pretentioner och exponera ädla men konventionella känslor). Ed Woods berömda Plan 9 from outer space, 1958, av många bedömare ansedd som Kalkonen med stort k, är helt enkelt alltigenom usel, utan att fylla kriterierna.

Anglosachisk film har å andra sidan återupptäckt den överromantiska melodramen, där man till synes ogenerat och kommersiellt framgångsrikt för nya generationer, utan att blinka åt publiken, återanvänder gamla klichéer, som länge ansetts förljugna och förbrukade.

Succén med den bitterljuva Love Story med vackert förälskade A-studenter, smäktande musik, tandagnisslan och död (Hiller 1971) introducerade den även för amerikaner obegripliga devisen ”Love means never having to say you're sorry.Filmen identifierades redan från början som ett ädelpekoral, men spelade kanske liknande trendbrytande roll som kitschgruppen ABBA hade för proggkulturen härhemma. Fyra Bröllop och en begravning drabbade oss 1994 och Notting Hill 1999, där Julia Roberts stöter på Hugh Grant : "I'm just a girl standing in front of a boy asking him to love her" . Alltför länge höll stiliga över- och medelklassamerikaner/ engelsmän på att hatta fram och tillbaka till altaret innan de, i Mamma Mia, (d.v.s. enligt DN:s kommentator) ”återdemokratiserar sexualiteten och sensualismen och finner ro i ett stabilt parförhållande. Välgjorda pastischer på urgamla förebilder fyllda med borgerlig gottköpsmoral och tomma på socialt innehåll - fast Mamma Mia blinkar i alla fall åt oss i elfte timmen.

Den engelske patienten (Tony Minghella 1996) ger en gravt pekoralistisk kärleksskildring i nostalgiskt kolonial miljö med solnedgångar i Sahara som upptar merparten av tiden:

Almásy: -Hjärtat är ett eldens organ ......

Almásy: -När var du som lyckligast?

Mrs Clifton: -Nu.

Almásy: -Och när var du som olyckligast?

Mrs Clifton: -Nu.

Etc.

Svenska filmpekoralister har ofta ambitioner och ställer sociala, historiska, konstnärliga, och till och med religiösa, ”problem under debatt”. Ett utmärkande drag hos den pekorala litteraturen, inkl. filmen, ”är dess övermått av ädla och respektabla känslor. ( A.a.) Kjell Grede (t ex Harry Munter, 1969 etc.) och Richard Hobert (Tre Solar, 2004) är seriösa cineaster som exponerat sin böjelse även för sådana produktioner. Staffan Hildebrand diskuterade med högre pretentioner än gestaltningsförmåga och insikt unga (gärna vackra) grabbars problem i G -som i gemenskap (1982). Detta på ett sätt som säkert hade känts fräscht om filmen haft premiär 40 år tidigare – vilket den nästan hade, fast då kallades den Örnungar (1944) och regisserades av Ivar Johansson. Fast ”Min moral är jävligt gammal”, som G:s mentor-hjälte sade. Tyvärr även filmen, redan då den skapades.

Så som i himmelen (Kay Pollack) är en vilsam film att betrakta, vilket alltför många har gjort. De konflikter som finns här är sådana, som en modern människa aldrig behöver grubbla över hur man skall lösa, huvudsakligen emedan man just i egenskap av modern människa i princip redan löst dem. Kanske är det detta som menas med må-brafilm?

Pollacks film har därtill på nolltid lyckats reda ut vissa tusenåriga teologiska knäckfrågor åt kristenheten – varvid samtliga frågor här äntligen får sin lösning i full enlighet med rådande politiskt korrekta värderingar. ”Gud förlåter ingen eftersom han aldrig dömer någon”. Detta vittnade nog mera om entusiasm än bibelsprängdhet och att Pollack tycks ha samma förhållande till sin Gud som ledarredaktören till Bismarck.

Arn, tempelriddaren (2007). bygger framgångsrikt vidare på och renodlar de pekorala drag som bland mycket annat finns redan i Jan Guillos Arnböcker. Att slå an romantiska strängar är författaren ungefär lika bra på som Stellan Skarsgård på att sjunga. Eftersom all politisk substans som fanns i böckerna rensats ut av regissören Flinth återstår huvudsakligen en lätt fäaktig, klichébetonad (Du har tagit mitt hjärta med en enda blick) och lätt infantil, romantisk actionfilm, vilket även del II förefaller att syfta till, av trailers att döma.

Den misslyckade skalden är en mycket borgerlig människa.” fastslog Olof Strandberg i sin berömda analys. Detta gäller uppenbarligen de flesta pekoralister. Men den som söker dagens verkliga mästare måste söka i politiken:

Folk frågar – hur kan jag stöda detta krig mot terrorn? Hur kan jag bekämpa ondskan? Man kan göra det genom att ge råd åt ett barn, genom att gå hem till en ensam människa och säga att man älskar dem.”

George W. Bush 2002.