Till minnet av en förlorad svendom !

Pearl Harbor  en gång till.

 

De små tjurarna i hagen skuttade runt, buffades och stångades av hjärtans lust , ty var och en ville  att de fina herrarna skulle ge just honom en chans att vara med i den stora tjurfäktningen i Sevilla...

Ur Walt Disney´s julkavalkad; Tjuren Ferdinand.

 

När James Cook landsteg på Hawaii 1778  var landet sedan många år en ordnad monarki. Den infödda befolkningen, som enligt Focus Lexikon kännetecknades av sina praktfulla fjäderarbeten, sin smäktande musik och nationaldansen hula-hula, reducerades snabbt genom sjukdomar och rasblandning och är nu nästan försvunnen.

England och Frankrike slogs länge om inflytandet på ögruppen. Det var först sedan amerikanska sockerbolag gjort statskupp där som Hawaii 1898 kunde annekteras till USA (samma år som man ärligen köpte hela Filippinerna på rot, med folk och allt, av Spanien som stulit landet på femtonhundratalet och strax innan man tog Cuba från spanjorerna).

Samma år upprättade USA  en flottbas på ön Oahu i Hawaiiarkipelagen och kallade den Pearl Harbor (Vi återkommer strax till densamma). Därifrån avsåg man att hålla (sin) ordning på en god del av Stilla havet. Inte så mycket på den glesa urbefolkningen som på rivaliserande imperialistmakter, av vilka inte minst Japan efter 40 års snabb industrialisering, ett framgångsrikt krig mot Kina ett par år innan, där Manchuriet ockuperades, och fastmer efter segern över ryssarna 1904-05 seglat upp som en potentiell rival.

Japan var den enda asiatiska makt av betydelse som lyckats stå emot västmakternas stundom handgripliga kolonialiseringsdrive på 1800-talet - var västallierad under första världskriget. Energiskt deltog man vid Englands, Frankrikes och USA:s (m fl) sida i korståget mot den ryska revolutionen 1918.  Som belöning fick man vid bytesuppdelningen i  Versailles 1919 överta kontrollen över tyskarnas gamla besittningar i norra Stilla Havet och Kina, ty  vapenbröderna kunde, då som nu, ibland vara riktigt rundhänta med vad som inte var deras att ge bort.

Men när Japan på allvar började lägga under sig Kina från mitten av trettiotalet så började USA dra öronen åt sig. Detta  trots att Japan  1937 ingått förbund med tysken, under det publikfriande namnen "anti-Kominternpakten" och börjat kriga mot Sovjet borta i öst. Kina hade ju USA tänkt sig som sin egen bakgård en gång då engelsmän och fransmän och portugiser inte längre skulle orka leka där.

När Sovjet vred sig ur tvåfrontssaxen genom att ingå nonaggressionspakten med tysken och neutralitetspakten med japanen 1939 blev det fritt fram för Hitler i Väst, där de härskande skikten många gånger var dåligt skickade att stå emot en fiende de i de längsta hoppats så mycket av och därför varit softa mot. Och i öst fritt för Japan, som i stället för mot nordväst började blicka söderut i Stilla Havet där bl a Vichyfrankrikes besittningar i Indokina nu blev lediga.

Att det skulle komma till en sammandrabbning mellan USA och Japan om makten över territorier, råvaror och baser i Stilla Havet var man redan 1940på båda sidor  helt på det klara med. Att USA belade all vital handel med Japan med embargo, inte minst drivmedel, påskyndade snarast processen - om nu något annat varit meningen.

Ty USA:s politiska och militära ledning ville krig mot Japan. Vad som behövdes var en rejäl förevändning, ty man hade att slåss mot en tjurig fredsopinion därhemma, och de verkliga motiven för att gå i krig var alltför krassa för att brukas för propagandaändamål.

På morgonen den 7 december 1941 kom äntligen den militära provokationen. En japansk flotteskader under befäl av Isoroku Yamamoto sände 300 plan mot Pearl Harbor. Flottbasen med merparten av dess skepp och flygfält bombades sönder och samman. Över 3000 man skadades eller dödades. De japanska förlusterna var obetydliga. Syftet var självklart - att bryta embargot och att bana väg för den fortsatta militära expansion  mot södra Stilla Havet, mot Indokina och Sydostasien som under de närmaste månaderna följde.

Dagen därpå gick kongressen med på President Roosevelts begäran att få förklara Japan det krig som så småningom slutade med bomberna över Hiroshima och Nagasaki och det japanska imperiets fall - rikligt filmatiserat i ett otal hollywoodprodukter. I den japansk-amerikanska samproduktionen Tora, tora, tora! (1970) skildrades kriget därtill historiskt korrekt. Men det var som sagt 1970, då USA hade lägre svansföring och marknaden för dumpatriotiska alster ett tag framöver var minimal.

Nu är det 2001 och Michael Bay, en  fd regissör av rock-videon och reklamfilmer, samt ett par hjärndöda actionrullar (The Rock, Armageddon) har fått en och en halv miljard att spendera på att göra ännu en film om USA:s mest spektakulära militära nederlag före Vietnam. (Det skulle väl ha räckt till sådär 75-100 normala svenska filmer). Marknadsföringen har kostat uppskattningsvis en kvarts-en halv miljard och på USA:s nationaldag hade resultatet Sverigepremiär på en oherrans massa biografer över hela landet. Ty det gäller att smida medan reklamen är färsk och den potentiella publiken inte hunnit bilda sig en egen uppfattning om produktens värde.

Handlingen:

1. Två präktiga men fiktiva amerikanska grabbar (liknar påtagligt Knallhatten)  växer upp i Tenessee, lär sig flyga  och älskar denna syssla nästan lika mycket som de dyrkar

2. en präktig men lilaledes fiktiv amerikansk sjuksköterska som förälskar sig i den förste och blir med barn med den andre i fallskärmsförrådet då den förste är tillfälligt död.

3. Alla tre återförenas i Pearl Harbor, räknar över sig och är därvid alldeles påtagligt en för mycket.

4. Japanerna bombar sönder Pearl Harbor - trots de två duktiga flygargrabbarnas dataanimerade hjältemod. Det tar 35 minuter av filmens 181, dvs nästan realtid.

5. Samma duktiga flygargrabbar deltar i april 1942 i överstelöjtnant Doolittles repressaliebombningar mot ett antal japanska städer. Dådet hyllades redan 1944 i Thirty seconds over Tokyo. Därvid omkommer tack och lov den ene av dem. Nu är de bara två.

6. Den återstående Knallhatten får den präktiga, fast gravida, sjuksköterskan.  

Skall man sälja historia som action för masskonsumtion finns vissa problem, det medges. Om man t ex gör en film om Titanic  måste det obligatoriska spänningsmomentet bestå i något annat än frågan huruvida båten skall sjunka eller inte (eller, hemska tanke, måste det??). Om man visar en film om Pearl Harbor  får man inte räkna med att hela publiken är okunnig om att den japanska bombeskadern faktiskt lyckades nå fram med sina torpeder. (Om den historiske fienden numera är allierad och utgör en viktig filmmarknad kompliceras saken ytterligare - i föreliggande fall löstes den saken genom att göra japananpassade versioner av Pearl Harbor). Lägg därtill behovet av ett lyckligt slut (som Menige Ryan dock klarade sig utan, fast det väl kostade några Oscars) och man förstår att det blir problem i fall som t ex det aktuella.

Men Hollywood har sedan länge patentrecept mot detta. Den dag man väljer att filmatisera jordens undergång kommer man därför att klara det också, med happy end och allt. Ofta blir lösningen att följa ett par deltagande, oftast uppdiktade, individers äventyr i den historiska begivenheten. Låt dem sedan gärna vara av motsatt kön...ja resten förstår du själv.  Den obligatoriska sk kärlekshistorien är f.ö. i denna film av den arten, att  det vore att slå på dem som ligger att recensera den.

Det lyckliga slutet fixas genom att på slutet inkludera doolittleraidens terrorbombningar av Japan. Eftersom det inte är helt säkert att en japansk publik skulle anse detta för en happy end  - det var inte ett helt kirurgiskt ingrepp, ty skolor och bostadshus med invånare strök med tillsammans med de industrier som bombades - får man väl utgå ifrån att det löses på annat sätt i japanversionen. Och att sluta filmen med svampen över Hiroshima hade väl varit logiskt, men på gränsen till smaklöst.

Man blir lite ledsen av att se en film som Pearl Harbor. Inte över alla som dog - snarast tvärtom, jag kände dem inte och dessutom var merparten usla skådisar. Och tvärtemot vad filmen försöker antyda var flottbasens personal inte på Hawaii enbart för att sola, supa och surfa. Nej, man blir bedrövad  över att det åter är möjligt att göra sådan här skit och att finna publik för den.

All den tvekan och distans till  USA:s officiella historiesyn som stundom kunde finnas även i amerikanska krigsfilmer från andra halvan av förra seklet är som bortblåst och det är som om de senaste 50 åren aldrig existerat. Där finns inte ens någon kritik från höger - likt  t ex som gav de fascistiska ramborullarna ett visst intresse. Senast sådan här flåspatriotisk  film gjordes (i Sverige eller i USA) var under fyrtiotalets första hälft - och då som ett helt naturligt led i pågående krigsansträngningar.

Nu ingår filmen om Pearl Harbor i ett nytt, otäckt mönster, där tidigare den främsta exponenten var just Menige Ryans skildring av invasionen i Normandie - en kvalitetsmässigt i alla avseenden överlägsen produkt. Men där fanns ännu, vid sidan av och överskuggad av det nyimperialistiska huvudbudskapet, en  viss skepsis till den officiella linjen. Soldaternas fruktan och tvehågsenhet inför krigsäventyret skildrades och stridskukar (som t ex titelrollen) skildrades som hedervärda, men dock inskränkta, undantag.

Sådant saknas i Michael Bays film. De bredhakade och äppelkindade stridskukarna har blivit idealgestalter och går sjungande till slagfältet lika obekymrat stupida som någonsin de små tjurarna i Disneys julkavalkad, vilka  mest av påstods längta efter att få vara med på tjurfäkningsarenan. Pearl Harbor har blivit en historisk ikon - sinnebilden för det oskuldsfulla och fredsälskande USA, som länge sov i skuggan under korkeken (här: palmerna) och som lömskt stynges av ett japanskt bi. Som plötsligt får lära sig att man måste stå upp och delta i fighten - att omvärlden inte är så god som man lätt inbillar sig i det lantliga Tenessee.

Den, historieskrivning som skildrar 1941, eller fastmer 2001, års USA som en världspolitisk oskuld är en lögn som skriker till himlen.

Men den är en passande myt för dem som idag förespråkar ett aktivistiskt USA. Ett sådant har dessvärre  många anhängare även i vår del av världen, t ex i vår regering. Hittills har bara under det senaste decenniet USA:s  bejublade försök att bli av med sin svendom kostat hundratusentals liv i Afrika, i Persiska Viken och på Balkan.

Tillbaka