Den nya människan i Blackeberg
John Ajvide
Lindqvists vampyrroman roman Låt den rätte komma har
filmats i regi av Tomas Alfredsson.
Vad titeln i sammanhanget
exakt kan betyda tål att fundera på – anknytningen till individers behov av
närhet och deras faktiska utanförskap är i alla fall klar. Snart kommer en Hollywoodupplaga
av denna skröna, filmad i snön i Colorado i stället för i Luleå, som för ändamålet
fick vikariera för den mindre snösäkra Sockholmsförorten.
Filmen handlar om Oskar
12 år, som bodde – det här utspelades på 80-talet - med sin frånskilda mor i
ett ganska dystert bostadsområde i Blackeberg. Han hälsade ibland på hos pappan, som
uppenbarligen fortsatt att prioritera spriten framför exhustru och son. I
skolan mobbades Oskar av ett gäng anfört av en Conny – precis som Michael
Nyquists plågoande hette i Så som i Himlen. Bokstaven -y i
slutet på namnet på en yngling används sålunda även här, helt
i enlighet med sociologins rön, för att signalera underklass och dyster social
prognos.
Oskar hade dock turen (??) att som närmaste granne få Eli,
som nästan till övermått ägde de egenskaper som Oskar hade önskat sig:
övermänsklig styrka, handlingskraft och vighet, och som det senare skulle visa
sig, därtill en god ekonomi. Den sköna Eli visade sig så småningom faktiskt vara
en kastrerad och pittamputerad pojke (vilket i filmen dokumenteras så
diskret, att den som likt mig själv inte läst boken, och framför allt flertalet
recensenter, har haft problem med att uppfatta det). Detta lättade på
det sexuella prestationskravet för den socialt
snöpte Oskar och hindrade honom hur som helst inte från att
framgångsrikt fråga chans.
Att Eli inte tålde
solljus, utan på dagarna fick sova övertäckt i ett badkar, passade säkert också
Oskar, som likt många ynglingar gärna vred på dygnet. Att hans vän inte tålde
vanlig mat, var blek som krita och trots sitt 12-årsutseende troligtvis var 200
år gammal, var iskall i huden och luktade lätt av jord kunde han väl också ha
fördrag med. Oskar, som huvudsakligen hämtat sin litterära
bildning ur skräckgenren, hade inga problem att snabbt identifiera Eli som en
vampyr - en odöd, som det heter med ett
norrländskklingande lånord. Elis sambo, en medelålders, omskolad f d alkoholist, visade sig vara hans Caliban, hans betjänt med speciell uppgift
att slå ihjäl folk i grannskapet, tappa dem på blod, och snällt bära hem det i
dunkar till sin husbonde. Vad är man inte beredd att finna sig i för att ha en
meningsfull uppgift och tak över huvudet?
Så långt var ju allt frid
och fröjd, med efterhand blev filmens handling allt ruskigare och riskerade
tidvis t o m nästan att urarta. Låt oss inte gå in på detaljer, bara nämna att
Eli, efter att ha hjälpt sin för ändamålet förbrukade sambo med att ta livet av
sig och själv dräpt och åderlåtit några grannar, hjälper Oskar med att hämnas
på Connygänget genom att slita av dem huvuden och övriga kroppsdelar. Varefter Oskar
lämnade Blackeberg och for vidare ut i livet med beskyddaren
Eli i en täckt korg och sannolikt med honom själv som ny, hängiven provianterare.
Anna Höglund, doktorand i litteraturvetenskap vid Växjö universitet, skriver
nu på avhandlingen "Vampyrer och människor” om dessa ljusskygga och
blodsugande monster och deras minst 4000 år gamla roll i västerländsk kultur.
När det gäller att förklara varför vampyrfiktionen tycks minst lika odöd bland yngre folk som mytens själva huvudperson påstås
vara, framhåller hon bl a just utanförskapet i
förhållande till mänsklig gemenskap. Detta skulle vara det gemensamma drag, som
gör vår blodtörstige vän till ett bekvämt föremål för identifikation.
Folk i Oskars ålder har ofta
en erfarenhet av just upplevt utanförskap. Alliansregimen
gör annars anspråk på överlägsen expertis i detta tillstånd, även om
Riksrevisionsverket sedermera beklagat att någon använder ett så luddigt och totalt
odefinierat analytiskt begrepp i sina officiella dokument. Luddigt eller ej -
det är verkligen mycket inne att tala om ”utanförskap”. Fast det är något märkligt med detta tal. Det
verkar faktiskt mest komma från folk innanför. Det förutsätter vidare
att folk ute i marginalen (d v s försiktigt räknat c:a
90% av oss) verkligen inget högre önskar än att komma ”in” på innefolkets
villkor.
Alltnog - på sin höjd är man i Oskars ålder ett ämne till
människa och är definitivt inte riktigt färdig som individ. Hundar och katter tycks
delvis uppfatta sitt husbondfolk som djuriska kollegor. Barn känner sig å sin
sida stundom mer befryndade och jämställda med djuren (troligen även med blodsugande fladdermöss) än med vuxna människor. Många uttalade
djurvänner bibehåller tyvärr denna preferens upp i sen ålder.
Myterna om varulvar, vampyrer, Rödluvor, skogsrån, troll och
vargar har antagligen en gång i tiden spelat en socialiserande och
disciplinerande roll – de visar hur det kan gå om man låter sig styras av de
djuriska drifter som aldrig upphör att oroa och fascinera. Föreställningen, som
möjligen är den som romanens/filmens titel också anspelar på, att en vampyr
aldrig objuden kan ta sig in hos en person, torde spegla detta krav på
självdisciplin.
Oskar kan således inte längre fullt ut åtnjuta
fördelen av att vara barn, samtidigt som han ännu inte lärt sig hur man kommer
in i det sociala, inte minst hur man skall ta sig till med det sexuella – den i
hans ålder och under många år framöver allt överskuggande frågan. Sådant folk
kan stundom bokstavligen bli för jävliga, vilket varje tonårsförälder kan
intyga – eller överhuvudtaget varje vuxen med en gnutta självinsikt, som själv
har överlevt den ålder då tillvaron suger – då den inte är jättetoppen,
förstås. Så djävulska som Oskar och Eli brukar de dock endast undantagsvis bli.
Vad skall man då tycka om
Alfredssons film? Är det verkligen någon
mening att fråga vad den som köper denna inte så lite morbida historia skulle
dra för slutsatser av den för sitt eget handlande? Jovisst, om än i fullt medvetande om att folk som
regel inte går på bio eller läser skräckromaner, Kalle Anka eller ens internetsajter - för att bli upplysta. Snarare för att bli underhållna och för att med-
eller omedvetet bli styrkta i sina med- eller omedvetna attityder, vilket ofta
innebär raka motsatsen. Man finner 58 miljoner träffar på Internet på sökordet
vampyr (vampire), jämfört med 3,8 miljoner på t ex
marxism, som vi säkert är fler som håller för mer anpassad till verkligheten.
Detta vittnar i alla fall om att vampyrmyten
fortfarande fascinerar, även om redan de gamla sumererna kunde vara skeptiska
mot dess trovärdighet.
Eli är, med Höglunds
terminologi, en
s.k. humanvampyr. Sådana sägs vara den vanligaste typen i filmerna
alltsedan 70-talet. Fred Saberhagens och Anne Rice´s
romaner gick i bräschen för ett ändrat perspektiv, där samhället och
människorna nu ses även genom vampyrens ögon. Humanvampyren uppvisar till
skillnad från ”monstervampyrer”
tillräckligt många mänskliga drag och känslor för att ett ömsesidigt tycke
skall kunna uppstå mellan vampyren och den levande huvudpersonen. En annan
aktuell vampyrfilm –bland alltför många - uppenbarligen designad för 14-åriga
flickor är Twilight, en typisk, mera vattenkammad,
variant i genren, där Edward är en blek, underskön, måttligt farlig,
humanvampyr som vinner flickornas hjärtan. I den mån ”Låt den rätte komma in”
utgör något nytt, skulle detta vara att tolkningsföreträdet beträffande
vuxensamhället och det mänskliga kollektivet här helt och hållet
övergått till vampyren.
”Behandla din nästa som
han behandlar dig” lyder den moderna
satanismens första bud. Eli och Oscar känner sig båda misshandlade av
mänsklighet och samhälle. De är båda stats- och könlösa och efterhand bara symbiotiskt
bundna till varandra med vad filmen vill få oss att betrakta som en ”sann
kärlek” – som egentligen är sann narcissism. De kan känna sig obundna av det
kollektiv som stött ut dem och av dess normer, t ex att man inte bör dräpa och
tvångsvis åderlåta sin fredlige granne. Troligen fanns Eli inom Oskar hela
tiden. Han blir ett sant barn av 80-talet när han genom sin vampyr fått lära
sig att satsa helhjärtat på sig själv.
Så gick det kanske till
när det nya, postsolidariska Sverige föddes?
Snart är det Oskars
generation som tar över rodret här, eller kanske det är det de redan har gjort?