Tillbaka

Den nya människan i Blackeberg

John Ajvide Lindqvists vampyrroman roman Låt den rätte komma har filmats i regi av Tomas Alfredsson.

Vad titeln i sammanhanget exakt kan betyda tål att fundera på – anknytningen till individers behov av närhet och deras faktiska utanförskap är i alla fall klar. Snart kommer en Hollywoodupplaga av denna skröna, filmad i snön i Colorado i stället för i Luleå, som för ändamålet fick vikariera för den mindre snösäkra Sockholmsförorten.

Filmen handlar om Oskar 12 år, som bodde – det här utspelades på 80-talet - med sin frånskilda mor i ett ganska dystert bostadsområde i Blackeberg.  Han hälsade ibland på hos pappan, som uppenbarligen fortsatt att prioritera spriten framför exhustru och son. I skolan mobbades Oskar av ett gäng anfört av en Conny – precis som Michael Nyquists plågoande hette i Så som i Himlen. Bokstaven -y i slutet på namnet på en yngling används sålunda även här, helt i enlighet med sociologins rön, för att signalera underklass och dyster social prognos.

Oskar hade dock turen (??) att som närmaste granne få Eli, som nästan till övermått ägde de egenskaper som Oskar hade önskat sig: övermänsklig styrka, handlingskraft och vighet, och som det senare skulle visa sig, därtill en god ekonomi. Den sköna Eli visade sig så småningom faktiskt vara en kastrerad och pittamputerad pojke (vilket i filmen dokumenteras så diskret, att den som likt mig själv inte läst boken, och framför allt flertalet recensenter, har haft problem med att uppfatta det). Detta lättade på det sexuella prestationskravet för den socialt snöpte Oskar och hindrade honom hur som helst inte från att framgångsrikt fråga chans.

Att Eli inte tålde solljus, utan på dagarna fick sova övertäckt i ett badkar, passade säkert också Oskar, som likt många ynglingar gärna vred på dygnet. Att hans vän inte tålde vanlig mat, var blek som krita och trots sitt 12-årsutseende troligtvis var 200 år gammal, var iskall i huden och luktade lätt av jord kunde han väl också ha fördrag med. Oskar, som huvudsakligen hämtat sin litterära bildning ur skräckgenren, hade inga problem att snabbt identifiera Eli som en vampyr - en odöd, som det heter med ett norrländskklingande lånord. Elis sambo, en medelålders, omskolad  f d alkoholist, visade sig vara hans Caliban, hans betjänt med speciell uppgift att slå ihjäl folk i grannskapet, tappa dem på blod, och snällt bära hem det i dunkar till sin husbonde. Vad är man inte beredd att finna sig i för att ha en meningsfull uppgift och tak över huvudet?

Så långt var ju allt frid och fröjd, med efterhand blev filmens handling allt ruskigare och riskerade tidvis t o m nästan att urarta. Låt oss inte gå in på detaljer, bara nämna att Eli, efter att ha hjälpt sin för ändamålet förbrukade sambo med att ta livet av sig och själv dräpt och åderlåtit några grannar, hjälper Oskar med att hämnas på Connygänget genom att slita av dem huvuden och övriga kroppsdelar. Varefter Oskar lämnade Blackeberg och for vidare ut i livet med beskyddaren Eli i en täckt korg och sannolikt med honom själv som ny, hängiven provianterare.

Anna Höglund, doktorand i litteraturvetenskap vid Växjö universitet, skriver nu på avhandlingen "Vampyrer och människor” om dessa ljusskygga och blodsugande monster och deras minst 4000 år gamla roll i västerländsk kultur. När det gäller att förklara varför vampyrfiktionen tycks minst lika odöd bland yngre folk som mytens själva huvudperson påstås vara, framhåller hon bl a just utanförskapet i förhållande till mänsklig gemenskap. Detta skulle vara det gemensamma drag, som gör vår blodtörstige vän till ett bekvämt föremål för identifikation. 

Folk i Oskars ålder har ofta en erfarenhet av just upplevt utanförskap. Alliansregimen gör annars anspråk på överlägsen expertis i detta tillstånd, även om Riksrevisionsverket sedermera beklagat att någon använder ett så luddigt och totalt odefinierat analytiskt begrepp i sina officiella dokument. Luddigt eller ej - det är verkligen mycket inne att tala om ”utanförskap”.  Fast det är något märkligt med detta tal. Det verkar faktiskt mest komma från folk innanför. Det förutsätter vidare att folk ute i marginalen (d v s försiktigt räknat c:a 90% av oss) verkligen inget högre önskar än att komma ”in” på innefolkets villkor.

Alltnog - på sin höjd är man i Oskars ålder ett ämne till människa och är definitivt inte riktigt färdig som individ. Hundar och katter tycks delvis uppfatta sitt husbondfolk som djuriska kollegor. Barn känner sig å sin sida stundom mer befryndade och jämställda med djuren (troligen även med blodsugande fladdermöss) än med vuxna människor. Många uttalade djurvänner bibehåller tyvärr denna preferens upp i sen ålder.

Myterna om varulvar, vampyrer, Rödluvor, skogsrån, troll och vargar har antagligen en gång i tiden spelat en socialiserande och disciplinerande roll – de visar hur det kan gå om man låter sig styras av de djuriska drifter som aldrig upphör att oroa och fascinera. Föreställningen, som möjligen är den som romanens/filmens titel också anspelar på, att en vampyr aldrig objuden kan ta sig in hos en person, torde spegla detta krav på självdisciplin.

Oskar kan således inte längre fullt ut åtnjuta fördelen av att vara barn, samtidigt som han ännu inte lärt sig hur man kommer in i det sociala, inte minst hur man skall ta sig till med det sexuella – den i hans ålder och under många år framöver allt överskuggande frågan. Sådant folk kan stundom bokstavligen bli för jävliga, vilket varje tonårsförälder kan intyga – eller överhuvudtaget varje vuxen med en gnutta självinsikt, som själv har överlevt den ålder då tillvaron suger – då den inte är jättetoppen, förstås. Så djävulska som Oskar och Eli brukar de dock endast undantagsvis bli.

 

Vad skall man då tycka om Alfredssons film?  Är det verkligen någon mening att fråga vad den som köper denna inte så lite morbida historia skulle dra för slutsatser av den för sitt eget handlande?  Jovisst, om än i fullt medvetande om att folk som regel inte går på bio eller läser skräckromaner, Kalle Anka eller ens internetsajter - för att bli upplysta.  Snarare för att bli underhållna och för att med- eller omedvetet bli styrkta i sina med- eller omedvetna attityder, vilket ofta innebär raka motsatsen. Man finner 58 miljoner träffar på Internet på sökordet vampyr (vampire), jämfört med 3,8 miljoner på t ex marxism, som vi säkert är fler som håller för mer anpassad till verkligheten. Detta vittnar i alla fall om att vampyrmyten fortfarande fascinerar, även om redan de gamla sumererna kunde vara skeptiska mot dess trovärdighet.

Eli är, med Höglunds terminologi,  en s.k. humanvampyr. Sådana sägs vara den vanligaste typen i filmerna alltsedan 70-talet.  Fred Saberhagens och Anne Rice´s romaner gick i bräschen för ett ändrat perspektiv, där samhället och människorna nu ses även genom vampyrens ögon. Humanvampyren uppvisar till skillnad från ”monstervampyrer” tillräckligt många mänskliga drag och känslor för att ett ömsesidigt tycke skall kunna uppstå mellan vampyren och den levande huvudpersonen. En annan aktuell vampyrfilm –bland alltför många - uppenbarligen designad för 14-åriga flickor är Twilight, en typisk, mera vattenkammad, variant i genren, där Edward är en blek, underskön, måttligt farlig, humanvampyr som vinner flickornas hjärtan. I den mån ”Låt den rätte komma in” utgör något nytt, skulle detta vara att tolkningsföreträdet beträffande vuxensamhället och det mänskliga kollektivet här helt och hållet övergått till vampyren.

”Behandla din nästa som han behandlar dig” lyder den moderna satanismens första bud. Eli och Oscar känner sig båda misshandlade av mänsklighet och samhälle. De är båda stats- och könlösa och efterhand bara symbiotiskt bundna till varandra med vad filmen vill få oss att betrakta som en ”sann kärlek” – som egentligen är sann narcissism. De kan känna sig obundna av det kollektiv som stött ut dem och av dess normer, t ex att man inte bör dräpa och tvångsvis åderlåta sin fredlige granne. Troligen fanns Eli inom Oskar hela tiden. Han blir ett sant barn av 80-talet när han genom sin vampyr fått lära sig att satsa helhjärtat på sig själv.

Så gick det kanske till när det nya, postsolidariska Sverige föddes?

Snart är det Oskars generation som tar över rodret här, eller kanske det är det de redan har gjort?