Tillbaka

Om olja och broccoli

 

Ett land som bara utgör 5 % av folket, men står för 50%  världens militärutgifter, är en makt på nedgång.

Nasir, Prins av Syriana

 

Det är märkligt, men inte förvånansvärt eller ovanligt, att imperialister talar om ”fredsprocesser”, ”demokrati”, ”terroristbekämpning” och sina filialstaters ”rätt att existera”, allt medan de mördar en miljon människor och lägger beslag på deras egendom. Det märkliga är att det är till en Hollywoodfilm man måste vända sig för att få en bild av något som i alla fall liknar verkligheten om tillståndet i världen. Den senaste, och på många sätt mest ambitiösa, politiska spelfilmen i Hollywoods utbud under detta årtusende – hittills - är nämligen ”Syrianai regi av Stephen Gaghan från hösten 2005. Gaghan skrev i samma anda manus till Steven Soederbergs film, ”Traffic” om droghandeln mellan Columbia och USA. Han har nu på snarlikt sätt gestaltat hela kedjan i oljetrafiken. Den pensionerade, frispråkige   f d CIA-agenten Robert Baer har skrivit förlagan.                                                                                               

Inom Systemet hänger allt samman. Och Syriana spänner över det mesta: Från den friställde importerade pakistanske oljearbetaren, som hotas av utvisning från den fiktiva Golfstaten (Syriana är CIA-slang för en ur USA-synpunkt idealisk oljestat) och omskolas till självmordsbombare. Till finansrådgivaren från Schweiz, som skall försöka hjälpa den tilltänkta monarken att styra över sin export till Kina och bli ett slags Mossadeq – som vi ju alla vet hur det gick för. Till styrelseledamöterna i de likaledes fiktiva amerikanska oljebolagen, med förflutet (?) inom CIA. Till den iranska s k frihetsrörelsen, som, ledd och finansierad av USA, har till uppgift att upprätta en s k demokratisk och framför allt businessvänlig regim. Och USA styr och ställer via CIA med hjälp av egna och oljebolagens mutor, ett och annat politiskt mord och en och annan satellitstyrd raket. CIA:s frontsoldater skildras som Smiley och hans cyniska kollegor under det kalla krigets slutskede från 70-80-tal i Le Carre´s romaner, utom att motsidan numera lämnat walk-over.

Självfallet handlar filmen främst om Irakkriget. USA kunde alltså (till synes och hittills) ostraffat angripa Irak 2003. Och, givet sammansättningen av de ekonomiska krafter som ännu styra denna supermakt, måste man göra det. Varför var det nämligen så viktigt för USA att ockupera Irak?

Englands utrikesminister, då Lord Landsdowne, upplyste  en gång Ryssland och Tyskland om att man  "skulle betrakta upprättandet av en flottbas eller en befäst hamn i Persiska viken av någon annan makt som ett allvarligt hot mot brittiska intressen, som vi med alla med alla medel skulle bekämpa”.

Det var 1903, d v s ett bra tag innan oljan hade blivit det smörjmedel som fick världsekonomins hjul att gå runt och innan denna råvara hade visat sig ligga gömd i oanade mängder under Mellanösterns ökensand. Då gällde det imperialisternas handelsvägar, och behovet av att kontrollera andras tillgång till världshavens varma vatten.

Fredspristagaren och förre presidenten Jimmy Carter väckte en viss beundran för sina ord i sitt State of the Uniontal 1980: ”Det är därför vårt stöd för mänskliga rättigheter i andra länder ligger i vårt eget nationella intresse och utgör en del av vår nationalkaraktär. Freden –en fred som bevarar friheten –förblir Amerikas främsta mål.”

I den allmänna euforin över den synbarliga ändringen av sinnelag hos en nation som under hela efterkrigstiden direkt eller indirekt givit upphov till fler krig än andra länder i historien och som under flera decennier kommit att identifieras som huvudsponsorn bakom ett otal förtryckar- och torterarregimer fanns det en tendens att glömma bort återstående 99% av Carters tal, däribland denna passus:

”Låt oss klart tillkännage vår hållning: Varje försök av en utomstående[1] makt att vinna kontroll över Persiska Viken kommer att betraktas som ett angrepp mot USA:s vitala intressen, och ett sådant angrepp kommer att slås tillbaka med alla tillgängliga medel, inklusive vapenmakt”.

Denna passus som egentligen var skriven  av presidentens rådgivare Zbigniew Kazimierz Brzezinski  och plankad från Lord Landsowne har (tack och lov, för oss som måsta uttala den) gått till historien som Carterdoktrinen. Och i New Mexico övade följaktligen den kommande fredspristagarens nyuppsatta invasionsstyra diskret sedan något år ökenkrig. Ett drygt decennium senare hade man övat färdigt.

FN-stött, eller inte - resultatet blev i alla fall av det första Irakkriget 1991 att USA kraftigt förstärkte sin militära närvaro vid Golfen, bl.a genom att skapa baser i Saudiarabien och skaffa sig ett utmärkt utgångsläge för nästa överfall mot området i mars 2003. Och bin Laden.

Bland de första i raden av svepskäl USA anförde för att få invadera Irak denna gång var att landet inte gjort sig av med sina ”massförstörelsevapen”. Resten av skälen har efterhand tillsatts, likt jästen efter baket. Med tiden kom dock misstanken, sällan framförd officiellt, att det främsta skälet att USA fann det militärt och politiskt (efter 11/9) lämpligt att ockupera Irak, just var det motsatta, att man under 12 års inspektioner på platsen förvissat sig om att landet absolut inte längre hade några massförstörelsevapen.

Främst bland de krigsmotiv som inte nämndes av USA:s huvudsakliga nyhetsmedia var just oljan. Omkring 2 % av världens oljereserver ligger inom USA. 26% av all olja i världen konsumeras däremot där. USA emotser en ökning av konsumtionen de närmaste decennierna, trots att världens produktion troligen måste minska. Efterfrågan från annat håll hårdnar. Och 2/3 av världens oljereserver finns i Mellanöstern, varav 122 miljarder fat ännu finns att hämta i Irak. Så mycket mera komplicerat än så var – är- inte saken.

Nyligen visade TV2 den sevärda kanadensiska långa dokumentären The Corporation. Ett avsnitt handlade om den högt uppsatte Shelldirektören i Kanada, som visade sig vara en känslig själ, vars hjärta rymde omsorg om såväl miljön som om de tiotusentals underställda. Direktören bjöd demonstranterna på picknick utanför sitt hus– samtidigt som sju nigerianska oljearbetare avrättades för sitt motstånd mot bolaget av Shells handgångna lokala regim.

Regissören säger med en klokhet som är ovanlig för branschen: ”Vi studerar ett stort system. När man försöker tala om ett system – som om detta är skurken - blir hela filmen en gråzon. Där finns inga goda eller onda personer. Det är själva systemet man pekar på.”

Syriana är en ovanlig Hollywoodfilm, inte minst eftersom det just är onda och goda gestalter som det vanligen handlar om i seriös amerikansk film (och retorik).  Men det är inte onda och otrevliga personer, som t ex familjen Bush, som gör det onda globala systemet. Det är systemet som gör dem onda och otrevliga.

En slogan på fredsmarschen i Washington. i januari 2003  löd: ”Vad skulle hänt om Iraks främsta exportvara varit broccoli?” (Det var väl bekant för deltagarna i demonstrationen att George Bush d.ä. av någon anledning hyser en avsmak mot just broccoli och under sin tid i Vita Huset förbjöd denna nyttiga och närande grönsak i husets kök.) Vi har nu möjlighet att besvara demonstranternas retoriska fråga: Ingen samtida USA-president skulle avstått från att gå till anfall mot ett producentland om broccolin hade haft strategisk betydelse eller om grönsaksmarknaden hade krävt det.

Imperialismen må vara yngre än oljan, men i alla fall äldre än oljemarknaden. Det inte produkternas bruksvärde, utan deras bytesvärde man slåss om, d v s det enda reella värde kapitalet erkänner.

Ja, den som varit intresserad har hört allt förut, eller haft det på känn. Men det nya och positiva är att det nu sägs i själva Babylon, utan att knappast någon seriös USA-recensent funnit det förenligt med sin fortsatta trovärdighet som intellektuell att säga emot.


 

[1] Med ”utomstående” avsåg USA uppenbarligen inget geografiskt begrepp, utan alla makter utom sig själv, inklusive stater som Irak, Irak etc.