Tillbaka

En medmänsklig komedi

Varför måste du prompt vara en individualist som alla andra?

James Thurber

 

SKAM är en smärtsam känsla som uppstår ur ett medvetande av otillräcklighet eller skuld. Den skiljer sig enligt den psykologiska expertisen från SKULD, d v s den ånger som man erfar då man med rätt (eller orätt) anser sig ha begått en överträdelse. Den vanliga känslan av skam kan vara så plågsam att vi är beredda att gå ganska långt för att behöva slippa uppleva den.

Ruben Östlund nämner själv som historisk inspiration till sin film ”De Ofrivilliga” den stöddige ingenjör S.A. Andrée. Denne tog, mot dokumenterat bättre vetande, 1897 med sig 2 män i luftballong på en dödsfärd mot Nordpolen. Detta, eftersom han hellre dog än medgav att han i sina kalkyler hade haft fel, och troligen därtill hade fuskat. Ty därmed skulle han ha förlorat ansiktet - och säkert även sina penningstarka och uppsatta sponsorer. Historien om Andrée gav sedermera upphov till en roman av P O Sundman, vilken sedan filmandes av Jan Troell.

Ett liknande (högst apokryfiskt, och veterligen ej filmat) exempel var när den uppburne Tycho Brahe under en roddtur år 1601 hade två fina överklassdamer i båten, varvid han trots trängande behov lät sig drabbas av en dödlig urinstämma. Detta hellre än att uppleva skammen att nödgas låta sitt vatten i så fint sällskap.

Östlunds film handlar om högst vanliga människor som i försatt sig i liknande, fast betydligt mindre extrema, situationer och om de ”ofrivilliga” som mer eller mindre tvingas att agera med i dessa. Den visar oss att Harvey Pekar i American Splendor ändå slog huvudet på spiken när han sammanfattade sin livsvisdom och noterade att redan ”det vanliga livet är ganska invecklade grejor”, som håller de flesta av oss livet ut sysselsatta på heltid. Den som anser sig ha trängt mycket djupare än så, måste vara beredd att styrka sina anspråk.

 

Östlund ger i ”De Ofrivilliga” fem utmärkta exempel genom att skildra:

 

A. En övernitisk, lätt uppblåst, nyskild och olycklig bussägare och hans efterhand alltmer skamsna och skuldtyngda passagerare.

B. Två fjortisar, som överskattar såväl sin charm som sin förmåga att tåla alkohol och på denna flyta med, eller ovanpå, omgivningen, vars överdrivna tolerans de alltför länge misstolkar som uppmuntran.

C. En partyvärd, 60+, som med ödesdiger utgång försöker spela macho – och som uppmuntras därtill av några konkurrerande alfahannar bland gästerna.

D. En tillförordnad driftkucku, som för att inte riskera att uteslutas ur sitt grabbgäng inte vågar be en bögfejkande kamrat dra åt helvete när dennes drift inte längre är rolig, om den någonsin varit det – medan kamraten samtidigt skäms att för att medge sitt fiasko som rolighetsminister.

E. En lärarinna, som tycker att det borde vara nog med att ha rätt för att få det, missbedömer sin status i gruppen och därmed blir mobbad av kollegerna.

Deltagarna i det aktuella skådespelet menar ju väl, liksom vi själva alltid gör förstås. De menar i varje fall inte medvetet illa. De flesta av oss har, vid närmare eftertanke, spelat med i de flesta av liknande mänskliga komedier på såväl som den andra sidan. Tyvärr är det ofta först i efterhand som man inser att man deltagit i pjäsen, och då inte alltid i hjälterollen. Filmen De Ofrivilliga erinrar oss om detta trista förhållande, vilket antagligen är orsaken till att det på många åskådare efter ett tag börjar krypa i skinnet. Ungefär som hos många känsliga personer, vilka har haft svårt att se ens ett helt avsnitt av The Office, som ju också bygger på igenkännandets fasa och skam. Ty när vi skäms över David Brent och Östlunds rollfigurer är det förstås oss själva vi skäms över – vem annars?

Normala människor får finna sig i att varje dag hemsökas av såväl skuld som skam. Som de flesta har dessa känslor sitt överlevnadsvärde – om inte alltid för individen, så för det samhälle, som vore otänkbart dem förutan. De ger bl a omgivning och samhälle rikliga – och nödvändiga - tillfällen att styra och manipulera oss.

Styrningen sker ofta genom s k grupptryck. Grupptryck kommer par definition från ens likar, från ”massan”, inte uppifrån. Denna påverkan gestaltas i nio fall av tio inom den borgerliga litteraturen, inte minst i filmer, huvudsakligen negativt – med amerikanska krigs- och footballsfilmer som mycket frekventa, och revolutionära filmer som mycket sällsynta, undantag.

Motsättningen mellan individ och massa har formulerats nästan arketypiskt negativt i Axel Sandemoses tolkning av  den inställning han tillskriver folket i Jante (pseudonym för Nykøbing). Inte minst idag citeras Jantelagen som varnande exempel för alla som yppar tvivel över liberalismens individualistiska samhällssyn. I den senare är hjälten i extremfallet den som likt Robinson Crusoe (skenbart) klarar sig utan medmänniskor och samhälle. Men framför allt den som vågar gå emot gruppen, kollektivet, t ex hamnarbetaren i Storstadshamn, vilken (likt f ö regissören Elia Kazan själv) blir tjallare och går emot facket. Eller arbetarynglingen Billy Elliott, som mitt under kolstrejken överger sin klass och vill lära sig dansa balett för överklassen.

Så stark är ställningen för individualismen inom den borgerliga konsten, att även den som gör revolt inom (om dock inte emot) borgarklassen blir hjälte, som t ex gymnasisten i Döda Poeters Sällskap när han hellre skjuter sig, än överger sina osäkra konstnärsplaner för att foga sig i familjens önskan att han skall bli läkare. (Tyvärr överlevde läkarsonen Tom Shulman däremot sin skolgång och blev så småningom författaren bakom denna och ytterligare några lika kräkvänliga Hollywoodfilmer). De otaliga laglösa filmskurkar och t o m yrkesmördare, som vi förväntas känna sympati för – innan de enligt spelets regler tyvärr måste dö på slutet är andra extremindividualistiska hjältar. Man blir således i vår förhärskande kultur mycket sällan filmhjälte genom att i fredstid stå på gruppens eller majoritetens sida.

Inget under att de flesta recensenter reflexmässigt läser in motsättningen mellan individ och kollektiv som huvudtema i Östlunds film och anser att den som vanligt handlar om grupptryckets fördärvlighet. Denna tolkning säger nog mer om bedömaren och det kulturbärande skikt han tillhör än om filmen och det samhälle den beskriver.

Människan är, vad än Sandemose säger, från början, och sannolikt även intill slutet, ett socialt djur. Det är lika dödfött att tänka sig oss utan våra grupper, och därmed grupptryck, som utan samhället. Eller som att debattera för och emot månförmörkelser.

 Historierna är nog mera komplicerade än så. Endast i fall E, den olycksaliga men politiskt korrekta lärarinnan, förekommer ett någorlunda klockrent fall av negativt grupptryck – och då är det faktiskt den revolterande huvudpersonen som ställer till det för sig. Detta, trots att hon hade bort veta bättre än att in pleno brännmärka en kollega, och att tro att man inte behöver agera politiskt/taktiskt i sitt kollektiv, även när man råkar ha rätt.

I övriga fall handlar det mera om låsta situationer där prestige, d v s undvikande av skam, spelar huvudrollen – tydligast i fallet A med den överambitiöse busschauffören och hans skamsna passagerare. Och här löses knuten inte av de båda antagonistiska individerna, utan av passagerarkollektivet.

Partiet, partiet har alltid rätt“ skaldade på sin tid i DDR den tysk-slovakiske Louis Fürnberg. Detta må ha varit en poetisk överdrift. Men motsatsen, t ex ”Minoriteten har alltid rätt”, som faktiskt är något av en grundläggande maxim inom den borgerliga litteraturen, har egentligen långt mindre stöd av erfarenheten. Den tillämpas utanför litteraturen mest på dissidenter mot främmande regimer, som vi står under opinionstryck att ogilla.

Betrakta dessa människor!  Säger Brecht i Liten Hjälpreda för Teatern. Det är vad Östlunds film gör, och det är vackert så. Även om det ofta är synd om människorna är de lika roliga att beskåda som djuren på Skansen – om man bara för en stund glömmer att man själv inte bara är åskådare utan därtill bara är en av många medaktörer i komedin.