Med företaget i fokus

 

Dom av er som tror att ni kan allting retar bara upp oss som verkligen gör det!

David Brent i The Office


 

Rättegångslokaler, polisstationer och obduktionssalar i all ära. Det är knappast någon tillfällighet att det kapitalistiska företaget sedan länge varit en av de vanligaste miljöerna för handlingen i framgångsrika (och även en del andra) TV-såpor . Det började (?) med den brittiska Arvingarna på sextiotalet (åkeribranschen) och senare med rekordlångköraren ”Hem till gården” (jordbruk) innan det brakade loss ordentligt med Dallas, Dynasty (oljebranschen) och Falcon Crest (vinodling). Om man så önskar kan man betrakta även Sopranos (sophantering m.m. med tonvikt på det senare) som tillhörande denna motivkrets.

Hemma i Sverige har vi följt mönstret så gott det går med Varuhuset (detaljhandel) och Rederiet (färjetrafik), Tre Kronor (kafénäring) och Skeppsholmen (varv/restaurang/IT). Albert och Herbert (engelsk förlaga, skrotbranschen) och Macken (bilservice) var ju snarare situationskomedier men kretsar ju också de kring sina företag.

Vill man vara positiv kan man se detta som en eftergift mot TV-publikens berättigade krav på realism. Under minst hälften av vårt vakna liv står ju arbetet i centrum, och våra tankar kretsar kring arbetet. De flesta av oss tillbringar alltså betydligt mera tid med sina arbetskamrater än med familj, vänner och grannar.

Arbetet utgör den viktigaste länken mellan individen och samhället – det är genom att delta i arbetslivet som vi blir samhällsmedlemmar på riktigt, något som den som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet snabbt brukar känna av. Vi må som individer se saken tvärtom, men ur statens och kapitalets synpunkt lever vi för att arbeta. På ett helt annat sätt än den bredare biofilmen, med dess rötter i sekelskiftets vådeviller eller i äventyrsromanen, har TV-såporna  ofta lyckats utgå från detta självklara förhållande.

Sedan är det en annan sak att såpafabrikerna förvaltat och förvanskat sin insikt på olika sätt, främst genom att fokusera på företaget och dess ägare, mera än på dem som arbetar. Mer än de flesta har svenska såpor (Rederiet, Varuhuset m.fl) dock tagit fasta på företagets klasstruktur och skildrat Företagets alla nivåer av aktörer såsom mer eller mindre likaberättigade - vilket redan det i och för sig är en eftergift åt ägarkastet.

De amerikanska megasåporna ovan kännetecknas å andra sidan av en total koncentration på ägarkastet, på motsättningarna inom denna lilla grupp och gentemot andra företag. Hur många oljearbetare såg ni t ex i Dallas eller Dynasty? Hur många oljepumpar, eller ladugårdsförmän annat än i ingressen? Deras handlingar utspelas nästan till hundra procent i styrelserum, vid ägarfamiljens frukostbord och drivs framåt genom intriger inom gruppen av ägare, som ensam framstår som representanter för det mänskliga. Om dessa människor sedan framställs som synnerligen tveksamma figurer spelar detta mindre roll. Snikenhet och maktgalenskap framstår här som (beklagliga) allmänmänskliga drifter, inte som en ekonomisk nödvändighet för kapitalister. Om Ewing Oils ledare framstår som en usel människa avslöjas för den skull inte kapitalets förmåga att provocera uselhet – bara att usla kapitalister också är människor, vilket delvis må vara sant men egentligen en mycket ovidkommande information.

I vår har TV2 berikat vår tillvaro med ytterligare två exempel på företagscentrerade serier – såpan Six Feet Under (begravningsindustri) och situationskomedin The Office (pappersgrossisthandel). Båda därtill exempel på att engelskspråkig titel numera på TV, liksom inom biobranschen, tydligen blivit ett försäljningsargument gentemot publiken. Att bara tänka sig att titlar som ”Six pieds dessous” eller ”Der Büro” skulle locka tittare vore nämligen absurt.

 

Six Feet Under, med scenario av Alan Ball, mannen bakom den milt civilisationskritiska American Beauty, presenteras som en mörk komedi om Döden i det samtida USA. I centrum står familjen Fisher med sitt familjeföretag, en begravningsbyrå. Ingressen till varje avsnitt radar upp en rad symboler för död och förruttnelse och varje avsnitt inleds med att vi får uppleva de sista minuterna, och den (för vederbörande) oväntade bortgången hos begravningsfirmans närmast tillkommande kund.

Att tyna bort och dö som en normal människa på långvården vid 90 års ålder har det hittills aldrig varit tal om, ty det anses sannolikt ej TV-mässigt. Utgående från denna såpa skulle man kunna tro att en USA-medborgares sannolika livslängd ligger någonstans vid 34 år. Varje avsnitt avslutas med att bilden tonar ut i ett vitt intet, sannolikt också det ägnat att få oss att begrunda den stund då vi själva skall utvandra därhän.

Sannolikt har Six Feet Under någonstans ursprungligen haft samhälls- och kulturkritiska ambitioner – bl a genom att ansluta sig till den ganska vanliga kritiken av den amerikanska varianten av kommersiellt inspirerad dödskult, där exempelvis den öppna kistan och det lukrativa kadaverkosmetologiska arbete detta kräver tydligen livligt underblåses av branschen. Detta kritiska tema gestaltas tyvärr sällan i själva handlingen, utan mest i fritt stående drömscener à la Dennis Potter. Och det hamnar ganska snart ur fokus till förmån för ett mera konventionellt psykologiserande.

 

Den utlovade humorn försvinner ganska snabbt ur serien, som i stället reduceras till företagssåpornas vanliga temata. Dvs. inåt eviga spänningar inom ägargruppen, freudianskt färgade revolter mot och relationsproblem i förhållande till levande och döda föräldrar, homo- och heterosexuell erotik i varje avsnitt, flitig droganvändning, trasiga själar, neuroser och psykoser. Utåt familjeföretagets eviga kamp för att försvara hantverkarens ekonomiska och etiska status mot Den Stora Begravningsbusinessens lömska ränker. Allt serverat med tonvis av äkta hollywoodsentimentalitet så fort man skrapar på den mondänt coola ytan.

Serien erbjuder så här långt vissa nekro- och skoptofila kvaliteter, som kan få TV-tittaren att känna sig som just – tittare. Sådana motiv är f.ö. numera knappast någon bristvara i TV-serier. Därutöver erbjuder serien egentligen mest de vanligaste såpaklichéerna.  Om man vill nöja sig med vad man får så har dock all anledning att vara nöjd med serien.

Till skillnad från sin hyllade föregångare på HBO, Sopranos, saknar Six Feet Under rollgestalter som förmår att intressera oss mer än genom sitt attraktiva yttre.

Sådana finns däremot i The Office, den brittiska situationskomedin på tisdagkvällarna. Denna serie har nämligen frambragt en gestalt som platschefen David Brent (Ricky Gervais, som även medverkat vid författandet).

Serien är till formen pseudodokumentär och saknar egentlig fortlöpande handling. Kameran följer vardagen på ett brittiskt kontor för en grosförsäljning av pappersprodukter i en småstadshåla. Händelserna kommenteras kontinuerligt av chefen David. Denne är en man, som bara genom att vara sig själv kan få kvinnor att bli lesbiska på nolltid och ryggsvaga kontorsarbetande att längta efter nytt jobb i en sibirisk saltgruva.

 

David skulle aldrig i livet klara av att administrera en korvlåda. Han har av outgrundlig anledning fått befälet över ett kontor med ett par dussin anställda. David har sannolikt ett omättligt behov av att vara populär. Hans bristande verklighetssinne i kombination med en monumental brist på såväl självkritik som förmåga att tolka andra människors signaler har helt övertygat honom om att han lyckats därvidlag. Han uppfattar sig helt enkelt som hela kontorets lilla busfrö, dess älskade pappa och dess hyllade ledare, som lyckats förvandla sitt kontor till en mönsterarbetsplats vad gäller arbetstillfredsställelse, jämlikhet och harmoni.

Eftersom David uppfattar sig vara den yttersta garanten för demokrati på arbetsplatsen betraktar han sina mest knöligt auktoritära påfund som kreativt utövande av denna demokrati. Eftersom han uppfattar sig äga ett absolut sinne för humor anser han sig ensam vara i stånd att avgöra vad som skall skrattas åt (nämligen hans egna grisaktiga skämt) och inte (dvs andras skämt). Han uppfattar med andra ord egentligen ingenting. Man vet inte om man skall skratta eller gråta när man ser honom rulla fram över sina medmänniskor. Själv skrattar han för det mesta. Och delar entusiastiskt med sig av fjolårets progressiva managementfloskler som sina egna snilleblixtar.

Hans vapendragare, biträdande chefen Gareth (Mackenzie Crook), lika korkad och lojal som Bill och Bull sammantaget, är den enda som utåt försvarar David. Det är enda sättet för honom att klamra sig fast vid den lilla auktoritet han har, och som han, till skillnad från David, tycks sätta avsevärt högre än popularitet. Popularitet har han f.ö. för länge sedan realistiskt nog gett upp alla försök att vinna. Gareths intressen är, förutom att dagligen slicka David därbak, Hemvärnet, disciplinfrågor och vapenövningar. Och sannolikt därtill någon hemlig erotisk perversion.

På kontoret finns också några ganska normala personer, som ställer ledargarnityrets egenskaper i klarare relief, och som behåller sin mentala hälsa genom att skratta åt dem bakom deras ryggar.

Till det yttre avsevärt mindre pretentiös och avsevärt mera uppsluppen genomför The Office i avsnitt efter avsnitt ett så konsekvent lustmord på moderna arbetsplatser att serien i sin helhet borde visas TCO-kongressen.

Världen kommer inte att bli en riktigt dräglig arbetsplats förrän den siste David hänger i den siste Gareths tarmar – från Vita Huset och neråt i hierarkierna.

Titta in på The Office!

Tillbaka