Liv och lögn

 

”Han antog att han skulle leva i evighet, så det var ingen brådska att ge sig in i så djupa diskussioner. För honom var sådant något man kunde göra när slutet var nära. Att göra det nu vore att erkänna sin egen dödlighet och det var han inte beredd att göra. "

(Författaren till Big Fish, Daniel Wallace, om sitt misslyckade försök

att få sin åldrige far att sammanfatta sitt liv)..

 

 

”Den som bara talar sanning är inte vär’  å höra på”.

Så brukade min gamle far säga. Han utgick ifrån att alla andra hade samma uppfattning som han själv i frågan om förhållandet mellan sanningsenlighet och underhållningsvärde, och detta präglade ofta hans berättarkonst.

Egentligen slog han in öppna dörrar. Att vara människa är ju, sanningen att säga, att ständigt ljuga. Eller, som någon sagt, det är lätt att se om folk ljuger, det är bara att se efter om läpparna rör sig på dem. Om man å andra sidan får se en människa med munnen stängd skall man för den skull inte tro att hon  håller sig till sanningen. Ty det kan tyda på tankeverksamhet, dvs att hon i stället står och ljuger sig själv full.

Orsakerna är mångskiftande till detta i djurriket unika ljugande hos människan. Ibland måste man helt enkelt, av nöd eller av artighet. Det vanligaste skälet är väl dock att man i de flesta frågor inte är tillräckligt engagerad i sanningen, eller rentav dunkelt anar att den kan skada en om den kommer i dagen. Därför avstår man för säkerhets skull från att ta reda på fakta innan man yttrar sig. Om man därvid beslås med osanning kan man inför sig själv och andra lätt passera som ovetande. Okunskap bedöms av någon anledning (utom vid trafikförseelser) mildare än lögn, även då man bevisligen haft tillfälle att skaffa sig nödig kunskap – dubbelljugarna Blair & Bush är bara ett par av de mest aktuella exemplen på detta.

Ett särskilt slags lögnare, som visat sig så framstående på området att de blivit professionella, kallar vi eufemistiskt författare, eller berättare. Inte minst framgångsrika har sådana berättare varit, som berättat om andra storartade lögnare – t ex Cervantes om Don Quijote.  Eller Raspe om Baron Münchhausen. Eller, för att börja från början[1], Homeros, vars hjälte, ”den mångförslagne Odyssevs” ljög sig fram kors och tvärs över Medelhavet på väg hem från Trojanska kriget, slogs med jättar och lägrade trollkvinnor innan han efter nio år återvände till sin fru Penelope och sonen Telemachos, som förgäves sökt honom hela tiden.

Odyséen har ju snart 3000 år på nacken är därmed lika gammal som de bästa skrönorna i Gamla Testamentet – vår mest berömda mytantologi. Lögner som blivit på pass gamla och berömda kallar vi ofta just myter. Just nu är det väldigt inne att tala om och forska i sådana. För postmodernisten, t ex, är vetenskapen bara en (lite tristare) myt bland andra.

Odysséens framgång har inte lämnat sentida storljugare någon ro. Redan 1918 återanvände James Joyce såväl titel som berättelsens disposition i sin modernistiska tegelsten ”Odyssevs”. Fast här är hjälten inte Odyssevs, utan den judiske annonsackvisitören Leopold Bloom, hans trogna hustru inte Penelope, utan  Molly (som inte var lika trogen som förlagan) och den frustrerade sonen inte Telemachos utan Stephen Dedalus. Och Leopold  företog hela sin odyssé inom Dublins gränser på en enda dag – den 16 juni 1904.

Härom året gjorde bröderna Coen så en rolig film på odyssétemat om tre fångar på rymmen hem från sitt straffarbete – Brother, where art thou?- och i fjol var det dags igen, denna gång för Tim Burton att pröva sina krafter på filmatiseringen av  Daniel Wallaces Roman ”Big Fish” – som uppenbarligen hämtat inspiration bl a ur samma homeriska källa. Han är mannen bakom föga tankedigra, men snygga och välgjorda, filmer som Pee-Wee´s  stora äventyr, Beetlejuice, Sleepy Hollow och Apornas Planet (senaste upplagan)

I Big Fish är romanens/filmens huvudperson  Telemachos-Dedalus, fast här under namn av William. Hjälten är fadern, Odyssevs–Leopold som här heter Edward Bloom.

En guldfisk måste, för att kunna växa ut till sin fulla storlek, lämna sitt lilla bordsakvarium och simma ut i de stora sjöarna. Alltså lämnade Edward tidigt sin barndoms småstadshåla Ashton, Alabama och reste ut i stora världen. Redan som småstadsslyngel utförde han nämligen, åtminstone enligt honom själv och övriga invånare i Ashton, sådana storverk att man, särskilt i efterhand, redan då tydligt insåg att han var ämnad för större vattendrag. Edward var likt sin homeriska förlaga mångförslagen, stark, modig och så rättänkande som endast en amerikansk filmhjälte kan vara.

På sin väg genom livet etablerar han ett platonskt, men livslångt, förhållande till en trollkvinna. Han frestas ett tag av en de kyska men giftaslystna jungfrurnas äppelpajer i den uramerikanska småstadsidyllen Spectre. Han  besegrar och tämjer en 4,5 meters jätte. Han fallskärmas ner i Koreakriget, eliminerar en hel bataljon gooks (visserligen obeväpnade och sittande på varieté) och räddar två undersköna siamesiska tvillingdamer över till den fria världen för att visas upp på cirkus.

Han blir därpå vän med Steve Buscemi, som omskolat sig från världens mest korkade poet i Spectre till världens uslaste bankrånare och hjälper honom sedan att bli världens rikaste börsspekulant på Wall Street[2]. Detta ger honom själv kapital att köpa upp hela Spectre och rädda staden från att asfalteras över i ett senare skede. Han drabbas av den stora kärleken i form av Sandy, eliminerar rivalerna om hennes gunst. Sedan han avlat William placerar han henne tryggt  i köket på en vit sydstatsvilla för att på nytt ge sig ut i världen – sannolikt för att försörja familjen genom att sälja försäkringar el dylikt, men enligt myten för att utföra nya stordåd.

Edward fick av sin trollkvinna erfara att det enda säkra sätt som finns för en liten fisk att bli riktigt stor är att aldrig låta sig fångas – något som man kanske skulle ha kunnat räkna ut även i avsaknad av ockulta gåvor. Därför är han alltid i rörelse, så länge krafterna räcker. Därför är han alltid noga med att aldrig lämna raka redogörelser för sina förehavanden och tankar – han väljer att själv definiera sin verklighet. Edward kommer och går i hemmet som en okastrerad hankatt – ty sådana följer liknande livsprinciper. Och när han gått i pension, och måste stanna hemma vid spisen, fortsätter han att i tid och otid dra sina skrönor till den mera vetenskapligt sinnade sonens allt större irritation.

När filmen börjar är det dags för Edward att dö, ty även en stor och ofångad fisk har en ände. Sonen till den eljest kroniskt frånvarande fadern återvänder till hemmet för att göra ett sista försök att få lite raka besked av den sängbundne fadern – var har han varit hela hans liv och vad har han gjort där? Och framför allt - vem är han, egentligen?  

Egentligen är detta dumt, kränkande och oförsynt av William. Förmodligen delade han den illusion som litteraturen ofta bidragit till att sprida, att folk av någon anledning på sin dödsbädd inte längre skall se någon anledning att ljuga och att i stället avslöja vad de egentligen är. Det är naturligtvis bara strunt.  Verkliga exempel på ett sådant beteende torde vara svårfunna. Man dör som man lever. Om man ägnat ett helt liv åt att inför sig själv och andra bygga upp en myt om den egna personen - något som snarare är regel än undantag – varför skulle man då vid livets slut, när man kanske som bäst behöver den, plötsligt överge denna myt till förmån för någon banal sanning, d v s något sannolikare? Varför spotta på sitt självporträtt bara för att tillfredsställa en oförstående och otacksam omgivnings behov?

Vidare – det man inte accepterar, det vägrar man i regel att tro, även om man sakligt har goda skäl att tro det. I nästan lika ringa grad som man i sin ungdom och medelålder egentligen tror att man någonsin skall bli, och förbliva, riktigt död tror man det ännu i det ögonblick då det är dags för sista smörjelsen. Det gäller även om man som Edward har dödlig cancer. Det är nästan alltid för tidigt att sätta punkt.

Och slutligen: OM man till äventyrs skulle övervinna alla dessa hinder, verkligen inse läget och vilja berätta den sanna historien om sitt liv och person - skulle man ändå misslyckas i brist på övning och eftersom man egentligen aldrig vetat denna sanning. Har man däremot i tid förstått att man aldrig fullt ut kan lära känna sig själv eller andra människor kommer man sannolikt att förstå, och trivas mycket bättre med, såväl sig själv som sina medmänniskor.

Så William och omgivningen får nöja sig med att fadern fortsätter att besvara hans frågor med gamla skämt och nya versioner av de gamla hjältehistorierna. Hans egna efterforskningar visar till all lycka att fadern egentligen aldrig haft något att skämmas för, eller att dölja bakom sina myter – han hade helt enkelt varit en  visserligen frånvarande men snäll, trofast och handlingskraftig make, pappa och karl som fått många vänner på sin livsbana.

Försoning sker, sonen köper fadern i befintligt skick, myter och allt. William-Dedalus-Telemachos blir sålunda en god postmodernist i stället för att fortsatt vara ett frustrerat barn av Upplysningen. Fadern dör och på begravningen samlas horder av jättar, siamesiska tvillingdamer, trollpackor och framgångsrika bankdirektörer för att lämna sin hyllning. Edwards livshistoria var kanske en myt, men myten var faktiskt också hans livshistoria.

 

Allt det här kan ju låta riktigt gemytligt, tankeväckande, trendriktigt och hjärtevärmande. Möjligen är romanen Big Fish sådan, har inte läst den. Filmen är däremot framför allt segflytande som den sirap Hollywood enligt känt recept hällt över anrättningen. Delvis kan detta ju bero på att filmer, där det pratas sydstatsdialekt, som bekant måste göras 20% längre för att alla repliker skall hinnas med. Att då något snille valt att hämta tre av huvudskådisarna ( de i och för sig förträffliga Albert Finney, Helena Bonham-Carter och Ewan McGregor) från Storbritannien till denna urbota amerikanska film gör inte saken bättre. Liv Ullman var en virtuos på Algutsbodadialekt  i Utvandrarfilmerna om man jämför med hur dessa gästarbetare hanterar alabamamålet.

Dessutom anser jag i min egenskap av post-postmodernist, att filmen tar för lätt på det här med sanning, etik och ljugande.

Trots allt är det ju ändå en synd att ljuga. Åtminstone då man skall till att dö.

Fast dit är det ju å andra sidan långt?

 

 Tillbaka


 

[1] Nåja, Homeros (om han nu funnits?) har nog plankat en hel del från  det akkadiska eposet Gilgamesh som redan på hans tid hade halvtannat årtusende på nacken.

[2] Enligt modellen ”Jag köper trälådor för tre kronor, säljer dem för fem - och de två procenten lever jag gott på!”