Tillbaka

När Anna Odell gjorde stolpe-in

 

Att massan, majoriteten till slut skulle få rätt i en konflikt med en ensam individ skulle i en litterär framställning ha verkat närmast chockerande. Hjälten (författaren) har till slut rätt även då hen har fel. Att t ex hävda att invånarna i byn Jante möjligen skulle ha haft en viss poäng i sin skepsis mot Sandemoses hjälte när de höll fast vid sin inskränkta, men trygga, gemenskap vore, inte minst idag, starkt avvikande. På rak arm erinrar jag mig bara ett sådant mera betydande fall - som f ö egentligen styrker mitt intryck: När Tåbb med manifestet (1943) till slut "inser" att hans kålodlande omgivning hela tiden haft rätt, då den inte köpt hans, för all del något mekanistiska, marxism, därmed markerande Lars Ahlins avfall från revolutionen och kollektiva ideal.

Anna Odell inträder i sin prisade långfilm "Återträffen"  ensam, med darrande knän på 20-års återträffesten för de före detta niondemedelklassarna i Enskede Skola. Hon blev i verkligheten inte kallad till festen, och medverkar därför blott som rollfigur. I ryggen har hon dock i sin film århundradens litterära konventioner beträffande individ och massa. Hon vill tala om vad hon upplever som deras mobbning av henne för två decennier sedan. Hon har inte kommit för att höra hur hennes klasskamrater haft det under och efter skoltiden. När hon i samband med välkomstskålarna framför sin avvikande bild av stämningen i sin gamla skolklass tror sig filmpubliken därför genast veta att det är hennes subjektiva version som är den sanna, inte den mera glättigt positiva, som övriga festdeltagare enligt hennes manus säger sig omfatta.  

Hade det gällt en juridisk process med Odell som kärande och festkollektivet som svarande hade  ingen advokat åtagit sig hennes fall - på grund av att preskriptionstiden för mobbning sedan länge hade gått ut ("Vi var ju bara barn") och på grund av avsaknaden av annan bevisning än Odells privata minnesbilder från skoltiden. I princip var det just dessa invändningar som de gamla klasskamraterna gjorde, i den mån de fick en syl i vädret, innan de blev förbannade och gick till handgripligheter för att kunna fortsätta festen.

Hade Odell gjort en ren spelfilm, utan dokumentära anspråk, hade hon haft fria händer. En del tillbakablickar hade varit möjliga, eller t o m nödvändiga, som kunde ha övertygat publiken om att hennes beskyllningar mot klasskollektivet för 20-30 år sedan vore tillräckligt underbyggda. Hade hon å andra sidan gjort en ren dokumentärfilm (dolt eller öppet filmad) hade hon lämpligen i filmen inte - mot fakta - kunnat uppträda på festen, inte kunnat hålla sitt "brandtal", varvid tillställningen sannolikt blivit mindre dramatisk och sannolikt inte handlat om mobbning. I den mån samtalen handlat om henne hade de på sin höjd gällt den frånvarande, numera famösa, klasskamratens kontroversiella projekt något år tidigare, Okänd, kvinna 2009-349701.

Kung Ragnar försökte enligt sägnen testa sin tilltänkta frilla, den smarta Aslög (Kraka), genom att hon uppmanades komma till honom varken påklädd eller naken, varken hungrig eller mätt, varken ensam eller i sällskap. Hon uppträdde alltså iförd ett fisknät, med en lök i munnen och med en hund som enda sällskap. Odell försöker lösa ett konstnärligt dilemma på liknande sätt och fick  priset på Venedigfestivalen för "det intelligenta och engagerande sätt  som Återträffen upplöser gränserna mellan fiktion och dokumentär."

Anna Odell står för manus, regi och spelar dessutom huvudrollen i filmen. Enligt utsago hade hon tänkt ägna filmens andra del åt intervjuer med de anklagade klasskamraterna, sedan dessa hade fått se och kommentera hennes film från den tänkta återträffen. Det visade sig dock icke överraskande att de med få undantag, och förebärande mer eller mindre trovärdiga och artiga undanflykter, vägrade att medverka i denna tilltänkt dokumentära del av filmen. Deras roller fick därför återigen spelas av skådespelare. Återträffen blev således en varken-eller-film, men framför allt en metafilm - dvs. en film om en film. Hur pass intelligent den är tål att tänka på. Att filmen är engagerad är däremot säkert och den kommer att bita sig fast i minnet hos stora delar av publiken. Det blev kanske stolpe-in för Odell.

Ett problem är förstås att ju mer man tror på Odells bild av sig själv som fiktiv festdeltagare i första delen av filmen, desto mera börjar man tvivla på hennes "dokumentära bild" från skolan. Det är Odells metod, såväl i denna film, som i hennes filmade examensarbete på Konstfack, (Okänd, kvinna) som åtminstone kan ifrågasättas och därvid hennes metod att i sina projekt (nästan ā la Lars Vilks) spela med sin person och med massmedia mot privata objekt för hämnd, vilka är förhindrade att gå i svaromål.

Det bjuder mig emot att säga något som helst positivt om David Eberhard, dåvarande överläkare på S:t Göranpsyket -Timbros och Hanne Kjöllers psykiatriska guru. Hans mindre lyckade, men stilenliga, framträdande i samband med projektet Okänd, kvinna väckte stor uppmärksamhet. Ty han, och framför allt övrig personal, som 2009 lade ned arbete på henne efter hennes fejkade självmordsförsök i Okänd Kvinna, var förhindrade att upplysa om att Odells förmåga att så övertygande agera självmordsbenägen patient kan ha sammanhängt hon under tio års tid verkligen varit gravt psyksjuk (schizofreni), gjort liknande självmordsförsök och under hela denna tid varit föremål för mer eller mindre sluten vård.

Anna Odell har vid intervjuer varit öppen beträffande sin tidigare sjukdom. Eftersom det är hennes verk, inte hennes person, som vi bör bedöma borde vi normalt totalt bortse från den - vilket Odell för övrigt helt gör i sin aktuella film.  Men i Återträffen pekar hon ut och skuldbelägger en grupp, tidigare offentligt okända, möjligen helt oskyldiga personer och försöker ställa dem till svars för vad de för 20-30 år sedan eventuellt gjort i skolan. Det ställer frågan i en något annorlunda dager.

Att likt den rättfärdiga, men beskäftiga, lärarinnan E i Ruben Östlunds film "De Ofrivilliga" kräva att bli sedd av dem som inte orkar med henne är inte någon väg till framgång i en grupp, varken i skolan eller 20 år efteråt. Om hennes klasskamrater i klass 1 - 9 under skoltiden, eller i filmen, inte förmådde inta ett adekvat, terapeutiskt förhållande mot henne, utan enligt Odell valde att hålla henne på distans, ska kanske ingendera parten nu lastas för.

Eftersom festdeltagarna sannolikt i regel kände till hennes sjukdom och personlighet kan deras vägran att medverka i filmen i varje fall vara förklarlig. Det som i filmen framställs som feghet, bekvämlighet och förträngning hos festdeltagarna kan delvis tolkas som hänsynsfullhet, hjälplöshet eller åtminstone som rädsla. Ansvariga lärare och föräldrar, som varit inblandade i eventuella försök att hjälpa/stjälpa figurerar överhuvudtaget inte i Återträffen.

Det är svårt att värdera hennes aktuella film som dokumentation av mobbning i Enskedeskolan utan att veta huruvida hon även i skolan varit lika socialt hopplös, aggressiv och rättshaveristisk som hon (medvetet?) framställde sig på Återträffen - oavsett om hennes valda minnesbilder var korrekta. När Odells huvudfigur i filmen upprepat påstår att hon inte vill skuldbelägga sina kamrater utan bara att blottlägga fakta, "strukturer och hierarkier" vittnar hela filmen liksom huvudpersonens  beteende om motsatsen. Allt påstå att det rör sig om ett rent konstnärligt projekt håller lika litet som när Call Girl pekade ut Palme som pedofil eller Vilks Profeten som hund.

Till regissörens och filmens försvar framstår visserligen på slutet av "spelfilmen" festdeltagarnas åtgärd att bära ut henne ur lokalen som enda utvägen. Så intelligent och självkritisk är nog ändå inte Odells film. Det handlar, i såväl i Okänd Kvinna som i Återträffen, just om revansch, hämnd och om - omgivningens - skuld. Denna fanns där alldeles säkert, men är detta verkligen ett så kreativt sätt att handskas med sitt förflutna? Även om man känner med Jonathan Swift när han skaldade om människorna:

Jag vill ha det förstått

Jag ville få dem alla hängda

Om blott jag hade förmått

Återträffen har redan av en enig kritikerkår utsetts till  2013 års bästa svenska film. Låt oss hoppas att bedömarna har fel, ty ännu återstår i skrivande stund  en månad av året. Fast filmen tål att tänka på.