Occultainment

Om en ovanligt andefattig TV-serie

Naturligtvis tror jag inte på den. Men jag antar att den ger en tur oavsett man tror på den eller inte.

(Atomfysikern Niels Bohr, tillfrågad om varför han hade en hästsko på väggen)

Härom natten träffade jag Marlon Brando. Han såg mycket mera mager ut än jag mindes honom, och överraskande latinsk i sin framtoning. Jag kommer inte ihåg exakt vad vi pratade om, eller på vilket språk. Jag själv kom i alla fall med några riktigt fyndiga kommentarer, som gjorde märkbart intryck på honom, vilket också varit avsikten. Jag hade en känsla av ett visst samförstånd oss emellan. Det slog mig att han såg ganska tärd ut, och jag erinrade mig efterhand att det måste sammanhänga med att han ju faktiskt dött en vecka tidigare i sin lungfibros. Detta gjorde mig till en början lite brydd, och jag intalade mig för ett ögonblick att vårt samtal måste vara en inspelning, en förklaring som jag emellertid vid närmare eftertanke fann mindre tillfredsställande, utan att för den skull omedelbart finna en bättre.

Såhär i efterhand har jag tänkt över detta sensationella möte en del. Som jag ser det finns det bara två möjliga förklaringar till detsamma:

1. Framlidne Marlon kan, utan vår kännedom, genom åren ha varit en trogen läsare av FIB men aldrig fått tillfälle att personligen träffa dess filmkrönikör under sin livstid. Därför har den nyligen avlidnes ande med högsta prioritet valt att avlägga ett nattligt besök hos mig. Mot denna förklaring talar möjligen förhållandet att, vad jag kan minnas, vårt samtal inte i någon del rörde sig kring film eller media. Det hade ju annars varit det naturliga. Vårt gemensamma filmintresse var ju det enda som rimligen kunde ha föranlett Marlons ande att hasta till detta urtima möte. Å andra sida skall man kanske inte begära ett naturligt uppträdande av ett övernaturligt fenomen.

2. Jag hade sett och läst en hel del om Marlon dagen förut, och drömt alltsammans. Redan de gamla grekerna har nämligen noterat att de tenderade att drömma om saker som de tänkt på eller upplevt under samma dag. Därav drog de slutsatsen att drömmars innehåll härrörde från den sovandes hjärna, inte från om- , astral- eller andevärlden.

För denna förklaring talar bl a att alla mina tidigare konversationer med avlidna personer undantagslöst skett under sömnen, samt att jag faktiskt även denna gång låg kvar i sängen när jag första gången erinrade mig mitt möte med Marlon.

I alla tider har det funnits folk som känner en intensiv avsmak för banala förklaringar av sistnämnda slag och är varma anhängare av den förstnämnda typens förklaringar. Man har stundom kallat dem knäppgökar, svärmare, andeskådare m.m. Numera kallas de ofta av någon anledning för ”sökare”, vilket kan tolkas som att de för tillfället åtnjuter en högre status. I verkliga livet är de ganska harmlösa, men i media upptar de stort utrymme. Kontakter med den sk andevärlden och ockulta fenomen överhuvud anses nämligen av outgrundlig anledning ha stort allmänintresse. I de media, som i ökande utsträckning avhänt sig betungande folkbildande ambitioner och helt koncentrerat sig på sin roll som  förmedlare av reklambudskap och på att hålla folk borta från verkligheten har de följaktligen blivit en stor artikel. Inom underhållningsfilm och TV-serier som Arkiv X m fl har andeskådarna länge spelat stor roll. På senare år har de invaderat sk dokumentärserier och dokusåpor: tex har vi Förnimmelse av mord, Tidigare liv och Andra sidan (Crossing over).

I TV4 kan vi sedan en tid följa den från dansk TV2 hämtade serien Andarnas Makt, med entusiastisk kommentar av Lill-Babs’  dotter Malin Berghagen-Nilsson och en svensk expert, det professionella mediet[1] Anders Håkansson.

Här får vi träffa kollegor till Håkansson, som för seriösa samtal med avlidnas andar. Andarna gör sig gällande genom att knacka i bord och väggar. En tacksam ande kommer till och med vid ett tillfälle in i studion och klappar Malin på kinden. Med tanke på de tjänster hon gjort andevärlden hade detta väl inte bort förvåna henne, men enligt AB blev hon så perplex att sändningen fick avbrytas.

I Andarnas makt får vi också träffa personer som har förmåga till klärvoajans (dvs att skåda in i, eller förutsäga framtiden eller förnimma ting som de ej bort kunna uppfatta via sina fem sinnen). Sådana fenomen anses av de flesta professionella magiker vara banala att reproducera och har, då de undersökts, undantagslöst visat sig bero på att vårt minne dels spelar oss spratt genom att      t ex kasta om ”varsel” och motsvarande händelse i tiden. Eller genom att vårt medvetande noga sorterar bort alla våra falska föraningar ur minnet och bara behåller de enstaka som bekräftas. Eller, allra vanligast i professionella sammanhang, på ren bluff,

För våra klentrogna ögon ges exempel på psykokinesi, dvs att fysiska föremål sätts i rörelse genom psykisk påverkan, ”tankekraft”. Fenomenet är välkänt för varje användare av slagruta eller pendel – försök själv att hålla en pendel stilla över en urtavla, tänka 9-3, 9-3 utan att pendeln börjar svänga just mellan nämnda klockslag![2] Förklaringen, att tanken på en kroppsrörelse låggradigt aktiverar just de muskelgrupper som skulle kunna utföra rörelsen, leddes i bevis redan vid mitten av 1800-talet, men har inte hindrat norska fjällräddningen att använda slagruta för att leta efter lavinoffer fram till 1983. Och svenska kommuntjänstemän att anlita slagrutegängare vid sökande av vattentäkter.[3]

Hos professionella medier, som t ex  den i programmet hyllade Uri Geller, spelar också magneter bevisligen en betydande roll för att öka tankekraftens  förmåga att flytta runt saker.

 

Hög utbildning eller begåvning tycks ha föga skyddseffekt mot vidskepelse och övertro. Historien uppvisar talrika exempel på välbegåvade, i många avseenden progressiva och i sin ordinarie gärning dugliga och kritiska personer som fallit pladask på näsan för ockultismen: John Stuart Mill, August Strindberg, Upton Sinclair, Arthur Koestler, Kata Dahlström och Carl Gustaf Jung är bara en handfull exempel.

Naturvetare är dock i allmänhet mera motståndskraftiga. Om man därför anträffar en dylik, som övergivit sin skepticism och börjat svärma för andevärlden är detta naturligtvis gefundenes Fressen. Åttonde avsnittet av Andarnas Makt uppvisar följaktligen ett sådant exemplar: den danske professorn emeritus i barnneurologi, Preben Plum, 96 år gammal då programmet inspelades 2002 (han lämnade oss slutgiltigt för andevärlden samma år).

Plum berättade om sin omvändelse från kritisk naturvetare till glödande advokat för andevärlden.

Det började med att han under en strid om professorsposten vid Rigshospitalet 1935 i en dröm förehålls vikten av att undersöka fotsulereflexen på nästa dags provpatient. (en enligt min mening i sammanhanget närmast obligatorisk åtgärd, vars uraktlåtande bort rendera honom anmälan till ansvarsnämnden). Reflexen var positiv, vilket hjälpte Plum att ställa en så pass ovanlig diagnos att det gav honom professuren, och så småningom förmådde honom att uppsöka en spiritistisk seans. En deltagare i denna seans föreslog att man skulle fråga den närvarande bordsanden hur många stickor det fanns i en tändsticksask på bordet. Anden samtyckte och knackade rätt antal gånger. Det avgjorde saken för Plum.

 

För en utomstående finns det två förklaringar också till detta fenomen:

1) En avliden ande hade framkallats av ett medium och tagit bordet i besittning. Den hade förmåga och engagemang nog att räkna stickorna i en sluten tändsticksask (en i mitt tycke ganska andefattig syssla). Detta är en möjlig förklaring, som dock kräver en grundlig revision av naturvetenskapen som den hittills är känd.

2. En deltagare, sannolikt den som kom med förslaget att be anden räkna, hade själv planterat asken på bordet efter att ha räknat stickorna och knackade sedan själv i bordet (som alltid hölls seansen i ett mörkt rum, så risken för upptäckt var ringa). Ungefär så har det visat sig gå till vid otaliga andra seanser.

 

Men den arme Plum köpte den första förklaringen, och sedan var korken ur.

Snart hade Plum sin första ”utanförkroppenupplevelse”: Han tänkte, då han låg i sin säng på natten, att gå in i ett rum på övervåningen för att hämta en bok. Han avstod dock, enligt egen uppfattning sedan han erinrat sig att en väninna låg där och sov. På morgonen meddelade väninnan att han ändå varit inne i rummet i pyjamas, men vänt då han såg henne i sängen. Professorn hade tydligen aldrig varit uppe och kissat på natten för att på morgonen ha glömt bort hela saken, aldrig gått i sömnen, och aldrig hört om någon som gjort det.

Det var med andra ord inte vetenskapsmannen Plum som genom kritiskt tänkande övervann den dogmatiska och inskränkta naturvetenskapliga världsbilden och modigt sökte sig nya horisonter. Det var drömmaren Plum, som inte kunde acceptera att hans kunskap om verkligheten var begränsad och relativ och därför valde att förkasta det han faktiskt redan visste. Det var en man som glömt den intellektuella hederlighetens första bud – att inte tro något som man inte har grundad anledning att hålla för sant. Det gör vi alla visserligen av praktiska skäl titt som oftast, och troende människor hela tiden  – men till skillnad från Plum då utan att ge våra övertro namn av vetenskap.

I programmet var han bitter på sina vetenskapskolleger, som försökt tala förstånd med honom. Han ångrade till och med att han en gång på femtioalet hjälpt till att avslöja mediet Fru Melloni, som under bordet skrev ”andeskrift” med hälen. Det var ju att ”dra lasset åt motståndaren”.

Och så upplever faktiskt många ”sökare” idag vetenskapen – som Motståndaren. Ändå sker merparten av det verkliga sökandet just här, inom vetenskapen, i det dagliga arbetet och kampen för en bättre materiell värld, och inte i Ufosällskap, spiritistsalonger eller i form av meditation och andningsövningar. Den materiella världen är så utomordentligt rik och varierad att det ännu inte på ett tag torde vara dags att söka sig därutanför för att finna sanningar.

Jag håller det exempelvis inte för särskilt troligt att framlidne Brandos ande verkligen hälsade på mig i Vislandaskogarna häromnatten. Jag kan dock ej med matematisk visshet bevisa attinte var fallet. Det är högst troligt att jag helt enkelt drömde. Jag kan dock inte med matematisk visshet styrka att så skedde. Det är i denna lilla nisch mellan att inte och inte att som all småföretagsamhet i övertro, vidskepelse, ockultism och allt andligt och fysiskt kvacksalveri frodas.

I hägnet av mediakapitalets AB Folkfördumning.

 Tillbaka


 

[1] Ett medium är inom spiritistisk terminologi en person, som påstår sig kunna kommunicera med avlidna personers andar. Det finns enligt samstämmig oberoende expertis medier av i huvudsak två skilda slag: a) sådana som redan avslöjats som skojare 2) medier som ännu ej avslöjats som skojare, huvudsakligen eftersom de aldrig kritiskt granskats

[2] Att det går precis lika bra att tänka ”Absolut inte 9-3!” och ändå få exakt samma effekt, eftersom våra dumma muskler inte begriper kommandot ”inte” är en annan sak.

[3] Chansen att finna vatten på ren gissning anses i vårt land vara cirka 70%. Men en vettig person kan nog öka chansen ytterligare en hel del genom att ge akt på terrängen. I Sahara är vattenletning med hjälp av slagruta okänd, trots att man här bort ha betydligt större glädje av metoden.