Tillbaka

 

Terror, skurkar och hjältar i Palestina

 

Vem terroriserar vem – och vem är hjälte, vem är skurk i Palestinas historia?

Två aktuella filmer, München (Steven Spielberg) och Paradise Now (Hany Abu-Assad) med anknytning till konflikten hemfaller inte åt det judehat – som var vanligt hos t ex svenska filmer och romaner före 1945 - fast vi har glömt det. Eller åt den antimuslimska, numera gängse sionistiska-amerikanska historieskrivningen vad gäller Mellanöstern.

Terrorismen började inte, som den allra modernaste amerikanska historieskrivningen, och som regel TV-nyheterna vill få oss att tro, på morgonen den 11.9 2001. Ej heller först sedan palestinierna åter hade börjat organisera sitt väpnade motstånd och slå tillbaka mot Israel 1965.

Hjältar och skurkar skall sökas i vår tid, inte i ett avlägset förflutet eller inom myterna. Men myter spelar ändå en enorm roll i folkens egen uppfattning om sin historia. I synnerhet om de får lite hjälp av externa intressenter.

Det nazistiska folkmordet var kulmen på en mycket gammal nationell och religiös förföljelse av judarna, som under de två senaste årtusendena , åtminstone sedan korstågstiden, framför allt bedrivits av kristenheten.

Legenden om Ahasverus, den vandrande juden, handlar om en skomakare, som skall ha nekat Jesus vila på sin trappa under vägen till Golgata. Av naturliga skäl blev Mästaren ordentligt förbannad på vederbörande.  Sedan dess måste vår skomakare, i enlighet med Hans förbannelse, vandra runt i världen till domedagen. Denna historia fick sin självklara plats i den antisemitiska myten. Dess tendens framgick klart av att legenden valde att fördöma judar framför, vad som hade varit minst lika naturligt, skomakare.

Judarna hade, enligt den sionistiska historieskrivningen, av två av varandra oberoende (?) auktoriteter utlovats en fast hemvist i Palestina. Första gången, för sådär 3200 år sedan, då man ännu befann sig i fångenskap i Egypten, använde sig Herren av sitt språkrör Moses för ändamålet. Det var på den härliga gammaltestamentliga tid, då Han ännu nedlät sig till att titt som oftast tala med sin skapelse. Andra gången, i november 1917, skedde det, som av en händelse, samtidigt med den ryska revolutionen. Då var det den brittiska regeringen och dess utrikesminister, Balfour, som fungerade som mellanhand mellan Herren och Lord Rothschild i Sionistiska Förbundet.

Det var bara det att Herren båda gångerna hade glömt försäkra sig om ortsbefolkningens samtycke, i båda fallen en ödesdiger försummelse som väcker häpnad hos den som vant sig vid att betrakta Honom som allvetande och ofelbar. Visserligen nämnde Balfour, till skillnad från den gammaltestamentliga guden, “de medborgerliga och religiösa rättigheterna hos existerande folkgrupper i Palestina” och att dessa inte fick kränkas. Men bortsett från befolkningsmajoritetens och angränsande arabstaters handgripliga motstånd, och lama, snart uppgivna försök från mandatsinnehavaren så skedde det som skedde när Storbritanniens NF-mandat led mot sitt och 1940-talets slut.

Den nationalistiska rörelsen hade verkat för en sekulär, oberoende stat för alla palestinier, araber som judar, som bodde mellan Jordan och Medelhavet. Denna stod uppenbarligen i vägen för upprättandet av det sionistiska projektet, liksom den gjorde det för Andra Världskrigets segrare.

Upprättandet av ett Israel på religiösa och etniska grunder innebar att omkring 800 000 palestinier av arabiskt ursprung fick fly undan de sionistiska terrorbanden i en omfattande etnisk rensning. De 12% av mandatets jord, som 1946 ägdes av judar, växte genom krig, terror och FN:s delningsresolutioner till 77%. Bakom denna politik stod inte bara Västmakterna, utan också Sovjet. Idag, snart 60 år efter kriget, lever 3,5 miljoner palestinier i landsflykt, förutom de 2 miljoner som får överleva fysiskt som parias i Israel och i sina israelkontrollerade enklaver, eftersom dessas arabiska befolkning snart skulle överstiga den judiska, om de med fullt medborgarskap för invånarna införlivades med Israel.

Således kan vi se hur stormakterna, som låtsats vara både blinda och döva för det öde som drabbat judarna under nazismen, efteråt visade sig vara mer villiga att sona sina försummelser, dock på andras bekostnad, och med gott politiskt utbyte.

Sedan Mellanöstern efter Andra Världskriget fått sin ökade strategiska betydelse, förvaltas Hans testamente som bekant numera av Förenta Staterna, vars 51:a stat de facto Israel har blivit.

Av en ursprunglig antisemitisk kristen myt om det berättigade hos judarnas hemlöshet har sålunda skrönan om den judiske skomakaren, utan att dess ordalydelse ändrats, numera förvandlats till ett argument för Israels obetingade ”berättigande” som en religiös och rasistisk stat under imperialistiskt beskydd, vilket endast ”antisemiter” och/eller ”islamistiska fanatiker”, som t ex Hamas, påstås ifrågasätta.  Och på nyspråk kallas därför dagens terrorister för ”historiens offer”, och dagens verkliga offer för ”terrorister”, som bekämpas med hjälp av en s k ”fredsprocess”. Alltså, filmerna:

München (Steven Spielberg) och Paradise Now (Hany Abu-Assad).  Trots filmernas divergerande format, resurser, teknik och trots deras kulturella och nationella bakgrund, som skiljer sig så mycket som det gärna kan vara möjligt, hamnar de båda från helt olika utgångspunkter till slut ganska nära varandra, dvs ganska nära mittfåran. Dessa båda filmer, i synnerhet den andra, borde ses tillsammans.

Spielbergs film bygger på romanen Vengeance av George Jonas. Vi får här följa ett irreguljärt kommando, under ledning av Mossadmannen Avner, som med obegränsade resurser skickats ut i spåren efter Svarta Septembers attack mot den israeliska OS-byn i München. Syftet med den palestinska attacken var, förutom att väcka internationell uppmärksamhet, att kräva frisläppandet av ett antal fängslade motståndsmän. Elva israeliska gisslan togs och samtliga dessa, jämte alla utom en i kommandot, dödades på väg till flyget, med all sannolikhet av västtyska och israeliska säkerhetsstyrkor.

Elva palestinier utpekades av Mossad som ansvariga. De var spridda över Europa och Medelhavsområdet, och skulle mördas på Israels order. Så skedde med ett undantag. I takt med att den palestinska kontra-kontraterrorn (eller snarare kontra-kontra-kontra) satts in decimerades Mossadgruppen kraftigt. Tvivel spriddes i gruppen om missionens ändamålsenlighet, och i något fall om dess moraliska berättigande, och till och med om den israeliska politikens.

 

I den Oscarsnominerade filmen Paradise Now förflyttas vi 30 år längre fram i tiden, till Västbanken och till den senaste intifadan. Två yngre män, Khaled och Said, förbereder sig för att ta sig in i Israel och spränga sig själva och ett antal civila och militära israeler i luften som en vedergällning för fiendens senaste mord av en palestinsk ledare. Allt som handlingen fortskrider får vi lära mera om männens bakgrund och deras bevekelsegrunder. Khaled är till en början oreflekterat troende. Said mycket mindre så, men har ett personligt motiv av att återupprätta sin familjs och sin egen heder, eftersom hans far en gång avrättades som överlöpare till den israeliska ockupationsmakten. Båda delar på goda grunder hatet mot den sionistiska ockupationsmakten. Saids väninna Suha, sannolikt regissörens/författarens språkrör, försöker på humanistiska grunder få männen att välja kampmetoder, som inte inkluderar att spränga allt misshagligt i luften, inklusive sig själva. Den humanitet som aldrig hjälpte judarna mot nazisterna och aldrig hjälpte mot Israels pionjärer, Stern och Hagana, förskrivs således ånyo av Västvärldens liberaler som recept för palestinierna mot deras sentida arvtagare. Det visar sig att det är den troende, Khaled, som tar intryck av Suhas budskap, inte Said.

Även ”Svarta September” har sin förhistoria, som numera sällan redovisas i media, inte ens i Spielbergs jämförelsevis balanserade skildring. Utan ockupationen av hela Palestina 1967, fördrivningen av dess befolkning till nya flyktingläger på Jordandalens östra sida, Israels bombningar av dem och USA- lakejen Husseins i Amman blodiga massakrer på Palestinier under september 1970 med stöd från Israel och USA hade historien fått en annan vändning. Åtminstone hade det kommando som utförde attacken mot OS-byn med säkerhet fått ett annat namn.

Att vita nederländska protestanter förföljdes och fick fly från Europa till Sydafrika under 1600-talet ursäktade inte deras framfart därnere under 300 års kolonialt styre, och ej heller britternas. Att den gamla världens flyktingar av politiska, religiösa eller ekonomiska skäl fick söka sin lycka i Amerika ursäktar inte den etniska rensningen av urinnevånarna eller importen av negerslavar. Framför allt ursäktar den inte vad USA gör med resten av världen i dag, d v s vad det behagar.  Att judarna förföljdes av otaliga europeiska regimer under 2000 år berättigar inte Israel, uppstöttat av USA, att föra en fascistisk och rasistisk politik.

Det palestinska folket är tidens hjältar och deras fiende är vår fiende. Inte för att allt vad dess ledare, lika lite som våra, gör alltid är särskilt klokt, eller ”demokratiskt” eller ”humanitärt”. Inte för att de är bättre än vi andra. Att vara en hjälte är inte en bestående egenskap, utan något som av tiden till låns tilldelas individer eller folk som inte har något annat val.

Men icke desto mindre.