Lasse Molin
Lars Molin (1942-1999) tillhörde dem som befarade att det kapitalistiska produktionens och arbetslivets utveckling med s k rationaliseringar, bemanningsföretag, visstidsanställningar, outsourcing och "proletärer med F-skattsedel" på sikt även undergräver de kulturella förutsättningarna för folkstyre i massmedias, det inspelade ordets och skvalmusikens tidevarv: "När bönderna jobbar ensamma med Madonna i hörlurarna - vem skall då berätta för oss?".
Lars Molin hade direkta rötter i norrländsk arbetar- och bondeklass. Han var ensam i sitt hem om att få läsa till realen. Han hamnade slutligen, efter en rad arbeten och misslyckanden som hockeyspelare och flygaraspirant, som vägmästare vid Vägverket .
Han var alltid en flitig läsare men gjorde sin författardebut först i Allas Veckotidning med en mycket kort och konstlös novell 1969 om sin och hustruns smekmånad, som varat två dagar i hemmet under en snålt tilltagen permission från värnplikten åtta år tidigare.
Samma år strejkade man på Arlandabygget, där Lars Molin var arbetsledare. Han var redan känd för att alltid ha ett anteckningsblock med sig i arbetet, där han skrev ner tänkvärda repliker och reflexioner, som han åhörde under dagen och sådana idéer som ständigt dök upp i hans hjärna. Under strejken hann han snabbt skriva ner tre dramatiska texter, som han tidigare länge hade funderat på - han "skrev snabbt med tänkte länge först". Hans manus dök i det nyinrättade TV2-teaterns postfack just som kanalen höll på att etableras som ett mera radikalt alternativ till TV1 - och inte enbart beträffande utbudet av dramatik. Man släppte in nya, unga författare och fria grupper i rutan.
Tidigare hade 60-talets s k seriösa författarskap dominerats av "allvarliga poeter i hornbågade glasögon" som diskuterat estetik, utövade formexperiment och "konkret", eller på sin höjd "nyenkel", poesi. Samt av ungliberalernas sexuella frigörelse efter p-pillrens genombrott, som finlitterärt mynnade ut i 14 erotiska novellantologier av kända författare (Kärlek 1-14) som 1965–1970 gavs ut med Bengt Anderberg som huvudredaktör och flitig bidragsgivare. Vilket banade väg för ett uppsving för viss kolorerad litteratur som bildade herrar tidigare kunnat diskret smygläsa endast på frisersalonger, men som nu vinstgivande kunde ges ut av Bonniers och Saxon & Lindströms förlag.
NJA-gruppen gjorde 1969 en pjäs om Norrbottens Järnverk AB i Luleå. Efter att ha spelat vid en strejk i Kiruna blev gruppen portad från Dramaten och bytte namn till Proteatern, senare Fria Proteatern där bl a Mia Benson, Tomas Bolme, Per Sandborgh, Stig Engström, Carsten Palmaer och Leif Stålhammer med betydande framgång verkade. Detta inspirerade den nye chefen vid TV2-teatern som ville satsa på "information, identifikation, humor, sensualism och fantasi" samt solidaritet med publiken.
Liksom vårt språk främst har utvecklats och levt, inte genom den kungliga svenska akademien och dess ordbok, utan främst genom det språk som talas av de flesta härboende, har den muntliga berättelsen legat i botten för intressant litteratur. T ex hos Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg och andra. Lars Molin förde deras tradition vidare i en ny tid och delvis i ett nytt medium, i TV-teatern.
Den tidigare okände Lars Molins tre pjäser passade mediet och tidsandan som hand i handske. Alla pjäserna visades 1971 i TV:
Hon kallade mig jävla mördare - som handlade om reaktioner hos samhälle, arbetskamrater och arbetsgivare, när en lastbilschaufför helt utan egen förskyllan kör över och dödar en liten pojke. Behandlingen av ett liknande tema kontrasterar klart mot existentialisten Stig Dagermans med rätta hyllade "Att döda ett barn" 1948 genom sin sakliga och socialt medvetna gestaltning. Offrets mamma i pjäsen lyckades så småningom förstå och "förlåta", domstolen friar honom, arbetskamraterna försöker visa sin solidaritet, men chauffören drabbas ändå till slut av arbetsgivarens och samhällets dom.
Därefter kom den komiska Väckning kl 06.00 om ett ungt obemedlat par, som under månader till följd av bostadsbristen ostraffat lever och med hjälp av en snäll nattvakt övernattar på ett möbelvaruhus.
Samt, till slut samma år, genombrottet med komedin Badjävlar - en beteckning som inte minst slog igenom bland Västkustens urbefolkning, som efter kriget med en expanderande kommersiell fritidssektor, fått se att den efterhand köpts ut från sina egendomar genom en köpstark hord av nyrika - och ofta stryktäcka -stadsbor. Och som politiskt slog mot en ohelig allians av lokala socialdemokratiska och borgerliga lokala pampar som i näringslivets intresse krattade sandstranden för badjävlarna. En del inspiration torde författaren ha hämtat från ett kort och misslyckat försök att ge sig in i socialdemokratisk lokalpolitik.
Han återvände 15 år senare till ett besläktat tema i Kunglig toilette som i Mobergs anda handlar om den ovärdiga orgie av rojalistiskt fjäsk som ett planerat kungabesök kan utlösa inom en småorts politiska och entreprenöriella kretsar. Pjäsen hade dock enligt utsago hade hämtat sin förlaga från vad som i verkligheten skall ha hänt några år tidigare i Västervik.
Lars Molin var av födseln socialdemokrat. Han sällade sig den betydande grupp av kulturarbetare som under decennier utgjordes av kritiska, för att inte säga besvikna, men till slut lojala, anhängare av partiet. När Ingmar Bergman och Astrid Lindgren av "skatteskäl" offentligen tog sin hand från SAP stod han kvar. Han utvecklade personliga relationer, främst med ungdomsvännen Marita Ulvskog men längre fram även med professionella reformister som Mona Sahlin och Ingvar Carlsson.
Lenin kallade i en respektfull, men kritisk, analys Lev Tolstoj "en spegel av den ryska revolutionen", d v s av rörelsen bland massorna under revolutionens förstadier. I någon mån kan man på liknande sätt får betrakta Lars Molins karriär vad gäller den svenska arbetarrörelsens upp - och nedgång under 1900-talets andra halva.
Den dramatik som - med ovanstående undantag - gjorde honom känd och brett älskad blev följaktligen TV-serier som Tre kärlekar (1989-1991) med starka referenser till hans egen släkts historia under ett par decennier efter världskriget och den sena, seniorfeministiska och hedonistiska Den tatuerade änkan (1997). Men inte minst genom klassiska långa kortfilmer, som den tragisk-komiska Saxofonhallicken (1987) om sexualnöden hos en nyskild dam, som med hjälp av solidariska restaurangmusiker och en vanemässigt raggande representant för stunden blir avhjälpt - medan raggarens hustru förgäves väntar på bilparkeringen i natten. Vidare Potatishandlaren och inte minst den klassiska Midvinterduell (1983) där Ingvar Hirdwall, som vanligt en lysande Molinskådespelare, hade huvudrollen, inspirerad av Molins tjurige farfar, i en principfast kamp för att leverera sin mjölk vid det egna mjölkbordet i stället för att ta den hundra meter bort till en central uppsamlingsplats.
Molins mest öppet radikala dramatik hörde framför allt 70-talet och Norbottenteatern till. Även om Molin aldrig personligen förlorade sitt fokus på de arbetande klasserna, deras liv och deras solidaritet, speglade hans TV-dramatik ändå 80-talets och 90-talets mera "allmänmänskliga" tidsanda. Hans sista TV-dramaserie handlade således om Ivar Kreuger och innebar delvis ett slags personlig äreräddning av den ömkligen fallne finansmagnaten.
Under ett par decennier gav Lars Molin med sin bakgrund, sina erfarenhet från produktionen och genom sin begåvning ett tag en ny, folklig berättarkultur spridning. Genom sitt författarskap och via en drivande roll vid Norrbotten- och TV-teatern och ibland som kulturdebattör. Han är redan en av våra klassiker.
_____________________
Fotnot: Beträffande mycket av faktaunderlaget om Lars Molin står jag i tacksamhetsskuld till biografin "Lars Molin - mitt i berättelsen" av den mångåriga medarbetaren Gunilla Jensen ( Piratförlaget 2015; 350s.)