Tillbaka

 

Bland kittelflickare, spioner och mullvadar

 

Nyligen har vi sett Tinker, Tailor, Soldier, Spy.." i Tomas Alfredssons regi - en filmatisering av John Le Carrés roman. På svenska hette romanen, då den kom 1974, Mullvaden.

Mullvaden är ett litet svart pälsdjur, som väger ungefär som 2 dosor snus. Mullvadarna är retliga och slåss ofta inbördes. De är sårbara då de tvingas upp ovan jord t ex för att knyta sexuella kontakter, varvid de ibland glömmer att skydda sig. De är solitärer, som mest lever nere i de underjordiska gångar, som underminerar vår miljö. Man ser dem sällan i levande skick. Men de finns där ändå och påminner oss om att mycket sker även under ytan.

Numera betecknar "mullvad" inom en underrättelsetjänst - men av allt att döma också inom politik och ekonomi - också en agent, som i det fördolda går andra krafters ärenden genom att underminera verksamheten och som på detta sätt kan utkvittera dubbla löner.

David John Moore Cornwell föddes redan 1931 i en familj, som måste ha varit förmögen. Hans skojare till far efterlämnade nämligen 200 miljoner i skulder. John hade sannolikt av fadern därtill ärvt vissa anlag för bedrägeri och förställning, som han åren 1958-63 sublimerade genom att tjänstgöra i den brittiska underrättelsetjänsten SIS (först inrikes i MI5, sedan MI6, dvs i utrikes tjänst). Den brittiska spionbranschen har fött en hel rad av framgångsrika författare från den (ut)bildade överklassen under och efter de båda stora krigen på 1900-talen. Somerset Maugham skickades 1917 som SIS-agent till Moskva för att försöka övertyga ryssarna om att inte göra revolution och i stället hålla fast vid alliansen med Storbritannien. Graham Greene hade som mentor i MI6 den sovjetiske mullvaden Kim Philby och var under hela kriget dess agent i Sierra Leone. Ytterligare ett flertal författare har, liksom f ö Svenska Akademiens ständige sekreterare, inom underrättelsetjänsten inspirerats till författarskap och/eller journalistik.

Den mest militärt - och fr a kommersiellt - framgångsrike av dem alla var förstås Ian Fleming - James Bonds alter ego och skapare - som varit hög officer i marinens underrättelsetjänst. Som författare var Fleming tre nummer mindre, men den störste fylltratten, fascisten och proimperialisten av dem alla. Det var delvis som en reaktion mot litteratur som Flemings och för att möta kritikens och publikens efterfrågan på mera realism och mindre chauvinism som t ex Len Deighton (The IPCRESS File) och Cornwell tog till pennan.

Sedan debuten 1961, har Cornwell utkommit med minst 23 romaner. Hans slutade som spion för att börja som författare efter det internationella genombrottet med Spionen som kom in från kylan 1963. Det är som John Le Carré som han är välkänd för alla som överhuvudtaget läser ”spionromaner” – en genre som han förädlade till konst - och detaljfyllda skildringar från underrättelsetjänsten. Det är genom honom som begrepp i brittiska MI6-kretsar som t ex ”mullvad” eller ”att komma in från kylan” har kommit in i den svenska ordskatten. Göteborgshumorn gav den råfula krokodilen på stadens Sjöfartsmuseum namnet Smajlet efter den klart oheroiske hjälten Smiley, känd från flera Le Carréböcker från 70-talet. George Smiley figurerar redan i Le Carrés första roman och därefter i olika funktioner i uppåt hälften av hans böcker.

Smiley är i allt motsatsen till James Bond. Hans penna är som penissymbol klart underlägsen Bonds Walther PPK. Om Smiley överhuvudtaget kan avfyra ett vapen så visar han det aldrig. Han beskrivs som en alldaglig, ständigt halvgammal, något fet och något överviktig man, som bär dyra, men illasittande kläder. Ibland brukar han torka av sina fula glasögon med den "flottiga änden" av sin slips. Då vet man att han är lite upprörd. Annars tar han aldrig av sig sina glasögon, inte ens då han badar. Han är en briljant yrkesman med en kolossal minneskapacitet, men i allt övrigt en på det hela taget misslyckad man. Hans älskade, men gravt promiskuösa, överklassfru har genom åren planterat hans huvud fullt med horn utan att han någonsin orkat återgälda otroheten.

Mullvaden (Tinker, Tailor...etc.) är den första av Le Carrés "Karlatriologi" (1974-1977) som skildrar tvekampen mellan Smiley och hans minst lika fiktive och kompetente sovjetiske motpart, Karla. Kampen resulterar i att Karla hoppar av och Smiley peakar som chef för MI6. I den aktuella filmen - och i förlagan - har det hänt att MI6:s chef (Control eller "C") i början av 70-talet fått avgå och ta sin löjtnant, Smiley, med ut i kylan sedan en operation i Budapest totalt ballat ur och MI6-agenten, Prideaux, bedömdes ha blivit dödad när han skulle värva en rysk högre avhoppare. MI6:s operationer mot länderna bakom den s k järnridån koncentrerades under den nya chefen kring "Operation Witchcraft" d v s till en förmodat pålitlig mullvad på Sovjetsidan. Men högre upp i hierarkin hade man, liksom den fockade C, börjat misstänka att någon av fyra, möjligen fem högre betrodda tjänstemän inom MI6 också var en mullvad. Denna person bytte i hemlighet via den uppburna Witchcraft verklig information om den egna verksamhetens planerade operationer mot fejkad information från Karla.

Fördettingen Smiley fick uppdraget att ta reda på vilken av de fem som var Mullvaden. Till skillnad från Torbjörn Fälldin, som i riksdagen ansåg sig kunna förkasta hela Carl Perssons bordell-PM, eftersom han själv stod med på dess lista över bordellkunder, nöjde sig Smiley att stryka sig själv från listan över suspekta mullvadar. En annan association får den lätt, som är bekant med den svenska finkulturen, när den verklige Mullvaden på Karlas inrådan passade på att mer eller mindre öppet ansluta sig till skocken av Smileys frus älskare för att göra utredaren jävig. D v s en liknande metod som Ingmar Bergman medvetet använde för att tysta en teaterpolitisk motståndare när han slog DN-kritikern Bengt Jahnsson på käften.

Att redogöra för handlingen i en Smileyroman, med alla dess intriger, förvecklingar och kryptiska anspelningar är svårt, och att göra en film som, utan att vulgarisera innehållet, söker komprimera och gestalta öst-västkonflikten är nog ännu svårare. Le Carré har sagt att Alfredssons filmatisering av denna roman dock är den bästa som någonsin gjorts av hans böcker. Och man förstår vad han menar. Den solkiga verkligheten av 70-talets underrättelsespel går verkligen fram.

Problemet har för mig aldrig legat i gestaltningen av konflikten, oavsett den som nu sker på film eller i bokform. Under det kalla kriget utmärkte sig Le Carré genom att inta en närmast neutral och diplomatisk hållning mellan blocken, där likheterna, snarare än ytliga skillnader, mellan deras institutioner framhölls. Detta var vackert så, som det politiska klimatet var. Men många av oss samtida läsare är, inte ens i efterhand, till den grad neutrala att vi enbart kan avnjuta Le Carrés romaner om det kalla kriget intellektuellt och estetiskt. När Mullvaden skrevs pågick ännu USA:s och dess allierades mördarkrig i Vietnam och Pinochet hjälptes till makten i Chile. I Afrika pågick antikoloniala befrielsekrig. I alla dessa strider stod Smileys uppdragsgivare på reaktionens sida. Och gör så än i dag, senast i Libyen och Iran m.m.

Smiley har nog nu dött på långvården eller är, likt stackars Wallander, senil. Men hans skapare har gått vidare. Le Carré har efter sovjetblockets fall i sina romaner tenderat att identifiera CIA och hemlandet, dess junior partner MI6, som överskurkar. I januari 2003 hävdade han i The Times att "USA har blivit galet", och fördömde på förhand överfallet på Irak. I en essäsamling, "Not One More Death" tillsammans med Harold Pinter, Richard Dawkins m.fl betecknade han 2006 USA:regimens lyckade försök att förvända vreden mot bin Laden mot Iraks regim som ett av historiens mest ruttna PR-kupper. Man får numera leta länge i hans böcker efter en sympatisk MI6- för att inte tala om CIA-man. Numera lägger jag inte längre, som fallet 1974 var med den väl ljumma Mullvaden, en Le Carrébok ifrån mig halvläst.