Tillbaka

Regissören som kom ut i kylan

 

Inom litteratur- och konstkritik finns det två kriterier, det politiska och det konstnärliga... Men alla klasser i alla klassamhällen sätter undantagslöst det politiska kriteriet främst och det konstnärliga i andra hand.

(Mao Zedong: Samtal vid Jenans forum för litteratur och konst, 1942)

 

 

I moderna författningar förlänas numera inte den politiska makten längre, som fordom, av Gud. I vår egen grundlag, t ex, hävdas sedan 1973 i stället att i Sverige ”all makt utgår från folket”. Man har alltså bytt ut den ena myten mot den andra. Dvs. om man med formuleringen gjort anspråk på att beskriva den faktiska verkligheten, inte blott yppa en målsättning, rekommendation eller en from önskan [1]). Textändringen speglar väsentligen förhållandet att vi inte längre ifrågasätter överheten om vi yppar tvivel om Gud och hans verk.

Men det finns andra sätt att ifrågasätta överheten.

I vissa länder, t ex Frankrike är det numera ett brott att offentligt tvivla på att folkmordet på judar under Tredje Riket ägt rum. Det låter i och för sig inte så orimligt och farligt. Det finns ju överväldigande bevis för att miljoner judar systematiskt utrotades av nazisterna. Att då säga att så inte skett är ju helt enkelt att ljuga om historien, därtill på ett sätt som kan kränka nu levande judar. Det olustiga med denna nygamla typ av lagstiftning är att den kan användas av överheten för att tysta dem som ifrågasätter också annan, mindre välgrundad, historieskrivning med vars hjälp den legitimerar sin politik.

Man förbjuder alltså endast förnekandet av ett folkmord. Men just påståenden om folkmord i ett land är, vid sidan av terroristhot, något som under det senaste århundradet – ja, till och med av Hitler och Mussolini - ofta använts av imperialister som förevändning för interventioner och ockupationer världen runt.

 

I Sverige steks man numera inte på bål om man ställer sig skeptisk till den officiellt och officiöst sanktionerade historieskrivningen. T ex ifrågasätter USA:s och NATO:s humanitära syfte med sina bombningar på Balkan under 90-talet, som redan hunnit bli officiell historisk sanning.

Tvärtom – ordentligt utfrusen kan man bli. När det Offentliga Sverige via sitt intellektuella avantgarde, centrerat kring Bonnierhuset, i denna fråga satte in stöten mot Ordfront föll den tilltänkta folkrörelsen samman som ett korthus – självfallet med benäget bistånd av en inifrån opererande femte kolonn. Ett annat, ännu färskare, exempel:

Emir Kusturica är en liberalt sinnad bosnienserb som torde vara en av de yppersta av nu levande filmskapare. Alltsedan långfilmsdebuten med Minns du Dolly Bell 1983 har han vunnit en stor världspublik med politiskt meningsfulla, mänskliga och humorfyllda filmer som När pappa var borta…, Zigenarnas tid, Underground, Arizona Dream, Svart katt, vit katt.

Mottagandet i huvudstadsmedia av hans senaste film, Livet är ett mirakel (Zivot je cudo) utgör ett utmärkt exempel på Mao Zedongs ovan citerade tes att det i sista hand är kritikerns politiska inställning som bestämmer hans omdöme om ett alster.

I Kusturicas film handlar det om den jugoslavisk-serbiske stinsen Luka, som bor vid gränsen mellan Serbien och Bosnien då inbördeskriget bröt ut vid nittiotalets början. I likhet med säkert 90% av Bosniens befolkning hade han inget otalt med folk av annan religiös-nationell extraktion, i hans fall kroater och muslimer.

Kusturica skildrar det utbrytande inbördeskriget i gräsrotsperspektiv. Enligt hans uppfattning drevs brodermorden fram av lokala eliter (”slöddret”) av spekulanter och profitörer som –under och efter Tito – skurit pipor i vassen och nu i eget intresse lät sig uppfyllas av nationalistisk yra. I Bosnien bodde vid 90-talets början 1,7 miljoner muslimer, 1,3 miljoner serber (ortodoxa katoliker), 700 000 kroater (romerska katoliker) och 300 000 som vid folkräkningar definierade sig som ”jugoslaver” – alla talande samma språk.

När USA, först hemligen via Iran och Kroatien, sedan alltmera öppet med vapenleveranser började stödja den gamle Hitlerkollaboratören Izetbegovics krav på en självständig Bosnisk stat, som vid tiden knappast omfattades ens av flertalet bosniaker, blev det lätt för den andre gamle Hitlerkollaboratören och cetnikern Karadzic att fylla många av sina hotade nationsbröder med chauvinistisk glöd – som inte blev mindre sedan de erfarit hur deras trosfränder i Kroatien blivit föremål för en blodig utrensning efter Kroatiens självständighet. Deras skräck var inte obefogad, ty i det kommande inbördeskriget skulle fler bosnienserbiska än bosniakiska liv skördas.

 

I Kusturicas film framtonar den jugoslaviska arméns roll däremot som övervägande defensiv – och historien har ju faktiskt visat att den förde en hopplös försvarskamp mot västimperialismen för att hålla samman Jugoslavien, vars existens under så många år varit ett slags garant för att folk av olika religiösa och nationella tillhörigheter kunnat samexistera. De västliga medierna framtonar i filmen som ivriga underblåsare av den bosniska separatismen, med precis den blandning av okunnighet, illvilja och arrogans som de alltsedan NATO:s sidoval på Balkan visat gentemot den Jugoslaviska saken.

 

I filmens underifrånperspektiv får kriget till följd att Luka lämnar sin hysteroida men välsjungande serbiska fru, förälskar sig i en fången bosniaka, Sabaha, och på slutet flyr med henne till Australien på en kärlekskrank åsna. Pengar till biljetten får paret av kapten Alekcic (spelad av Kusturicas son), en trött och desillusionerad krigare i den Jugoslaviska armén.

Denna i sak ganska lågprofilerade skildring av Bosnienkriget har förstås blivit för mycket för många kritiker, som för några år sedan, åtminstone i andanom, läst dikter i det belägrade Sarajevo i solidaritet med ”Det  Fria Bosnien”– ungefär som Agneta Pleijel, Lars Andersson och Maciej Zaremba en gång under Gulfkriget visade var deras hjärta hör hemma genom att låta fotografera sig med gasmask i en källare i  - Tel Aviv.

Orvar Säfström spolar filmen totalt i TV2:s filmkrönika. Den gamle punk-(eller var det hård- ?)rockaren tycker att musiken är för högljudd och att filmen är “rörig”. Men framför allt har den en “obehaglig” politisk grundton: Kusturica “tar inte upp skuldfrågan”. Eftersom ju Kusturica ju faktiskt gör detta och bl a pekar ut NATO och framför allt lokala profitörer som huvudansvariga, kan Orvars invändning bara innebära att en film som inte ger serberna och Milosevic hela skulden för broder-, eller till och med folkmordet, i Bosnien numera bör brännmärkas.

Han förebrår än mera sensationellt Kusturica för att denne antyder att västliga mediers rapportering från Bosnienkriget inte skulle ha varit helt objektiv. Detta är en synpunkt som står i bjärt kontrast till flertalet vetenskapliga efterhandsanalyser av Bosnienjournalistiken, som definitivt delar Kusturicas syn i denna fråga.

 

Jan Söderqvist i SvD kan helt enkelt inte se någon konstnärlig poäng i att gestalta folkmord som folklustspel” och säger därmed för det första att han anser sig veta att ett folkmord ägt rum i Bosnien-Herzegovina, vilket inte ens den av västimperialisterna köpta och betalda krigsförbrytartribunalen i Haag lyckats komma fram till. För det andra låtsas han moraliskt indignerad över att Kusturica – som alltid – vägrar att erkänna att man måste vara tråkig då man skildrar tråkiga händelser.

Johan Croneman i DN karakteriserar filmen som  världens första film någonsin som riskerar att diagnostiseras med ADHD”. Han framhåller som jämförelse det lugnare tempot i Zigenarnas tid, och den totala men högst komiska röran och bildfantasin i Svart katt, vit katt. Croneman hänger helt enkelt inte med och får ont i huvudet.

Det är lite svårt att känna igen sig i denna karakteristik. Kanske hade DN:s kritiker, liksom säkert Säfström och Söderqvist, alltför dåliga bakgrundskunskaper om Balkan och dess folk för att helt kunna uppfatta vad som händer på duken? På det hela taget berättar Livet är ett Mirakel en ganska rak historia, utan ett övermått av tortyr, blod och hjärnsubstans, om vad som händer människor i krig. Kusturicas egen initierade kunskaper om och ganska sammansatta synpunkter på just detta krig kommer ändå klart fram mellan raderna. Hans bild av Balkankrigen överensstämmer inte med den NATO-producerade bild den svenska kultureliten i eget intresse valt att tro på, vilket väcker ilska hos en del, förvirring och huvudvärk hos andra. Det politiska kriteriet är och förblir nummer ett.

Än är tiden inte mogen att bränna Kusturica och hans filmer på bål. Än är det inte straffbart att omfatta en syn på närhistorien som ifrågasätter det legitima i den USA-ledda NATO:alliansens till s k  humanitära interventioner förklädda aggressionshandlingar på Balkan eller annorstädes.

Men någon Oscar vinner man inte genom att göra det.

 



[1] Om någon undrar hur en svensk författning i stället borde formulera sig för att inte sprida myter har jag följande förslag: All makt i vårt samhälle, undantagandes skitsaker, utgår tills vidare från Egendomen, i synnerhet av landets viktigaste produktionsmedel. Det åligger ansvarskännande medborgare att så snart möjligt ändra på detta beklagliga förhållande så att all makt i stället läggs i folket händer.