I Mouseville med Stephen King

"Miracles do happen".

(Warner Brothers 1999)

 

Stephen King har under decennier lyckliggjort generationer av huvudsakligen yngre läsare (eller sådana med barnasinnet i behåll) genom ett otal emotionellt manipulativa romaner med så gott som genomgående ockult inslag.

En av hans romaner skildrar i flera delar händelserna i ett fängelse i Louisiana vid mitten på trettiotalet. Den gröna milen är en av dessa delar - namnet syftar på färgen på mattan i fängelsekorridoren utanför dödscellerna, inget annat. I fjol kom den i filmversion, i regi av Frank Darabont - som för några år sedan med all rätt rönt stor uppskattning för sin regi vid filmatiseringen av en annan Stephen Kingnovell : The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet).

I den aktuella filmen filmen är Tom Hanks boss för vaktmanskapet på fängelsets dödsceller. Han försöker tala sydstatsdialekt, med ännu sämre framgång än i Forrest Gump. Denna dialekt lär dock bara förlänga amerikanska filmer med c:a 12% och är således inte kan vara hela förklaringen till att Den Gröna Milen tar 3 timmar och 10 minuter, dvs samma tid som det tar för en kenyan att springa ett och ett halvt marathonlopp. Hanks har en fru som älskar honom och en otäck urinvägsinfektion som gör att hon i filmens början inte kan göra det med honom.

Till dödscellen kommer en dag den man som skall förändra såväl detta missförhållande som hans liv i stort. Det är den 200 kilo tunge, 2,40 höge och mycket svarte John Coffey (som f.ö. råkar ha samma initialer som Jesus Christ). Coffey har, liksom sin bibliska förebild, vandrat omkring i världen och tagit på sig allt lidande i densamma, varför han nu är ganska sliten. Speciellt har han upplevt förhållandet att människor inte alltid och allestädes är snälla mot varandra som mycket betungande. Det som fört honom till dödscellen är att han nyligen påträffats med två små våldtagna och bestialiskt stympade vita sydstatsflickor i famnen.

Var och en, som varit på bio tidigare, inser raskt, att denne man inte bara är oskyldig som ett lamm utan därtill ett levande helgon, om inte rentav en reinkarnerad Kristus. Men juryn hade tydligen inte varit på bio.

Under väntetiden i dödscellen utför Coffey en rad underverk - botar Tom Hanks´ blåskatarr genom att grabba tag i hans testiklar, återuppväcker en dataanimerad mus, som en ovanligt elak fångvaktare stampat på ( healing), spränger ett otal glödlampor genom andlig kraft (psykokinesi), ser saker över långa distanser (klärvoajans) och in i framtiden (prekognition).

För en yngre generation, som kanske genom all ockultainment, varav biografer och TV överflödar, kan ha förletts att tro annorlunda måste jag tyvärr meddela följande:

1. Man kan inte bota hjärntumörer genom att suga i sig tumören från munnen på den sjuka. Om man ändå kan det, så lyser det sannolikt inte som en snölykta i munnen på den som botas. Och om man ändå lyckats suga i sig tumören kan man inte blåsa tillbaks den in genom munnen på ens den allra elakaste fångvaktare.

2. Healers är utan undantag med- och eller omedvetna skojare. Detta gäller oavsett de uppträder ideellt eller för pengar. Speciellt skall du se upp med helare som blåser ut din sjukdom genom munnen som en flugsvärm.

3. Söndermosade möss kan inte återupplivas genom att man blåser på dem. Det är vetenskapligt bevisat. Och inte ens återupplivade möss lever mer än högst 2 år - aldrig 60.

4. Man kan inte krossa glödlampor genom tankekraft. F.ö - vad skulle det vara bra för? Det är mycket enklare att använda sten eller kvastskaft.

5. Försök aldrig bota din grannes blåskatarr genom att utan att först fråga honom klämma på hans testiklar. Det kan missuppfattas.

Jesus själv nöjde sig på sin tid med att uppväcka döda, bota sjuka och förvandla vatten till vin - någon klärvoyans utövade han aldrig och när han förutsäger att Judas skall förråda honom så kan det i och för sig ha berott på personkännedom mer än på spådomskonst - vem som helst kan ju se hur lömsk den lärjungen var bara genom betrakta hans fysionomi på första bästa altartavla.

Och aldrig sysslade Jesus, som Coffey, med svart magi - Coffey ombesörjer nämligen mot filmens slut att samtliga elaka personer i handlingen (2 st) går ett sorgligt öde till mötes till stor befrielse och glädje för den publik som i tre timmar sett dem tjäna ihop till sina straff. Publiken hade visserligen vid det laget övertygats om att det måste vara fel att avrätta goda människor, i synnerhet för sådant de aldrig gjort, men stärks å andra sidan härigenom i sin övertygelse att onda människor förtjänar allt ont som kan drabba dem.

Coffey erbjudes (likt sin förlaga) att undgå sitt öde, men avböjer (liksom denne) och blir således (d:o) stekt för världens synder. Det var den tredje avrättningen (jämte förövningar) vi fick se i filmen, som så generöst bjuder på alla tekniska detaljer kring detta mycket amerikanska folknöje, att man vid dess slut nästan skulle klara att genomföra en själv. I synnerhet om regissören eller författaren suttit i stolen.

Av en Titanicinspirerad ramberättelse framgår att Tom Hanks liksom musen på köpet genom Coffeys åtgärd fått ett närmast evigt liv - och således en förlängning av det lidande de övertagit från sin helbrägdagörare. Något sådant förmådde aldrig Jesus åstadkomma, eller önskade.

Låt oss således summera den visdom man kan vinna ur denna film:

1. Det finns mycket ondska i världen men också en del godhet. De goda har det inte alltid så lätt. Det bör man tänka på innan man börjar gå omkring och vara god.

2.Man bör inte avrätta eller på annat sätt avliva sin nästa, för såvitt hon inte är ond. Vem som är ond och god fastställs, om än något schablonmässigt, i första hand av domstol men i sista hand av författare till filmmanus i samförstånd med biopubliken.

3. Om man ändå måste avrätta en god och oskyldig person så bör man vara vänlig mot honom/henne och framför allt, aldrig glömma den våta svampen på huvudet vid elektrokutionen, vid äventyr att det annars luktar förskräckligt, folk spyr och det hela blir mycket oestetiskt.

Denna film förekom allvarligt i Oscarsdiskussionerna och har blivit en publik- och i ganska hög grad även en kritikerframgång. Detta förhållande vållar mig personligen mer smärta än vad jag kan tänka mig att J.C. någonsin upplevde. Filmen utger sig måhända för att under allt ockultistiskt trams diskutera etiska frågor om dödsstraff, godhet och ondska. Vad den åstadkommer är pretentiös smörja. Tretimmarsberget föder en mus.

På tal om möss: Det dataanimerade exemplar, Mr Jingles, som ovan nämnts, spelar en icke ringa roll i filmen. Då dödsdömde Delacroix inför sin sista vandring måste skiljas från sin dresserade mus slår de snälla vakterna i honom en uppdiktad historia om att det stackars kräket skall få njuta sitt otium i Mouseville i Florida, en cirkusstad där speciellt begåvade gnagare påstods visa upp sina tricks för betalning: 10 cent för vuxna, 2 för barn.

Samma tyngd och samma trovärdighet har den Stephen Kings uppdiktade flumvärld, som denna film alltför troget återger.

Tillbaka