Tillbaka

 

 

En främling kommer till Gulfen

 

"..januari 1991, en ärorik tid i demokratiernas historia när männis­kor åter vågar liv och hälsa för andra människors frihet och fred­…. den eviga freden-rättsstatlighetens övergång till den internationella nivån".

(Filosofen och författaren Lars Gustafsson analyserar USA:s första Gulfkrig i SvD 1991)

 

I den brittiske regissören Sam Mendes film, ”Jarhead” sitter Swofford, den nyinskrivne marinsoldaten och blivande krypskytten sommaren 1990 på militärförläggningens avträde. Han masturberar, fantiserar och läser fascinerad – i ”Främlingen” av Albert Camus - om hur det skulle kännas att döda en människa.

Fransk-algeriern Albert Camus, skrev sin bok ”Främlingen” 1942 under Vichyregimen, då Frankrike befann sig under naziockupation. Gud hade ju dött sedan Dostojevskijs tid.  Således har M. Meursault, Camus hjälte från 1942, ingen att känna skuld mot då han, utan synbart skäl, mördat en arab. Intellektuellt redlig som han är, tillåter han heller ingen annan att tvinga honom att känna det. Varför skulle han det – han kände ju för att döda en arab, då det begav sig, och man skall ju stå för det man gör? M Meursault låter sig avrättas i medvetande om sin juridiska skuld, men utan ånger och med intakt existentiell heder.

Meursault, var, som sitt upphov, svartfot och existentialist, dock utan att till skillnad från författaren, vara medveten om det sistnämnda. Den algeriska nationella rörelsen för nationell frigörelse från metropolen hade redan i olika former verkat några år, men svårt sargats av Vichyregimen. Camus tar i sin bok, via existentialismen, ytterligare steg från marxismen och kommunismen, som han redan 1934 lämnat. Över sitt deltagande i den reformistiska nationella, men frankofila, rörelsen i Algeriet och i den icke-kommunistiska motståndsrörelsen mot nazismen hamnade han i ett ståndaktigt motstånd mot den koloniala frigörelsen. Detta gällde inte bara Algeriet utan även i Franska Indokina. För detta belönades Camus av Svenska Akademien med Nobelpriset 1957. Och hade inte en bilolycka stoppat honom 1960 då han höll med studiet av den kristna religionen hade han sannolikt slutat som 1900-talets Dostojevskij.

Filmer skiljer sig från livet. Bl.a såtillvida, att i spelfilmscener ingenting, inte ens tillfälligheter, sker av en slump, om inte annat så av ekonomiska skäl. Att Swofford samma höst med sin pluton skeppas till Saudiarabien för att delta i ”Operation Ökenstorm” och delta i slakten på, inte som i ”Främlingen”, en enda okänd arab, utan på sådär 200 000, må för den enskilde Swofford ha tett sig som en tillfällighet.

För författaren Tony Swofford, vars självbiografi, ”Jarhead” (2001) ligger till grund för Mendes film med samma namn är det ingen slump att hjälten låter sig inspireras av Camus bok, naturligtvis inte i första hand i sina masturbationsfantasier, men väl i sin dröm om att döda en okänd arab eller gärna fler.

Ur ett ännu mera upphöjt perspektiv, som t ex mitt eget, eller USA:s strategers, gällde ”slumpmomentet” mera när, än  huruvida, USA skulle etablera sin militära närvaro i området med hjälp av de ökenstridskrafter man för ändamålet satt upp redan under Carters presidentskap. Så mycket mera som Sovjet inte längre kunde hindra det. Tillfället bestods, eventuellt med viss uppmuntran från USA:s Bagdadambassadör, då Irak i början augusti 1990 invaderade Kuwait.

Iraks ockupation av grannlandet var en tämligen oblodig historia. Något organiserat folkligt motstånd mot Iraks armé var självfallet inte att tänka på. Så mycket mindre som den stora majoriteten av Kuwaits invånare då som nu bestod av invandrad arbetskraft utan varje tillstymmelse till medborgerliga rättigheter.

När Bush d.ä. och hans ”världssamfund” omedelbart beslöt sig för att hösten 1990 sätta mer än en halv miljon man mot Irak skedde detta mot ett brott mot människorätten och/eller internationell rätt. Brottet var varken visserligen mindre, eller framför allt större, än vad USA uppmuntrat, sett genom fingrarna med, eller själv och dess allierade gång efter annan begått, före och efter första Gulfkriget.

Det ensidiga kriget mot Irak, som i stort sett sköttes från luften, var över på en dryg månad och krävde blott 150 USA-soldaters liv, varav en hel del genom ”friendly fire”. Att det rörde sig om ett första slag i den nyblivna ensamma supermaktens, USA:s, kampanj att återkolonisera världen var det att få ett hum om genom att bevittna reaktionerna här hemma hos en alltför stor del av vår politiska och kulturella elit (se citat i inledningen från medlem av den senare!).

”Jarhead” är US Marines´ ironiska självkarakteristik, och betyder bl a ”tom i bollen”. Så här vittnar således författaren Tony Swofford i sin självbiografi, om sin och kollegernas sinnesförfattning den gången han deltog i den ovan lovprisade Desert Storm:

 

” Jag är en slusk med begränsade vyer.  Jag bryr mig inte om Den Nya Världsordningen. Jag bryr mig inte om att man våldför sig på mänskliga rättigheter i Kuwait City. Amnesty International kan ta sig i röven. Våldta hela bunten, slå ihjäl dem allihop och sälj deras barn till prostitution. Jag skiter i Fanan, Gud, Vårt Land och Kåren. Jag skiter totalt i oljan, i profiterna och i antal fat olja per dag och i jobben i USA.”

 

I filmen skildrar Swofford hur han ”går vilse på vägen” till högre utbildning och i stället tar värvning hos Marinkåren. Han visar sig ha anlag för prickskytte, masturbation och en intensiv längtan efter att få skjuta en människa, gärna en irakier, mellan ögonen. Han hamnar i Saudiska öken i en spejarpluton. Allt vad han, och hans kolleger får uppleva är ytterligare några månaders själsdödande förläggningliv i öken. Och mera masturbation. Fienden får man bara möta post festum, bränd till ”baconchips” på landsvägen på flykt undan USA-flygets napalmbomber. När Swofford äntligen fick in en irakier i sitt kikarsikte var det tyvärr dags att blåsa eld upphör,

Författaren har uppenbarligen ännu inte kommit över att han aldrig kom till skott:

 

”Ibland önskar man att man dödat en irakisk soldat. Eller många irakiska soldater… När natten är som mörkast skulle jag  till och med offra livet för att gå bakåt i tiden, tillbaka till öknen för att få döda. Man anser sig inte riktigt vara en marinkårssoldat, och ännu mindre en man när man inte dödat när man var i strid.”

 

Detta med att döda sin medmänniska, eller i nödfall sig själv, har uppenbarligen aldrig att upphöra att fascinera existentialister i halvtannat sekel:

Som motto för ”Främlingen” liksom för Mendes aktuella film skulle Mr Fawltys berömda råd till sin serveringspersonal inför ett tyskt middagssällskap paradoxalt nog passa precis:

”Don´t mention the War!”.

Detsamma gäller i grund och botten också Tony Swoffords bok. Man skulle kunna tro, att krypskytten Swofford bara i sina memoarer – och i filmen - talar om sina känslor och sina upplevelser, då det begav sig, vad han egentligen hade för sig i den Saudiska öknen 1990-91. Under tiden har han dock blivit amerikansk intellektuell, och man hade förväntat sig att han skulle ha fördjupat sig något i historien. Så är dock inte fallet. Författarens ignorans, eller hans oförmåga att analysera något annat än sig själv, är uppenbarligen inte något han försökt arbeta bort.  Den syns förvärvad, bl a genom fortsatta studier av Camus, som på senare tid av någon anledning blivit något av en guru för intellektuella försvarare av USA:s återkoloniseringspolitik.  I flera aktuella intervjuer vidhåller författaren Swofford att han inte befattar sig med politik, att han inte har några som helst synpunkter på USA:s andra, ännu högaktuella, krig mot Irak, men – något inkonsekvent - han nog anser att hans och vapenbröder ”gjorde en del bra saker för de andra som var med”.

Det kan mycket väl hända Tony Swofford anser sig ha skrivit en opartisk existentiell skildring av Gulfkriget.

Det kan mycket väl hända att Mendes till och med anser sig ha gjort en s.k. antikrigfilm av hans bok.  Mendes har i sina hittills tre filmer åstadkommit 1) En samtidskritik av USA:s medelklass som inte är någon kritik (American Beauty), 2) En gangterfilm från 30-talsdepressionen utan att kritisera vare sig gangsterismen eller kritisera USA-kapitalismens kris (Road to Perdition). Men nu har han faktiskt lyckats skildra 3) USA-imperialismens krig mot Irak utan att egentligen vare sig tala om USA, Irak eller imperialismen. Allt som finns, finns i huvudet på en Jarhead.

Men ”att ha varit där” i kriget, räcker inte långt för att förstå vad som hände. Att se genom den enskilde soldatens ögon, eller att beskriva vad som eventuellt rörde sig i hans huvud utan ett politiskt sammanhang, ett före eller efter, hjälper oss inte. Inte stort mer än det skulle hjälpa oss att se skillnad på en hjärnkirurg och en knivmördare eller att skilja mellan en badmästare eller en SS-ställd i Auschwitz .

Det kan mycket väl hända att Swofford och Mendes vill säga att (de numera frivilliga) USA-soldaterna var/är lika stora offer som irakierna. Om man velat säga detta hade man åtminstone måst nämna något litet om dessa senare, till exempel om den miljon (plus/minus en halv) som hittills dött under och till följd av USA:s krig.

Men det minsta man med säkerhet kan säga, utan att överdriva, är att det är uppdraget att försvara och utvidga den dekadenta USA-imperialismen som får dess styrkor, dess internationella bombhöger, dess lejda bödlar, och framför allt dess politiska styresmän att bete sig som djur.