Matrix 1-2

Big Brother-Linda magsjuk

(Ungefärlig löpsedelrubrik i Expressen en dag i augusti 2003) 

 

Att världen inte i alla avseenden är vad den vid första anblicken synes vara anses sedan länge uppenbart. Präster, profeter, filosofer och vetenskapsmän är exempel på hela yrkesgrupper som sedan tusentals år fått sin försörjning genom  att till intresserade avnämare leverera lämpliga förklaringar och bilder av vad den i stället egentligen är. Lyckas du sälja din förklaring får du makt över köparnas själar och kroppar.

Ett råd till dig som själv önskar ta upp en sådan filosofisk verksamhet är att inte satsa på några halvmesyrer, utan vara så radikal som möjligt. Det är klokt, såväl ur marknadsföringssynpunkt som för slitstyrkan hos din tankeprodukt. Platons 2400 år gamla bild av en mänsklighet som (med undantag för honom själv, får man tro) sitter fjättrad med näsan inåt en grotta och ser skuggorna av den verkliga världen dansa på dess väggar har t ex visat sig mycket livsduglig.

1700-talsbiskopen Berkeleys än mera radikala förnekande av att det fanns en verklighet utanför hans huvud ligger än idag till grund för de allra modernaste postmoderna nedmonteringar av våra försök att tolka verkligheten rationellt.

I dessa tänkares biografier finns dock ingenting som tyder på att deras verklighetssyn påtagligt skulle ha påverkat deras sätt att leva och verka. Detta till skillnad från vissa medeltida kättarsekter med liknande uppfattningar. Katharerna, t ex slogs och dog i stort antal för ett årtusende sedan nere på kontinenten för sin övertygelse att den materiella världen är en skenbild, skapad av Satan, och att Jesus från Nasaret anvisat en väg för mänskligheten att genomskåda och bryta sig ur denna skenvärld.

Varken Platons, de kristna kättarnas eller Berkeleys m fl läror om världen som skenbild eller hjärnspöke kan filosofiskt vederläggas. Å andra sidan kan man inte göra så mycket annat med dem heller, utöver att använda dem för att misstänkliggöra vetenskap och förnuft och jämställa dem med myter och/eller religion som världsförklaring. Men det är ju vackert så!

Faktum kvarstår, världen tycks inte alltid vara vad den tycks vara. Och då syftar jag inte bara på sådana numera triviala fysiska fakta som att det inte är solen som varje dag rullar från öster vill väster, utan jorden som axlar sig motsols, och att äpplen inte faller ”nedåt”, utan mot centrum av närmaste himlakropp. Eftersom sådana, mot vår sunda intuition stridande, sanningar numera är politiskt okontroversiella är de rätt allmänt accepterade.

Helt annorlunda beträffande sanningar om det mänskliga samhället. Säkert går t ex många av oss fortfarande omkring och tror att vi i vår dagliga gärning producerar nyttigheter som kylskåp, klädnypor sparkcyklar eller trampminor. Sanningen, som vi stundom hårdhänt får erfara, är, att vi framför allt producerar vinst åt kapitalägare. Vi får sparken om så ej sker i tillräcklig grad, oavsett hur mycket sparkcyklar och klädnypor som behövs i världen.

En majoritet av oss tror säkert också att vi med jämna mellanrum går till val för att välja styresmän, som skall genomföra de samhällsförändringar som bäst gagnar oss. I själva verket utser vi i stället gång på gång makthavare, vars huvudsakliga uppgift tycks vara att se till att vi fortsätter att hålla käft, producera lönsamt och att därvid absolut inget förändras.

Vi kanske till och med ogillar dessa sakernas förhållande, knyter näven hemma i köket, hyllar kritiska intellektuella och läser franska filosofer. Ja, om du orkat läsa såhär långt är det faktiskt troligast att du upplever dig stå i opposition till Systemet.

Du är i celebert sällskap. I USA: underhållningsfabriker produceras och distribueras en stor del av dagens nyttiga myter i populärupplaga. Här kännetecknas faktiskt de flesta kulturella alster av någorlunda format, från Madonnas senaste album till filmer som Truman Show, Wag the Dog,  Minority Report, Dark City och Mulholland Drive  etc. av någon form av kätterskt ifrågasättande av den förhärskande verklighetsbilden. Det handlar väl helt enkelt om trovärdighet? Eller om ett slags politisk vaccination – bättre att folk får kokoppor än smittkoppor?

 

Den franske (sic!) semiologen och sociologen Jean Baudrillard  har sedan ett kvartssekel skrivit om medias, i synnerhet de elektroniskas, centrala roll vad gäller skapandet av en parallell, virtuell, simulerad verklighet i ”systemets”, dvs maktens tjänst:  ”simulacra”, som är befriad från alla systemhotande inslag.

Var och en som läst Expressens, AB:s och Kvällspostens löpsedlar om magsjuka dokusåpastjärnor och  Madeleines hemliga boyfriend en vanlig dag, då tusen arbetare friställs i Sverige,  stormakterna förbereder nya krig och 40000 svälter ihjäl, anar dunkelt vad som kan menas.

Inte minst för folk som växt upp med dessa media och med joy-stick i handen, mobiltelefon i ena örat och Mp3-spelare i det andra är det idag lättare att räkna upp tio såpastjärnor, seriehjältar, TV-kockar eller rockmusiker än tio politiska ledare, vetenskapsmän för att inte tala om finansmän. Den simulerade verkligheten har ockuperat våra medvetanden och har blivit verkligare än den reella. (Enligt galningen Baudrillard är den till och med den enda verkligheten). Och då talar vi ändå inte om medias systematiska ljugande under allt tätare perioder av krig, utan om den till synes fredliga vardagen.

I en trovärdig simulering av verkligheten utgör ett visst mått av självbespeglande systemkritik numera trots allt ett oundgängligt inslag.  

Baudrillards bok ”Simulacra et simulation” ligger alltså på skrivbordet hos hjälten Neo i första delen av bröderna Warchowskis Matrix-triologi, varav vi hittills sett två delar (den tredje, Matrix Revolutions –fan tro’t - lär komma i höst). Dvs. av boken använder Neo endast pärmarna som förvaringsutrymme åt sina illegala datadisketter. Utan tvivel har dock manusförfattarna bläddrat i boken en hel del.

Intrigen i filmerna må vara svåröverskådlig, men för de flesta intresserade vid det här laget väl känd: Året är cirka 2199.  Platsen är jorden. Vid början av 2000-talet har de alltmera intelligenta datorerna, oaktat de än idag i praktiken, till skillnad från en tvååring, är oförmögna att t ex skilja äpplen från päron, i ett enda slag tagit över jorden och lagt den i ruiner. Då de trots sin överlägsna intelligens tydligen inte kunnat konstruera någon bättre energikälla har de måst bibehålla mänskligheten. Varje individ tycks därför ligga inpluggad i en kokong och alstra biokemisk energi åt Systemet, Matrix, som egentligen bara är ett decimalt (?!) dataprogram. För att hålla sig i skinnet har var och en via Matrix försetts med en simulerad bild av 1999 års verklighet, varifrån alla stora problem och kontroverser raderats och där man går till arbetet, gifter sig, får barn och går till jobbet som om ingenting hänt. Dvs precis som vi gör här och nu, ruskigt nog.

En handfull dissidenter under ledning av den filosofiske och dynamiske Morfeus (Läs: Johannes Döparen) tycks ha brutit sig ur den virtuella tillvaron och lever i den verkliga (??) verkligheten, där man har tillgång till siare och kan flyga och springa i taket med hjälp av viljekraft (och, förmodligen, dolda snören). Man förflyttar sig genom att sända en arbetskopia av sig själv via telenätets Panasonic®telefoner. Stiliga damer finns där också, med Trinity som frappant, kicksparkande Maria Magdalena i gummitrikåer. Man bebor den underjordiska staden Zion (!) och förflyttar sig med hjälp av svävarskeppet Nebukadnessar (!!).

Så förskräckligt mycket roligare än folk i kokongerna tycks Zionfolket annars inte ha i första delen.  Det blir lite mera sex och hålligång i del 2, sannolikt efter klagomål från allmänheten.

Och maten är usel och smakar bara kyckling. Inget under att man så småningom får Cypher, en egen Judas Iskariot, på halsen, i synnerhet som Trinity envist vägrat att ställa upp åt honom i sin väntan på Den Ende.

Ty gruppen går och väntar på sin Messias, som skall ha kraft att plugga ur också resten av mänskligheten och befria den från Matrixslaveriet. Inte helt överraskande är det hackern Neo som har Kallelsen och Kraften, ty han är en hacker som skrevs på den tid (minns ni den?), före alla konkurser, då IT-branschen var kapitalismens, och därmed vårt, stora och enda framtidshopp. Den ensamme Hackern har i IT-åldern ersatt den ensamme kopojken som det Godas förkämpe. Neo är dock, precis som en annan begåvad, flygkunnig yngling, Harry Potter, i behov av en del diskettbunden utbildning innan han kan lyfta från marken och skrida till verket. Hans första flygtur påminner f.ö. om JAS-planets.

 

Mot sig har Neo Agenterna, som är Matrix’ datastyrda ombud i människogestalt med solglasögon, grå kostymer, obegränsat antal liv och dito förmåga att replikeras könlöst (kopiera, klippa, klistra, ni vet!). Resten av folket, som annars i historien brukar vara de som till slut genomför stora förändringar och befrielseverk, ligger och dåsar i sina kokonger – det antyds att de till och med programmerats att gilla sin skentillvaro i Matrix och kan tänkas göra motstånd vid fritagningsförsök. Dvs de uppför sig helt i enlighet med Baudrillards teori.

 

Hur befrielsen går till är det uppenbarligen meningen att vi andlöst skall följa under tre filmer. Medlen för befrielsen är avsevärt mera konventionella än den teknologiska nivån och den lovande intrigen skulle ha förtjänat. (Tänk er Stålmannen som ivrig deltagare i drängslagsmål!). Främst användes våld, ty förhandlingar är lika suspekt i actionvärlden som i Vita Huset, och, då detta inte hjälper, ännu mera våld. I första hand används ett slags Kung-Fu, och i andra hand massor av förvånansvärt urmodiga handeldvapen. Endast undantagsvis kommer strålpistoler, eller andra av FN osanktionerade vapenslag, till användning.

Humor och ironi tycks vara förbjudet därute i Zion. Försåvitt inte man skall uppfatta hela filmserien som en parodi över action-, kampsports- och sf-genrerna, en tolkning som i synnerhet efter andra delens nästan komiska tilltrassling av intrig och tidsperspektiv vore fullt rimlig.

Andra delen av filmtriologin (Matrix Reloaded)  är egentligen inte är en uppföljare, utan en tillbakablickande inledning till slutscenen, som utspelas i Trinitys huvud då hon faller från 40:e våningen mot en till synes säker död. Här antyds till slut att gänget kring Neo, Trinity och Marcellus i själva verket ingår i systemet, antingen som en bugg i matrixprogrammet eller helt enkelt som ett underhållande inslag.

Det är konsekvent. Matrixfilmerna ingår ju till och med själva i Systemet, om man skulle ta dem på orden. Åtminstone hävdar experten Baudrillard det då han intervjuats om sin roll som inspirator till Matrix. Men han kanske bara tjurar för att han inte fått betalt.

Matrixfilmerna har karakteriserats som en lyckad kombination av Spekulation och Spektakel. Spekulation i dubbel bemärkelse; främst är man uppenbarligen som vanligt ute efter våra pengar. Men också filosofisk spekulation, där de intressanta tankarna är 2000 år gamla och de nya vad jag kan förstå medvetet obegripliggjord smörja, vilket, i synnerhet i första delen, passerar mera obemärkt, eftersom åskådaren där aldrig ges tid att reflektera över vad han ser och hör.  

Matrixfilmernas ovanliga framgång kommer sig troligen av att de genom att skenbarligen hälla gammalt filosofiskt vin i nya läglar lyckats gestalta såväl den instängdhet som det utanförskap jag hoppas att även dagens, eller - låt oss säga som det är - gårdagens, yngre, svartklädda, databurna och mobilbärande generation upplever (ingen kan väl tro att babyfejset Neo - Keanu Reeves fyller 40 nästa år?).

Och att de gjort det i form av ett för många i denna generation attraktivt filmiskt spektakel, som lämnar föga övrigt att önska i form av de höga bensparkar, naturlagsvidriga luftfärder, specialeffekter och täta explosioner som annars alltför ofta i sf- och actiongenren fått ersätta i stället för att gestalta ett innehåll.

Vi som valde och svalde det röda pillret redan under förra seklet blir kanske inte lika imponerade – men den är ju inte gjord för oss.

Vi vet ju, att det är just emedan världen och samhället är vad de tycks vara  som Hollywood och andra ideologifabriker måste lägga ner så här mycket arbete på att få oss att få oss att tro något annat.

Tillbaka